Gå till innehåll

Maria Björkman

Förra helgen var jag iväg på steg 5 i min 200-timmars lärarutbildning i yinyoga. Det är ett underbart inslag i min tillvaro, något som förändrar både mig och inriktningen på mitt liv tror jag.

Yogafilosofi

Utbildningen är omfattande, och den här gången ägnade vi oss uteslutande åt yogans filosofi baserad på Patañjalis Yoga sutras. En samling urgamla texter som förklarar yogan. Förutom vår egen lärare hade vi förmånen att få två halvdagar med Mr. Govind Radhakrishnan, en indisk man numera boende i Danmark. I det närmaste självlysande satt han framför oss i flera timmar och berättade om olika filosofiska system. På det mest självklara sätt hade han svar på alla våra frågor, och vände våra fyrkantiga och västerländska resonemang till något som på ett vidunderligt sätt föll på plats i det yogiska tankesättet. En sån person skulle jag vilja ha med mig dagligen, för att påminna mig om vad som är viktigt, och hur enkelt somligt ter sig om en har rätt förhållningssätt.

Yoga är ju så mycket mer än rörelser på mattan. Däremot är dessa rörelser en inkörsport till resten av yogan för många, och så var det för mig. Det väcker per automatik en nyfikenhet på resten.

Förnöjsamhet

En uppgift vi fick under den här delen av kursen var att hitta något område inom den yogiska åttafaldiga vägen som vi önskar att själva fokusera på. Jag hittade tre:

Ickevåld (ahimsa) - jag vill inte längre göra våld på mig själv.
Sanning (satya) - jag vill vara så sann mot mig själv och omvärlden jag bara kan.
Förnöjsamhet (santosa) - jag strävar efter en förnöjsamhet i det som är.

Det där med förnöjsamhet är intressant. Ur min utmattning föddes en stark längtan efter just förnöjsamhet. Lugn. Det behöver inte betyda att vara nöjd och slå sig till ro. Det handlar om vila och tacksamhet i det som är.

Smaka på ordet: FÖRNÖJSAMHET. Visst smakar det bra?

För mig har den här lilla meningen två betydelser.

Härom dagen gav jag mig själv en födelsedagspresent - en ny tatuering. Har lurat på just den här en längre tid, och när vi var i Thailand bestämde jag mig för att det skulle bli av när vi kom hem.

För mig har den här lilla meningen två betydelser.

Medan jag var sjuk blev den en påminnelse om att det skulle gå över. Ibland behövde jag varje dag påminna mig om att den här dagen skulle ta slut. Ibland handlade det om att hela den där perioden då jag mådde dåligt skulle gå över. Meningen blev en tröst under en jobbig period.

Med tiden fick den dessutom en annan men lika tänkvärd betydelse. För i takt med att friskheten tog övertaget över sjukdomen så dök ju en hel del goda stunder upp i tillvaron. Och det blev viktigt för mig att påminna mig om att även dessa försvinner. På så sätt påminns jag om att ta vara på dom, glädjas åt dom och vara rädd om dom.

Idag fyller jag 57 år. Och jag gör vad jag kan för att ta tillvara på den här dagen. Tänk att få bli 57, det är ju en jättebra ålder!

Halkskydd

När jag var ung, hade gamla tanter broddar på skorna så här års, när temperaturen pendlar mellan plus och minus och det är bokstavligen glashalt på vägar och trottoarer. Lite töntigt var det allt, och sen det där klapprandet när de kom in på ett golv...

Men TÄNK vad en kan ändra inställning, haha! För i dag är det ju inte bara gamla tanter som har det, nu har jag själv det som tydligen heter halkskydd (fick jag veta av en tillrättavisande personal på Apoteket för några år sedan, när jag genant mumlande frågade efter broddar) och det är mina bästa vänner just nu. Jättesmidiga, spänner dom bara på klacken på kängan, och sen känner jag mig mycket säkrare i steget. Jag slipper gå och spänna mig och vara rädd för att slå på rumpan. Kanske är jag gammal tant, eller också är jag bara klok.

Så mitt budskap är - köp halkskydd, skit i åldern!

Halkskydd
Enkla och smidiga, med reflexer på!

 

Varför vill någon sitta tyst tillsammans med andra? Vad är vitsen om en inte får prata med varandra? Sitta tyst kan jag ju göra själv, hemma.

Härom dagen deltog jag i tyst AW på Clarion Hotel. Att jag skulle göra det bemöttes med en hel del förundran och förbryllade miner; varför vill någon sitta tyst tillsammans med andra? Vad är vitsen om en inte får prata med varandra? Sitta tyst kan jag ju göra själv, hemma.

Visst kan du det, men GÖR du det? Inte så ofta, va?

Jag försöker sitta tyst i meditation en liten stund varje dag, vissa dagar händer det inte men oftast till vardags. Och det är "till vardags" som räknas, det är det som är din livsstil. Det du gör 80% av tiden.

Tyst AW, hur var det då?

I dörren möttes vi av arrangörerna som vänligt men bestämt fråntog oss mobiler, paddor och klockor, allt som på något sätt riskerade att distrahera oss. Efter en kort introduktion försjönk vi alltså i tystnad, vi var kanske ett 30-tal personer som kommit. Vi satt på stolar, i soffor, på mjuka kuddar eller placerade oss på en yogamatta på golvet. Det gjorde jag, jag trivs bäst på golvet. I 1,5 timme var vi sen tysta tillsammans. En byter ställning, en hostar och nyser, en blundar eller tittar ut, men vi interagerar inte. Vi umgås i tystnad, och då umgås du lite mer intimt med dig själv och dina tankar. Det tar en stund innan dina ryggmärgsreflexer lugnar ner sig. Själv sträckte jag mig till exempel mentalt efter mobilen efter typ två minuter, för jag ville fota min situation. Jag gör ju ofta det, fotar det jag upplever för att minnas eller dela med mig av. Log lite inombords åt min reflex, och insåg att jag fick spara bilden av ögonblicket på insidan av mig själv i stället. Därför blev illustrationen till det här inlägget en något konstruerad bild hemifrån...

Och jag fann en sådan oerhörd vila i att vara tillsammans utan krav på att interagera! Jag känner ofta det jobbigt i sociala sammanhang, att alltid prata, ha något (gärna intelligent) att säga, att reagera, att vara vaken. Det betyder inte att jag inte gillar sällskap, därför gillar jag det här konceptet.

Den 7 mars är nästa gång. Kom med om du är i Visby, vetja! Anmälan via evenemanget på Facebook: https://www.facebook.com/events/278259056202446/?ti=icl

2

Jag ber om ursäkt om du känner dig osedd, men då har du bara råkat möta mig en stund då jag inte orkar med omgivningen utan har slutit mig inom mig själv. Jag skyggar lite då.

Maria Björkman

Vet du - ibland har jag dagar eller stunder då jag har svårt att riktigt orka fungera som det förväntas att en människa ska. Orka med tillvaron, det som behöver hanteras, alla intryck som ständigt kommer till oss, alla människor omkring mig, ja till och med mig själv kan jag ha svårt att orka med ibland.

Jag traskar med rätt så stadiga steg ut ur mitt utmattningssyndrom, jag skulle säga att jag är betydligt mer frisk än sjuk numera. Men det finns dagar - ibland bara stunder på dagen - då jag inser att jag kanske ändå har en bit kvar.

För även om jag börjar känna att energin kommer tillbaka, jag sjunger på morgonen (!) och orkar vara hyggligt alert ända in på kvällen, så behövs det så himla lite för att det ska dippa lite. Och ibland som sagt, så orkar jag inte riktigt. Det är då jag vänder mig inåt, för att få vara ifred. Det är då jag inte ser folk i ögonen eller ens kanske hälsar när jag möter någon. Det är någon mekanism i mig som gör mig inåtvänd utan att jag aktivt väljer det. Troligen en form av överlevnadsinstinkt.

Kanske är du en av dem som har mött mig utan att jag tittat på dig eller sagt hej. Jag har INTE blivit märkvärdig och stroppig. Och jag är INTE sur. Jag ber om ursäkt om du känner dig osedd, det är ingen bra sak, men då har du bara råkat möta mig en sån stund då jag inte orkar med omgivningen utan har slutit mig inom mig själv. Jag skyggar lite då.

Det kan inte vara lätt att vara omgivning till mig ibland, jag fattar det. Det är därför jag gärna vill förklara mig, så det kanske går lättare att förstå.

Men jag älskar livet, och är oändligt tacksam över att jag håller på att få tillbaka det! Det måste bara få gå i min takt, så blir det jättebra.

4

Så har en vecka av heltidsarbete förflutit. Jag är på ett sätt tillbaka, men inte som förut, liksom. Efter nästan ett år av sjukskrivning i olika grad, och utmattning lite längre än så, är jag tillbaka lite äldre, lite märkt av det jag varit med om, och lite klokare. Hoppas jag.

Ockupation

Successivt har jag ju ökat på min jobbprocent, och i takt med att den ökat så har också min oro stigit över hur jag ska fixa det. Är jag redo? Hur ska jag orka? Jag som knappt har orkat med mig själv, hur ska jag orka arbeta 50 %, 75 %, 100 %? Jag som börjat lära mig att ta hand om mig själv, att ägna mycket tid åt att göra snälla saker för mig själv, att låta tiden arbeta för mig - hur ska den tiden räcka till när jag ska vara på arbetet och jobba så mycket? 

Jag har haft en känsla av kvävning nästan, inför att gå tillbaka upp på heltid. Känt det som att jag har stått inför en ockupation; att jobbet kommer att ockupera mig och stjäla min tid och mina krafter. När jag arbetat 75% har jag inte haft någon kraft över, hur ska det då bli med heltid?

En massa bra-faktorer

Efter den här första veckan, kan jag med en sorts förundran konstatera att det hittills har gått ganska bra. Det är flera orsaker till det, tror jag:

  • Just nu är jag inne i en bra period, jag har mer energi än jag haft på mycket länge. I bakhuvudet är jag beredd på att det kanske svänger tillbaka tillfälligt igen, jag får inte bryta ihop när det händer. Samtidigt tänker jag mycket på att jag måste hushålla med energin som nu visar sig, inte slösa bort den och ramla tillbaka i ett gammalt destruktivt beteende. That´s a big no no!
  • Jag har inte alla mina gamla arbetsuppgifter hängande över mig. Det här kommer jag att berätta mer om när det är dags, men jag kan säga så mycket att jag i dagsläget har några få givna arbetsuppgifter utan stressande deadlines eller annat som kan trigga mig. Det ger mig ett lugn, och hjälper mig stort att förstå att jobbet bara är ett jobb. Inte ett liv.
  • Lyckan över att ha en arbetsplats, arbetsgivare, arbetskamrater och arbetsledare som inte bara förstår mig, de förstår mig bättre än jag själv gör. Jag kan avstå samvaro om jag inte orkar, ingen lyfter på ögonbrynet för det utan snarare uppmuntrar de mig att gå in till mig och stänga dörren. De visar en fantastisk hänsyn och omtanke.
  • Jag har fått förlägga min arbetstid exakt så som jag själv vill, för att jag ska hinna med att ta hand om mig själv på det sätt som passar just mig.
  • Eftersom jag har haft paus från ledarskapet i snart ett år, har jag ju själv fått en chef eftersom Lotta fått och tagit den rollen. Bara en sån sak, att ha en arbetsledare att gå till när det skaver eller jag inte kan prioritera... jag har varit så jäkla ensam om allt tidigare. Nu har jag den sagolika turen att ha min chef, bästa vän och coach i en och samma person! Det kan möjligen låta märkligt, det hade jag nog själv tyckt om jag inte provat på. Men hon balanserar så bra mellan dessa roller, på ett mycket professionellt och skickligt sätt. Jag är fullständigt trygg hos henne, i vilken roll det än är; hon håller isär rollerna men en röd tråd genom dem alla tre är hennes kärlek och omsorg om mig. Fatta hur bra jag har det!
  • Hon har också uppmuntrat mig att "boa in mig" på mitt kontor. Att göra det ombonat och mysigt, att få det att bli min oas där jag kan vila när jag behöver. Just nu fyller jag på med yogapryttlar, kuddar, filtar m.m. för att skapa min plats. Käre maken har varit behjälplig med att sätta upp gardinstång och ljusslingor. Förr flyttade jag jobbet till mitt hem, jag tillät det till och med att flytta in i mitt huvud och hela mitt liv. Nu flyttar jag en del av mig till jobbet i stället. Verkligen mycket smartare, när jag nu ska tillbringa så mycket tid där.
  • Daglig yogapraktik hjälper definitivt till. Jag har hittat rätt metod att skapa lugn i kropp och sinne, yinyogan ger mig exakt det jag behöver. En stor utmaning för mig - om jag känner mig själv rätt - är att inte släppa iväg yogan igen, utan hålla fast vid en daglig, regelbunden praktik. Att inte börja tulla på det, att alltid låta den vara det viktigaste för mig. Varje dag.

Jag har alltså fått ett lugn på arbetet, vilket starkt bidrar till att det fungerar hyggligt just nu. Det vore att ljuga att säga att jag sprudlar, men just nu tänker jag lite snabbare, är lite gladare och har möjligen lite energi över när arbetsdagen är slut. 

tillbaka

Dåligt samvete

Ibland snuddar jag vid tanken: förtjänar jag verkligen det här? Det dåliga samvetet sveper snabbt genom mig, och daskar mig lätt i bröstkorgen. Får en ha det så här bra?

Svaret jag ger mig själv i medkänsla är: ja Maria, du får ha det så här bra. Du har förtjänat det.

Jag är oändligt tacksam.


Under fliken "Om mig" finns samtliga blogginlägg om min resa samlade, om du är intresserad av att läsa mer: Min resa mot balans

2

Så sorgen går över. Blues, helt enkelt. Och så gäller det att tänka på vad som ersatt allt det jag inte förmår, och saknar.

Vågar påstå att jag aldrig tänkt så lite - ja, inget alls, faktiskt! - på arbetet som denna semester. Jag har släppt det helt, tack vare att jag tillåtits och tillåtit mig själv att göra det. Jag är befriad från ansvar nästan helt och hållet. Den befrielsen har jag svalt med hull och hår, omfamnat och tagit till min. Arbetet är bara ett arbete, och inget jag behöver ta ansvar för och tänka på 24/7, 365. Arbetet är bara ett arbete, från vilket jag just nu har semester. Alldeles på riktigt.

Alltid på tårna

Det kan vara så att jag tidigare varit offer för FOMO - fear of missing out. Det numer så använda uttrycket. Alltså om inte rädsla för att missa, så i alla fall en vaksamhet över och strategi för att ha koll på det mesta som händer omkring mig och inte minst omkring det som har med jobbet att göra. Ständigt på tårna hur vi kan utveckla vår fina gamla folkbildningsorganisation. Ständigt uppsnappande av uppslag, idéer, trender... även inom mina egna intresseområden. Intressanta sajter, nya böcker, spännande artiklar. Saker som satt igång mitt huvud så det praktiskt taget alltid tjattrat där inne. Säkert medan jag sov också, fast jag inte hörde det just då.

Blues

Fomo är jag nästan botad från. Men för att spinna vidare på akronymspåret så är jag stundtals i stället drabbad av BLUES - bara ledsen under en stund (fyndigt, va?)

Eftersom jag idag inte orkar ta in speciellt mycket (till skillnad från förr då jag tog in det mesta som passerade min väg och som hade något av minsta intresse) så tvingas jag avstå från mycket. Jag har rensat omkring mig, sållat, prioriterat bort. Trots det är jag fortfarande både fysiskt och mentalt väldigt trött. Därför känner jag mig lite ledsen över sånt jag inte kan göra och uppleva fullt ut, som jag SÅ önskar jag kunde! Men bara lite ledsen, och bara en stund. Det går alltid över. Därför blues - bara ledsen under en stund.

Till exempel känner jag blues över att sällan lyssna på bra musik. Blues över att inte följa bra bloggar som ger mig mycket. Blues över att jag inte förmår mig att umgås. Blues över avsaknad av lust och energi och därmed initiativkraft.

Jag har tappat flera förmågor, men saknar dom sällan. Möjligen kan jag känna frustration över att inte kunna fatta de enklaste beslut eller ibland inte förstå vad folk säger. Arbetar på att inte känna mig dum i huvudet när jag funderar vad som sas och försöker få ihop det till ett sammanhang. Jag har stunder av total tomhet i huvudet. Litar inte riktigt på mig själv, har gjort tokiga saker som att missat betala nån räkning t ex. Stressar fortfarande upp mig över det ibland, att jag inte känner igen mig själv som jag var.

Så mycket fint jag fått istället

Nej, jag har ingen rädsla för att missa, men känner lite sorg över att dagarna går och jag inte ”tar vara” på dom. Fast jag tar vara på mig själv i stället, jag vet. Så sorgen går över. Blues, helt enkelt. Och så gäller det att tänka på vad som ersatt allt det jag inte förmår, och saknar. Det handlar till exempel om att jag lyssnar till mig själv och (nästan alltid) bejakar mina behov, att jag lyssnar till och betraktar naturen, att jag (nästan) alltid gör en sak i taget. Att jag tänker tankar till slut, att jag fördjupar mig i släktens historia och därmed min egen, att jag läser (om än väldigt långsamt). Att jag skapar med garn, virkningen har blivit det jag blir glad över och längtar till. Hur banalt det än kan låta så gör det mig glad och lugn.

Fred, kärlek och förståelse. Det är nog mycket jag, det. Ska nog släppa ut henne så smått, min inre hippie.

Finns något vettigare budskap än Peace, love and understanding, egentligen? Och vad hände med Make love, not war?

Att släppa fram den inre hippien

Jag har ju under en rätt lång period nu haft tid och möjlighet att - också av ren nödvändighet! - betrakta beteenden, värderingar och ageranden hos mig själv. Vad känner jag innerst inne? Vad vill jag innerst inne? När mår jag som allra bäst? Vad måste jag bryta mig loss från? Vilka tankemönster bör förändras och vilken livsstil är smartast ur ett hållbarhetsperspektiv?

Det jag kommit fram till hittills är att jag i grunden är en lättjefull person. Jag gillar inte ansvar, mår rent av dåligt av det. Till och med min läkare har sagt att jag lider av ansvarsallergi :-). Dock kunde jag inte få skriftligt på det, tydligen är det ingen diagnos som finns....

Jag - listornas och planeringarnas drottning - avskyr egentligen alltför mycket planerande. Jag har trott att det har varit hjälpsamt i mitt liv, men jag har genomskådat det. Det har tvärt om fjättrat mig, stängt in mig, låst mig. Spontanitet har inte haft något utrymme alls, det har knappt funnits i min vokabulär. Nu när det börjat bli plats, tror jag faktiskt jag både kan vänja mig vid och gilla spontana infall. Nu när jag inte har nån lista att följa...

Lite av det bästa jag vet är att leva i naturen. Att, som nu när jag skriver det här, känna solen och vinden på huden, höra suset i skogen, känna doften av tallbark, betrakta de myckna och närgångna fjärilarna som vackert fladdrar runt och sätter sig både runt mig och på mig. Njuta av nya blomster var dag. Jag älskar färgglatt, ju mer desto bättre!

Och jag är en fridsam person som hatar ljudet av stridsflygplan som inkräktar på mitt luftrum! Nästan dagligen numera, morr.

Fred, kärlek och förståelse. Det är nog mycket jag, det. Ska nog släppa ut henne så smått, min inre hippie.

4

Det är straff på att göra våld på och misshandla en annan människa. Men det är fullt tillåtet att misshandla sig själv. Och gör vi inte det alla, till vardags?

Detta inlägg är ett samarbete med Non Original.

I hela den här utmattningshistorien som blivit en oväntad och ovälkommen långkörare, har jag massor av tid att tänka efter och reflektera. Jag har ända från början då jag blev sjukskriven (2 oktober i fjol) haft ett behov av att förstå varför. Varför gick det så långt? Varför har jag behandlat mig själv på ett sätt som gjort att jag hamnat här? Vad är det som gjort att jag haft det förhållningssätt jag haft, och som fått till följd att jag drabbats av utmattning?

Den enda jag kan förändra är...

Det finns säkert massor av svar på dessa frågor, och jag är inte säker på att jag fortfarande är lika ivrig att ta reda på alla bakomliggande orsaker. Möjligen för att tiden gått och acceptansen sakta kommer smygande med den. Möjligen också för att jag tror jag har fått syn på ett och annat medan jag tänkt, reflekterat och känt efter. På något sätt är det ju så att det viktigaste att få syn på och förstå för att kunna komma vidare, är det som går att göra något åt. Som går att ändra.

Göra våld på sig själv

Eget förhållningssätt och beteende är en jättestor bov i utmattningsdramat. Hur jag förhåller mig till det som händer och det jag har omkring mig, hur jag beter mig mot mig själv och omvärlden. Jag vågar numera både tänka och säga att jag delvis genom åren försökt leva upp till av mig upplevda yttre krav, att jag i och med det försökt vara någon jag egentligen inte är och därmed gjort våld på mig själv. Inte det enda skälet, men en klart bidragande orsak.

Jag - en våldsverkare. Sånt är straffbart, om en gör våld på och misshandlar en annan människa. Men det är fullt tillåtet att misshandla sig själv. Och gör vi inte det alla, till vardags? Hur ofta tänker eller säger du till exempel: "Åh, så dum jag är!"? En sån vardaglig och enkel tanke, som så lätt kommer över våra läppar eller far genom huvudet när vi kanske kommer på något vi inte har tänkt på. Hur ofta säger du det till någon annan: "Åh, så dum du är!"?

Äkthet och inre behov

Att lyssna mer på den inre rösten, att våga lita till intuitionen och agera utifrån vem jag egentligen är, innerst inne, är åtminstone min stora utmaning. Den första tröskeln att kravla mig över har varit just - och är fortfarande - att komma underfund med vem jag är innerst inne. Vad vill jag, egentligen? Sen kämpar jag också emot de allestädes närvarande Jante och Ågren, naturligtvis. För om jag hittar något som gör mig lycklig och glad, tillfreds och ger energi - kan det verkligen vara ok att jag ägnar mig åt det?

Får jag verkligen sitta i tallskogen bland fågelkvitter och skapa av garn en hel dag? Att leta mönster på Internet, att modifiera dom efter mitt eget huvud, att leta garner och kombinera färger och att virka det där jag hittat eller själv hittat på? Det blir ju ingen gladare av (mer än jag, då) och inte gör det någon nytta heller (mer än för mig, då). Är det verkligen ok att ägna timme efter timme åt mitt släktträd och borra i historien efter mina rötter, att renskriva gamla släktingars dagböcker och göra bloggar av dom? Det är ju ingen nytta med det! Mer än för mig, då.

Dessa exempel är uttryck för det som gör mig glad och hel. Men jag får ju ingen lön för det, så vad är det värt då? Vilka andra värden än pengar borde vi prata om?

Yttre strukturer

Även om det största ansvaret definitivt är mitt, kan jag inte heller låta bli att fundera över yttre strukturer som formar livet och det sätt på vilket vi tror vi behöver vara. Visst finns det både synliga och osynliga samhälls- och maktstrukturer som vi lever efter idag? Jag nämnde pengar här ovan. Vilka andra styrande strukturer ser du?

Non Original

Jag tycker vi behöver snacka mer om det här; samhällsstrukturer, maktstrukturer, yttre krav kontra inre behov... etc. Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Och så dök konstprojektet Non Original upp alldeles lägligt, där konstnären Peter Lindberg lyfter just dessa frågor om bland annat äkthet, och gör konst av det samtidigt som han också vill att vi snackar om det.

Snacka och göra verkstad. För att det är bara tillsammans vi kan göra skillnad - och det förutsätter att vi får syn på samma sak och att vi delar samma bild.

Gå gärna in på hemsidan www.nonoriginal.se och tyck till, där finns plats att snacka!

2

Den är så märklig, den här resan jag gör. Jag känner inte vägen, jag vet inte var jag hamnar, jag vet knappt var jag kommer ifrån. Det bästa jag kan säga är att jag vet ungefär var jag befinner mig just för tillfället, men faktiskt bara ungefär. Jag är mer än lätt vilse i pannkakan.

Utmattningssyndrom

Från att ha varit en person med massor av åtaganden och poster i kalendern, så verkar jag just nu vara en person som knappt tål att ha någonting som ska göras och passas tid till. Jag vill bara flyta omkring - drälla omkring! - och absolut inte ta på mig något som kräver resultat av mig. Kanske kommer jag tillbaka till att vilja det, men just nu skyr jag det!

Av det team som tar hand om mig på företagshälsovården, har jag bland annat lärt mig och förstått att jag är både mentalt och fysiskt utmattad på grund av att jag varit på tårna alltför länge. År ut och år in, så länge jag kan komma ihåg faktiskt. I stort sett i hela mitt vuxna liv. Jag har inte sett det som att "vara på tårna" tidigare, men fattar nu att det är precis det jag har varit. I ständigt beredskapsläge. Det är min kropp fortfarande, har jag lärt mig känna igen. Jag har fortfarande en hög stressnivå stundtals, som skapar stora spänningar i min kropp. Nu när jag börjar lära mig att aktivt slappna av, märker jag ju hur oerhört spänd jag är.

Jag har också fått lära mig att utmattning ofta beror på att en länge gjort alltför mycket våld på det som är en själv. Det vill säga gjort saker tvärt emot vad en egentligen vill och passar för. Jag tror det gäller för mig, fast jag har inte fattat det förut. Jag har bara sökt nya utmaningar, nya marker att beträda, nytt att lära. Det är nog länge sedan jag slutade att reflektera, jag har bara gjort. Presterat. Jag är en riktig human doing. Fel - jag har varit en riktig human doing!

Hjärnskador

Utmattningen har också givit hjärnskador, som dock inte är bestående såvitt de lärde vet i dag. Min hjärna har en väldigt begränsad kapacitet numera, vad gäller hur mycket den orkar ta in eller vad den minns. Och om du visste hur konstigt det är! Jag som varit skärpt, snabbtänkt och kreativ. Nu står det allt som oftast still, eller är tomt. Det är nog den delen som är svårast för mig att acceptera, det som för mig symboliserar den största skillnaden mellan gamla och nuvarande jag.

Jag får hjälp av sjukgymnast att slappna av, via övningar och akupunktur. Jag får hjälp av samtalsterapeut med mitt förhållningssätt till tid och prestation. Jag får hjälp av läkare med mitt allmäntillstånd. Det är så otroligt tacksamt och hjälpsamt, och äntligen har jag börjat förmå att ta hjälp! Men oj - det tar tid.

Arbetstid

Nästa vecka går jag upp i arbetsgrad till 50%. Jag hoppas jag har förmågan som gör att det kommer att fungera. Redan nu märker jag att det utsätter mig för nya utmaningar, när det gäller min relation till tid. Min läkare sa delvis på skämt, men också delvis med allvar, att jag har utvecklat en "ansvarsallergi", och att det är bra för mig. Jag tror jag har en tidsallergi också, faktiskt.

Ibland undrar jag hur mycket våld jag har gjort på det som egentligen är jag. Nu när jag bokstavligen vänder ryggen till det som jag trodde var jag, vilket torde tyda på att det inte är det. Men för att veta det, måste jag ju veta vem jag är. Och jag har ingen aning.

Maria 2.0

Vad vill jag då? Jag önskar mig förnöjsamhet. Jag önskar att leva uppmärksamt och reflekterande. Jag önskar långsamhet och enkelhet. Jag inser att allt detta går att uppnå, men det är inte inom räckhåll ännu eftersom min livsstil har varit... tja, exakt tvärt om.

Men just nu vill jag bara drälla. Jag har hemskt mycket dräll att ta igen.

Ska bli intressant att stifta bekantskap med Maria 2.0 så småningom.

Allt om min resa in i och ut ur utmattning, finns på sidan "Min resa mot balans".