OS och semi-influensa. Eller nåt.

OS och semi-influensa

Förra veckan blev en jättekonstig vecka, eftersom jag var lite sjuk. Eller ganska dålig, men svårt att sätta någon sjuk-etikett på det. Fick galet ont i kroppen, precis så där influensa-ont du vet, men utan hög feber. När jag kollade tempen någon dag senare visade det sig att jag hade liiite feber, men det räcker för att däcka mig.

En “släng av” influensa?

Ingen förkylning, ingen hosta, däremot en elak huvudvärk som inte gick över. Att vakna med huvudvärk är inte kul! Sätter liksom ribban för dagen… Nej, jag var bara ett skrutt förra veckan. På anmodan av Lotta köpte jag ColdZyme för att hindra en eventuell förkylning, jag vilade jättemycket (hade inget val) och efter några dagar hade kroppen slutat göra ont. Och i morse vaknade jag utan huvudvärk för första gången på nästan en vecka. Så nu finns det hopp om livet igen!

Det blev ju en hel del OS-tittande då, förstås. Det hade det säkert blivit ändå, men extra soffhäng måste jag ju medge att jag ägnade mig åt i min bedrövelse. Det, och så virkning och lite läsning. Inser när jag skriver det, att det inte är så stor skillnad mot andra dagar nu under min sjukskrivning, haha.

Jag har alltid hävdat att en inte kan ha en släng av influensa. Antingen har en det, eller också inte. Men faktum är att jag nog måste ändra på den uppfattningen – jag tror faktiskt jag hade “en släng”!

OS och semi-influensa
Min mysterievirkning in progress. Avancerade färgkombinationer gör att det gäller att hålla reda på vad som är vad…

 

Området kring min fåtölj liknar närmast en krigsskådeplats, men här har jag liksom hängt en vecka… fjärrkontroll och ColdZyme inom räckhåll, hantverket utspritt på övriga fria ytor…

 

Visst är de kul! Passar mig perfekt just nu. Halvt på skämt, halvt på allvar…

 

I lördags hade livsandarna börjat komma tillbaka så pass att jag kunde gå på Queenkonserten med Magnus Bäcklund och GotlandsMusiken. Och VILKET drag det var!
Söndagen bjöd på rätt skönt väder, så jag tog en promenad via Kärleksstigen in till biblioteket. Det är över två månader sedan jag promenerade här, och 4,5 km blev en skön stund i dagsljus.

Födelsedag

Så var det dags att fylla år igen. Blir oftare och oftare, på något märkligt vis. Men jag gillar det, det har alltid varit ett skimmer över den 7 februari för mig. Har inget emot att bli äldre heller, och det är ju inte åldrandet en firar, det är livet. Att en fått ett år till, liksom!

Kaffe på sängen är inget födelsedagsfenomen för mig, jag får kaffe på sängen varje morgon året om. (Jag vet, bortskämd!) Men att få det tillsammans med present är ju så kul! Och den här gången fick jag ett stort, fyrkantigt tungt och perfekt paket i mitt knä. Det var boxen med Ulf Lundells samtliga utgivningar och även annat dittills icke utgivet. Samtliga album, samtliga singlar, demoinspelningar… totalt 68 cd-skivor! En vacker presentbox med snyggt foto och fulländad design. Cd-konvoluten var exakta kopior av de gamla LP-konvoluten. Med följde en bok med information om varje album, varje låt, samt betraktelser av Lundell själv med härliga foton. Nästan fulländad, men typiskt mig så saknade jag något; en lista i bokstavsordning på alla låtarna och på vilket/vilka album de finns. Lyxproblem, in deed!

Hur som haver, det var en underbar present att få. En sån sak som jag aldrig skulle köpa till mig själv men som är otroligt roligt att ha och kunna botanisera i. Jag hade nämnt den i förbifarten för Bosse när vi var i Thailand, varpå han beställde den direkt så den låg och väntade på honom när vi kom hem.

Överraskningsbesök av mor, omtänksamma gåvor av kamrater, sms-hälsningar, tulpaner och vin. Och tusen miljoner grattisar i sociala medier, jag älskar att få dom! Alla människor, mer eller mindre nära, från förr och nu, som bemödar sig och tar lite av sin tid för att uppmärksamma mig och göra mig glad. För glad, det blir jag. Jätteglad!

56 år. En rätt sjyst siffra, om du frågar mig.

Kokosoljans mångsidighet

Det finns något jag förknippar extra starkt med Thailand, och det är kokosolja. Jag älskar (den äkta) kokosdoften, och den är så himla bra för huden. När jag går på massage, får de väldigt gärna massera med kokosolja, och jag smörjer mig själv med det också nu när solbrännan djupnat lite och den första känsligheten är över.

Det känns fint att ge huden något naturligt utan tillsatser, gud vet vad det är i alla solkrämer en behöver använda innan huden vant sig vid solen. Oljan går bra in i huden och kladdar inte efter en stund. Den ger en svag doft av härlig kokos, inte en sån där stark, artificiell som en del solskydd har. Den gör huden nöjd, solbrännan jämn och har faktiskt också ett visst solskydd har det visat sig. Jag var lite skeptisk till det tidigare, men det kan jag numera skriva under på. Jag använder den även i håret som skydd för solen då och då.

Det finns egentligen bara en nackdel – den stelnar om det blir kallare än 24-25 grader, och funkar då följaktligen inte jättebra i pumpflaska… Det blev jag varse härom dagen, när jag behöll flaskan inomhus över natten. Vi har vår air condition programmerad på 21 grader för att få bra sömn, nämligen. Hädanefter får flaskan stå kvar ute på natten så den går att använda på morgonen.

Den är ju också ätbar, på den här flaskan står kaloriantal och den rekommenderas för bland annat detox.

Sa jag att jag gillar kokosolja?

En enda önskan

Vi firade en härlig nyårsafton på stranden. Nedanför vårt hotell låg stranden förföriskt lugn, upplyst av en måne som nästan var full. Sittande på några dynor drack vi bubbel och önskade varandra gott nytt år, omgivna av såväl praktfulla (men även fjuttiga!) fyrverkerier som hundratals majestätiska och lugna khom loy-lyktor som svävade ut över havet.

Dessförinnan hade vi blivit spontaninbjudna till hotellpersonalens eget party på stranden, en skön och generös upplevelse. När de fick syn på oss viftade de in oss i gemenskapen, vi fick slå oss ner runt deras bord, fick smaka på deras mat (trots att vi kom från en rejäl middag, men smaka kan en ju alltid) och vips hade vi också var sin stor flaska Chang i våra händer. Nu var vi inte hotellgäster, nu var vi vänner. En ynnest.

Det kryllar av årskrönikor, tillbakablickar och nyårslöften just nu. Jag struntar i att göra något storvulet, utan konstaterar att 2017 är rätt skönt att lägga bakom oss eftersom det var året då sjukdomen tvingade mig ner på knä. Jag har bara en önskan och ett mål för 2018 som överskuggar allt annat. Jag vill bli frisk.

Gott nytt år till dig, bästa läsare. Jag är så glad att du finns här och följer mig i stort och smått!

Under dagen före nyårsfirandet besökte vi riktig regnskog. Sara och Alfred klättrade i en grotta medan Bosse och jag softade på en servering under tiden. Ett grottäventyr som det skulle gå att berätta mycket om, men det får de göra själva…

Nota från kvällens middag. Fördrinkar, förrätt, varmrätt, öl till maten och drinkar efter maten – knappt 800 kr för fyra personer. Dyraste och lyxigaste middagen sen vi kom hit.

Skön stämning runt bordet vid personalens egen nyårsfest på stranden, dit vi blev generöst och spontant inbjudna.

Men det är ju absurt att det inte bara går att rycka upp sig!

Orden har jag hittat i en bok, men de har också cirkulerat runt i min arma hjärna de senaste veckorna. Dessutom har det varit en grundinställning i mitt liv fram till nyss, att det alltid går att rycka upp sig. Skärpa sig. Inte känna efter så förbannat. Då blir en gnällig, då tar en på sig offerkoftan. Må gud förbjude, nej bit ihop och ryck upp dig!

Att rycka upp sig

Genom Facebook-gruppen Snacka om utmattning fick jag tips om en lättläst liten bok som ligger bra i handen; “Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” av Pia Dellson. Den är uppdelad i hennes olika faser i utmattningen, och är verkligen bara små korta noteringar. En får intrycket att hon skrivit ner allt som någonsin kommit för henne, en metod som jag också ofta tillämpar.

Det finns en del noteringar som står för henne mer personligt, och ett och annat jag kanske inte så tydligt kan relatera till. Men det finns också noteringar som är så fruktansvärt mitt i prick att jag skulle skratta åt det om det egentligen inte vore så sorgligt. Vill gärna dela med mig lite till dig som läsare, för jag tycker det är så bra och för att det kanske bygger på förståelsen ännu mer.

 

Ur boken “Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” av Pia Dellson alltså:

Någon har bytt ut
min hjärna
mot en liter sirap.

***

Man ska lyssna på sin kropp
och det har jag gjort.
Men jag har inte låtit det den sagt
hindra mig.

Jag hör vad du säger.
Nu kör vi!

***

Farten är så hög
att det tar två månader
bara att bromsa in
till stillastående.

***

Övermannas av en trötthet
som är absolut.
Som är starkare
än min vilja.
Som inte går att
förhandla med.

Jag sitter i ett skruvstäd.

***

Upptäcker i tystnaden
att jag har tinnitus också.
Fast det kan inte vara öronen.

Det är min hjärna
som piper.

***

Men det är ju absurt
att det inte bara går
att rycka upp sig!

***

Fångad i en dålig kropp.
Jag vill ha paus,
vila i min egen
tills jag har kraft
att läka den här skadade.

Jag orkar inte
vara så här sjuk.

***

Ensam,
fast många
står mig nära.

Men det är min kropp
som är sjuk
och som jag måste
ta genom detta.

Ingen kan göra det åt mig.

***

På drift
utan styrfart
med roder som inte tar.

Jag är manöveroduglig.

***

Jag letar efter min egen takt

Hur det ändå är!

Jag har nu varit sjukskriven i två månader. Jag har klättrat ur zombiestadiet, och en diffus otålighet börjar pocka på. En inre stress, som berättar för mig att jag nu borde ta tag i situationen. Den oron och stresskänslan känner jag igen, den är bekant. Den har rent av varit min ständiga följeslagare så länge jag kan minnas. Den är rätt obehaglig att umgås med, så jag har insett – nu när jag har oändligt med utrymme att tänka efter – att den har jag tidigare använt som drivkraft och bränsle. Den har manat mig framåt, den har talat om för mig att fylla på mer mer mer och den har försvunnit när jag har gjort saker.

Men nu.

Min egen takt

Nu kan och ska jag inte fylla på med en massa saker. Det går helt enkelt inte, heller. I stället blir jag obarmhärtigt konfronterad med den här stresskänslan, vi står ansikte mot ansikte. Den yttrar sig bland annat i ett tryck och ett tjutande i huvudet, att jag har svårt att djupandas och svårt att sitta stilla för det kryper i mig.

Även när den inte är helt påtaglig, så finns den i bakgrunden som en molande oro. Det var den oron som började formulera tankar på att jag nu bör ta steg vidare framåt. Att börja se på mitt förhållningssätt till arbetet och skaffa mig verktyg att agera annorlunda. Målet står ju klart – att komma tillbaka. Men jag fattar ju att det måste jag göra i en annan form, och jag inbillade mig härom dagen att jag nu är mogen att börja gjuta den formen.

Jag hade tid för samtalsstöd hos Företagshälsovården, och yppade mina tankar och planer. Min vilja att identifiera orsaken till att jag befinner mig i utmattning, för att kunna förändra och staka ut färdriktningen framåt.

Framåt. Mitt gamla mantra. Bilden av mig. Framåt.

Ännu en gång blev jag nedtagen på jorden. På ett mycket mjukt och vänligt sätt. Jag blev påmind om att just det beteende jag visade var en del av mitt problem, och orsaken till att jag befinner mig i utmattning. Jag blev också påmind om tidsperspektivet; två månaders sjukskrivning (=vila) kontra åratal av press på mig själv, destruktivt leverne och kanske till och med sjukdom fast jag inte låtsats om det. Jag ska fortsätta ta saker i min egen takt. Men vad är min egen takt? Jag har inte en aning. Jag trodde det var bråttom som var min takt, men så är det nog inte.

Kaos

Ok, då. Kapitulation. Någon sorts förståelse. Jag gick inte från samtalet med ens början till en verktygslåda mot framtiden, vilket hade varit min plan, istället hade jag framkallat en ännu tydligare bild hos Företagshälsovården att hela deras uppgift är att fortsätta bromsa mig.

En märklig känsla av sorg blandad med förvåning och lättnad.

Nu befinner jag mig här och försöker identifiera min egen takt. Försöker att bara göra det jag känner lust till, inte tvinga mig till något för att jag bör eller för att det kanske vore bra. “Bra för vem?” frågade min terapeut. Det som är bra för mig är det enda som räknas, och det är tydligen det jag känner lust till.

Det är fruktansvärt rörigt i mitt huvud, jag får inte fatt på tankarna som jag önskar och vill. Därför är det bra för mig att skriva, det sorterar i någon mån.

Nu när jag trodde jag skulle börja min väg tillbaka på ett konkret och handfast sätt, är jag mer vilse i pannkakan än någonsin!

Fotonostalgi – mormor och hennes rutor

Den här fina bilden på min morfar och mormor sitter i ett av albumen jag har, och jag var bara tvungen att fota av det direkt. Det är risig kvalitet just för att jag bara har fotat av, inte skannat ännu. Det ligger lite framför mig i tiden, att skanna alla foton som är värda att bevara för eftervärlden. Annat får gå före.

Men just den här bilden gör mig så glad. De är så fina mina morföräldrar, och så unga. Bilden är sannolikt tagen något av de första åren under 1940-talet. De ser glada ut och är säkert väldigt kära. Det strålar om dom.

Vintrarna i början av 40-talet var stränga, det vet vi. Ändå står hon där mormor, i bara strumpbyxor och kjol. Är det till och med nylonstrumpor? Brrr. Och morfar är inte så varmt klädd han heller; skjorta och slips under en skinnjacka. Kanske är de uppklädda på väg att fira något? Kanske är det vårvinter. När jag tittade lite noggrannare, fick jag syn på att hon har vantar av virkade mormorsrutor. Så lustigt. Just nu ägnar jag TV-kvällarna åt att virka upp mina mängder av restgarner i just mormorsrutor. Inte helt klar över vad det kommer att bli, men många rutor blir det. Det är förförande enkelt och beroendeframkallande, att göra mormorsrutor.

Undrar vem som gjort hennes vantar? Tror kanske inte det var hon själv, hon var ingen virkare. Kanske hennes mamma Linnea, eller rent av hennes blivande svärmor Elsa? Elsa var min gammelfarmor, och den som lärde mig virka. Jag hoppas nog det var hon, det är en skön tanke att cirkeln sluts på det sättet.

Nej, jag har inte slutat på ABF. Jag har bara tryckt på pausknappen.

pausknappen

Jag möter en och annan person som har uppfattat att jag inte längre finns på jobbet (ABF), och som därmed också dragit slutsatsen att jag slutat. Men se DET har jag inte! Däremot har jag tryckt in pausknappen ett tag eftersom jag är sjukskriven just nu för utmattningssyndrom (finns massor att läsa om det under Min resa mot balans om du är intresserad) och pausar därför lite från jobbet. Men det är tillfälligt, jag kommer tillbaka framöver. Jag har alltså bara tryckt in pausknappen ett tag.

Pausknappen kommer att göra gott för oss alla

Under tiden jag är borta håller mina fantastiska medarbetare ställningarna på ett alldeles förtjänstfullt sätt. Lotta har klivit fram och tagit en tillförordnad ledarroll och gör det med hjälp av omgivningen på ett sätt som inte kunde vara bättre. Jag har kommit på att ABF Gotland aldrig mer kommer att vara som förr. Och det är enbart till det positiva. Tack vare min sjukdom har vi alla tvingats tänka efter, ompröva och omvärdera arbetssätt och organisation. Vad vi ska arbeta med, och på vilket sätt. Medarbetarna skapar nu ett nytt förhållningssätt, och jag kommer att komma tillbaka med insikter och verktyg, och en stark vilja att agera väldigt annorlunda mot förr. Ska bli spännande, det!

Mina dagar tuffar på, och jag försöker ta dem som de kommer och också ta hänsyn till dagsformen. Otroligt lyxigt att ha den förmånen. Ägnar mig en del åt släktforskningen, äntligen har jag tid till att fördjupa den vilket jag verkligen haft en stark längtan efter. Ser en hel del på TV/Netflix, samtidigt som jag skapar det ena virkalstret efter det andra. Promenerar 5 km varje dag (om det inte regnar, och det har det knappast gjort på hela november hittills!) samtidigt som jag lyssnar på poddar, yogar och besöker företagshälsovården lite nu och då.

pausknappen
Ett av mina alster den senaste tiden. Inte för att jag behöver mera kläder, utan för att jag vill ha lättvirkat framför TVn!

Impulskontroll

Framför allt tänker jag väldigt mycket. Reflekterar. Jag gillar ju att tänka och filosofera, men tror faktiskt inte jag har gjort det så här mycket sen jag var barn. Utmaningen för mig ligger i att inte agera på alla mina tankar. Att inte tolka varenda tanke som en idé som måste utvecklas. Det är annars en väldigt stor del av mitt gamla jag, att göra så. Jag jobbar på min impulskontroll, skulle en kunna säga!

Välkommen till Facebookgruppen Snacka om utmattning!

snacka om utmattning

Nu har jag skapat en sluten Facebookgrupp för dig som vill fortsätta samtalet om detta fenomen som kallas utmattning – Snacka om utmattning.

Gruppen har jag startat för att det är så oerhört många som kontaktar mig i olika sammanhang, i olika forum och på olika sätt för att vittna om egna upplevelser när det gäller utmattning och väggen-upplevelser. Det finns hur mycket som helst att skriva om, och mina läsare har hur mycket som helst att berätta. Jag vill inte att den här bloggen kantrar över och bara handlar om utmattningssyndrom och allt som hör därtill, den ska fortsätta vara en spegling av hela mitt liv.

Snacka om utmattning!

Därför vill jag erbjuda en plats där alla som vill kan fördjupa samtalet, inte bara med mig utan också med andra. Bidra gärna med dina egna betraktelser och upplevelser, med vardagsbeskrivningar, tips, känslor, tankar… Din berättelse är intressant! Det är en grupp som är sluten, det krävs alltså att vara medlem för att kunna läsa inläggen. Det är också en grupp som jag önskar ska ha en tolerant och kärleksfull stämning, vi ska vara trygga där.

Här hittar du länken till gruppen Snacka om utmattning – välkommen in och bidra, samtala, dela med dig eller bara häng!

Med facit i handen

I sociala medier-flödet dök det upp ett blogginlägg i dag, som jag gjorde på dagen för tre år sedan. Ett inlägg där jag på ett väldigt bra sätt beskrev på vilket sjukt sätt jag jobbade. Jag beskrev min gränslöshet och undrade om det fanns någon där ute som hade ett gott råd att ge mig.

Till bilden hör att jag inte lyssnade – på riktigt – på några råd. Jag hörde, men tog inte till mig. Så vad hjälpte det, att ropa på hjälp? Jag kan tycka synd om den där tjejen som för tre år sen så väl kunde formulera vilka problem hon hade. JAG hade. Och med facit i handen vet vi ju hur det gick, när hon fortsatte med sin gränslöshet ett par år till.

Inlägget går att läsa här, om du är intresserad.