Jag befinner mig på en för mig mycket märklig plats i tillvaron just nu, och i dag känner jag för att dela med mig av det. När jag skriver ”plats”, menar jag inte sommarstugan där vi råkar vara över helgen, nej inget så världsligt och påtagligt.

Platsen är ett ställe där jag och mina behov helt och hållet tvingas fram i första rummet. Där jag inte längre bestämmer, och inte heller erbjuds särskilt många val. Jag har inte kommandot, det har en annan kraft tagit över. Det jag känner är något som liknar likgiltighet, men bättre beskrivning är nog total energilöshet och därmed också brist på lust.

En vän sa härom dagen att han har hört uttrycket ”nära väggen-upplevelse”. Det är nog en så perfekt beskrivning som det går att få, av det jag upplever. Jag har inte rasat igenom helt och klappat ihop, däremot har mina batterier nästan tagit slut. Åtminstone står de på rött och varnar. Och jag är mitt i  alltihop alldeles väldigt tacksam över att det bara är nära väggen, och inte ett brak rätt in i den. Tacksam för den – om än något burdusa – varning jag fick, att tagga ner.

Här hade jag tänkt att skriva om att jag är som ett gammalt mobilbatteri, jag började till och med på stycket och fick radera, för jag kan inte annat än konstatera att jag är en rätt korkad person. Djupt där inne kändes det som om jag redan beskrivit det här en gång, så jag gick in på bloggen och sökte. Jodå, jag skrev om det redan i oktober i fjol! Jag har alltså skrivit om det tidigare = känt nästan likadant tidigare = varningsklockor ringde redan då. Gjorde jag något åt det då? Nää. Det inlägget inspirerades jag till att skriva, av Underbara Clara som också hon skrivit ett inlägg om tröttma och nedsatt energi, läs det gärna här. Hon ger så trösterika ord:

Trötthet är inte ett tecken på att man är dålig och lat utan att man kämpat hårt. Och lösningen kan förstås inte kan vara att kämpa hårdare och slita ännu mer – utan istället försöka hitta den där vilan man uppenbarligen behöver. Att vara utmattad är inte ett tecken på att man är svag utan på att man varit stark för länge.

Ena dagen tycker jag att mina ”problem” (mitt läge just nu) är en högst privat angelägenhet som ingen har att göra med. Andra dagen – som i dag – vill jag gärna sätta ord på det och dela med mig, det fungerar antagligen som en sorts terapi bara det. Och kan jag skapa den minsta lilla igenkänning hos någon annan är det väl bra. Tror att vi är många, men vi pratar inte så mycket om det. Vi som hamnar här, på den här konstiga platsen, är nog i regel av den sorten som inte blottar svagheter och som ”klarar sig själv”. Åtminstone är jag en sån sort.

Det konstigaste att deala med i det här tycker jag är att det går så upp och ner. I går hade jag en hemsk dag, då jag knappt orkade sitta upprätt. Jag låg i hängmattan mest hela dagen, och tilläts av min fantastiske man att göra det också. Jag var liksom så slut att jag inte ens hade vett att ha dåligt samvete! 😉 I dag däremot, glimtar det till av något som liknar energi och lust. Då kan det hända att jag får idéer, tankeverksamheten fungerar någorlunda, jag kanske sätter mig ner och skriver det här blogginlägget, eller gör något annat jag kommit på eller rent av känner lust för. Men jag är mån om att göra det direkt och rätt så fort, för jag har också lärt mig att rätt vad det är så blir jag trött och då lägger jag ner. Bara så där.

Nästa gång du möter mig, kan det till synes vara den gamla vanliga Maria du ser. Eller så är det hon, men med lite trött blick. I värsta fall möter du mig under en dålig dag, då jag faktiskt knappt orkar med interaktion, och inte vare sig kan eller orkar tänka. Otur, i så fall, för oss båda.

Jag är väldigt tacksam över att vi är mitt i sommaren och jag därmed har en relativt kravlös tid avseende arbete och uppdrag framför mig. Inga möten i sikte, inga beslut att fatta, inga förväntningar på vare sig smartness, beslutsförhet eller rapphet.

Tre fokus, tror jag att jag behöver jobba med under sommaren:

  • Höja min energinivå. Troligen med hjälp av yoga, lite meditation, vila)
  • Finna strategier för hur jag ska hantera mina olika sidor av livet när sommaren går över till höst och vi är i vardagen igen. Jag är som jag är, jag kan inte göra om mig. Att helt lägga om livsstil funkar inte heller, det är lönlöst att tro. Då blir det bara ytterligare en ambition och prestation med egna förväntningar som går åt pipsvängen. Däremot borde det gå att hitta arbetssätt som funkar. Vad det är, och vad det blir, vet jag inte än.
  • Det tredje är att jag måste påminna mig själv när jag börjar packa på uppgifter och måstor; GLESA UR i stället för att packa fullt! Gallra, gör plats för ljus och luft, och därmed för lust och längtan! Det är faktiskt helt ok att det blir 10 minuter över någon gång. Dessa behöver inte fyllas av nyttigt arbete, de kan till och med få innehålla en stunds meditation. I ärlighetens namn; allt kan jag inte styra själv med de uppdrag jag har. Men faktiskt mycket mer än jag gör. Tänk om jag kunde lära mig att säga ifrån, inte minst till mig själv!

Slutligen – min största drivkraft att ändra inställning är mina närmaste och käraste. Om inte annat, är jag skyldig dom en frisk hustru, mor, syster, dotter och vän. Jag vet att jag är omgiven av mycket kärlek och omtanke, och jag har lovat mig själv att försöka ta vara på det.

Jag inser att jag har ett rätt utmanande arbete framför mig. Hon är inte helt enkel att ha att göra med den där Maria, vars huvud och kropp jag bebor.