Yttre krav kontra inre behov

Detta inlägg är ett samarbete med Non Original.

I hela den här utmattningshistorien som blivit en oväntad och ovälkommen långkörare, har jag massor av tid att tänka efter och reflektera. Jag har ända från början då jag blev sjukskriven (2 oktober i fjol) haft ett behov av att förstå varför. Varför gick det så långt? Varför har jag behandlat mig själv på ett sätt som gjort att jag hamnat här? Vad är det som gjort att jag haft det förhållningssätt jag haft, och som fått till följd att jag drabbats av utmattning?

Den enda jag kan förändra är…

Det finns säkert massor av svar på dessa frågor, och jag är inte säker på att jag fortfarande är lika ivrig att ta reda på alla bakomliggande orsaker. Möjligen för att tiden gått och acceptansen sakta kommer smygande med den. Möjligen också för att jag tror jag har fått syn på ett och annat medan jag tänkt, reflekterat och känt efter. På något sätt är det ju så att det viktigaste att få syn på och förstå för att kunna komma vidare, är det som går att göra något åt. Som går att ändra.

Göra våld på sig själv

Eget förhållningssätt och beteende är en jättestor bov i utmattningsdramat. Hur jag förhåller mig till det som händer och det jag har omkring mig, hur jag beter mig mot mig själv och omvärlden. Jag vågar numera både tänka och säga att jag delvis genom åren försökt leva upp till av mig upplevda yttre krav, att jag i och med det försökt vara någon jag egentligen inte är och därmed gjort våld på mig själv. Inte det enda skälet, men en klart bidragande orsak.

Jag – en våldsverkare. Sånt är straffbart, om en gör våld på och misshandlar en annan människa. Men det är fullt tillåtet att misshandla sig själv. Och gör vi inte det alla, till vardags? Hur ofta tänker eller säger du till exempel: “Åh, så dum jag är!”? En sån vardaglig och enkel tanke, som så lätt kommer över våra läppar eller far genom huvudet när vi kanske kommer på något vi inte har tänkt på. Hur ofta säger du det till någon annan: “Åh, så dum du är!”?

Äkthet och inre behov

Att lyssna mer på den inre rösten, att våga lita till intuitionen och agera utifrån vem jag egentligen är, innerst inne, är åtminstone min stora utmaning. Den första tröskeln att kravla mig över har varit just – och är fortfarande – att komma underfund med vem jag är innerst inne. Vad vill jag, egentligen? Sen kämpar jag också emot de allestädes närvarande Jante och Ågren, naturligtvis. För om jag hittar något som gör mig lycklig och glad, tillfreds och ger energi – kan det verkligen vara ok att jag ägnar mig åt det?

Får jag verkligen sitta i tallskogen bland fågelkvitter och skapa av garn en hel dag? Att leta mönster på Internet, att modifiera dom efter mitt eget huvud, att leta garner och kombinera färger och att virka det där jag hittat eller själv hittat på? Det blir ju ingen gladare av (mer än jag, då) och inte gör det någon nytta heller (mer än för mig, då). Är det verkligen ok att ägna timme efter timme åt mitt släktträd och borra i historien efter mina rötter, att renskriva gamla släktingars dagböcker och göra bloggar av dom? Det är ju ingen nytta med det! Mer än för mig, då.

Dessa exempel är uttryck för det som gör mig glad och hel. Men jag får ju ingen lön för det, så vad är det värt då? Vilka andra värden än pengar borde vi prata om?

Yttre strukturer

Även om det största ansvaret definitivt är mitt, kan jag inte heller låta bli att fundera över yttre strukturer som formar livet och det sätt på vilket vi tror vi behöver vara. Visst finns det både synliga och osynliga samhälls- och maktstrukturer som vi lever efter idag? Jag nämnde pengar här ovan. Vilka andra styrande strukturer ser du?

Non Original

Jag tycker vi behöver snacka mer om det här; samhällsstrukturer, maktstrukturer, yttre krav kontra inre behov… etc. Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Och så dök konstprojektet Non Original upp alldeles lägligt, där konstnären Peter Lindberg lyfter just dessa frågor om bland annat äkthet, och gör konst av det samtidigt som han också vill att vi snackar om det.

Snacka och göra verkstad. För att det är bara tillsammans vi kan göra skillnad – och det förutsätter att vi får syn på samma sak och att vi delar samma bild.

Gå gärna in på hemsidan www.nonoriginal.se och tyck till, där finns plats att snacka!

Transformation

Den är så märklig, den här resan jag gör. Jag känner inte vägen, jag vet inte var jag hamnar, jag vet knappt var jag kommer ifrån. Det bästa jag kan säga är att jag vet ungefär var jag befinner mig just för tillfället, men faktiskt bara ungefär. Jag är mer än lätt vilse i pannkakan.

Utmattningssyndrom

Från att ha varit en person med massor av åtaganden och poster i kalendern, så verkar jag just nu vara en person som knappt tål att ha någonting som ska göras och passas tid till. Jag vill bara flyta omkring – drälla omkring! – och absolut inte ta på mig något som kräver resultat av mig. Kanske kommer jag tillbaka till att vilja det, men just nu skyr jag det!

Av det team som tar hand om mig på företagshälsovården, har jag bland annat lärt mig och förstått att jag är både mentalt och fysiskt utmattad på grund av att jag varit på tårna alltför länge. År ut och år in, så länge jag kan komma ihåg faktiskt. I stort sett i hela mitt vuxna liv. Jag har inte sett det som att “vara på tårna” tidigare, men fattar nu att det är precis det jag har varit. I ständigt beredskapsläge. Det är min kropp fortfarande, har jag lärt mig känna igen. Jag har fortfarande en hög stressnivå stundtals, som skapar stora spänningar i min kropp. Nu när jag börjar lära mig att aktivt slappna av, märker jag ju hur oerhört spänd jag är.

Jag har också fått lära mig att utmattning ofta beror på att en länge gjort alltför mycket våld på det som är en själv. Det vill säga gjort saker tvärt emot vad en egentligen vill och passar för. Jag tror det gäller för mig, fast jag har inte fattat det förut. Jag har bara sökt nya utmaningar, nya marker att beträda, nytt att lära. Det är nog länge sedan jag slutade att reflektera, jag har bara gjort. Presterat. Jag är en riktig human doing. Fel – jag har varit en riktig human doing!

Hjärnskador

Utmattningen har också givit hjärnskador, som dock inte är bestående såvitt de lärde vet i dag. Min hjärna har en väldigt begränsad kapacitet numera, vad gäller hur mycket den orkar ta in eller vad den minns. Och om du visste hur konstigt det är! Jag som varit skärpt, snabbtänkt och kreativ. Nu står det allt som oftast still, eller är tomt. Det är nog den delen som är svårast för mig att acceptera, det som för mig symboliserar den största skillnaden mellan gamla och nuvarande jag.

Jag får hjälp av sjukgymnast att slappna av, via övningar och akupunktur. Jag får hjälp av samtalsterapeut med mitt förhållningssätt till tid och prestation. Jag får hjälp av läkare med mitt allmäntillstånd. Det är så otroligt tacksamt och hjälpsamt, och äntligen har jag börjat förmå att ta hjälp! Men oj – det tar tid.

Arbetstid

Nästa vecka går jag upp i arbetsgrad till 50%. Jag hoppas jag har förmågan som gör att det kommer att fungera. Redan nu märker jag att det utsätter mig för nya utmaningar, när det gäller min relation till tid. Min läkare sa delvis på skämt, men också delvis med allvar, att jag har utvecklat en “ansvarsallergi”, och att det är bra för mig. Jag tror jag har en tidsallergi också, faktiskt.

Ibland undrar jag hur mycket våld jag har gjort på det som egentligen är jag. Nu när jag bokstavligen vänder ryggen till det som jag trodde var jag, vilket torde tyda på att det inte är det. Men för att veta det, måste jag ju veta vem jag är. Och jag har ingen aning.

Maria 2.0

Vad vill jag då? Jag önskar mig förnöjsamhet. Jag önskar att leva uppmärksamt och reflekterande. Jag önskar långsamhet och enkelhet. Jag inser att allt detta går att uppnå, men det är inte inom räckhåll ännu eftersom min livsstil har varit… tja, exakt tvärt om.

Men just nu vill jag bara drälla. Jag har hemskt mycket dräll att ta igen.

Ska bli intressant att stifta bekantskap med Maria 2.0 så småningom.

Allt om min resa in i och ut ur utmattning, finns på sidan “Min resa mot balans“.

Lite glest just nu

Ni är många som läser min blogg, och jag vet att några av er saknar inlägg från mig. Det är ganska glest mellan dom just nu, jag vet det. Men jag har helt enkelt inte rätta lusten att skriva, och då får det vara så. Mitt gamla jag skulle ha tvingat mig, jag skulle ha satt en press på mig själv att prestera inlägg trots att jag inte hade inspirationen eller lusten. Men sånt har jag slutat med, förstår du. Jag försöker låta lusten styra istället.

Därför får det vara så här ett tag. med lite glesa och sporadiska inlägg. Jag finns ju ändå, och det går alltid att följa mig på Instagram om du inte redan gör det. Där heter jag @Mariayogini.

Och häng kvar! Rätt vad det är så kommer ett inlägg.

Puss!

Den är här nu.

Våren.

I söndags överraskade Moder Jord oss med rejäl värme och flödande sol, just den dag vi ändå hade tänkt åka ut och titta till stugan. Vilken tur!

Det är som om jag varje år glömmer hur härligt det är, varje vår låter jag mig överraskas av det underbara…

Vi tog med oss en termos kaffe och varsin äggmacka. Aldrig någonsin smakar det så bra som i vårsolen, första gången för året! Vi stannade ett par timmar, lyssnade till fåglalåten, njöt av doften av nyvaknad barrskog och drömde om sommaren. Vi öppnade dörrar och fönster för att befria stugan från den råa vinterluften, huset jublade av vårlycka. Vill jag gärna tro, i alla fall.

Säg hej till vitlöken!

Komma tillbaka från utmattningssyndrom

att komma tillbaka från utmattningssyndrom

Nu har det gått en månad sedan jag började “arbeta” ett par timmar om dagen. Eller åtminstone befunnit mig på arbetsplatsen. Hur det går? Tja; comme çi, comme ça. Att komma tillbaka från ett utmattningssyndrom finns det mycket att säga om.

Bakslag

Först och främst är det bergis på sin plats att jag slutar sätta ordet arbeta inom citationstecken. Jag har hittills gjort det för jag tycker att jag inte gör någon nytta alls när jag är där. Enligt mitt gamla mönster, mitt gamla sätt att se på arbete. Så – nu har jag gjort det. Nu säger jag i stället att jag arbetar två timmar om dagen, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på 75%.

Sen är det ju bara att erkänna högt att jag har fått lite bakslag sedan jag började arbeta, rent fysiska sådana. Troligen stressar det mig fast jag inte tycker det, och det är också något att förhålla sig till. Detta faktum.

Yrseln, som var det som slog mig till marken från början och som jag varit skönt befriad från i några månader, har återkommit. Inte alls i samma omfattning som då, inte alls lika otäck, men ändå. Den finns där och ställer till det lite. Örontjutet, som läkaren nu säger mest troligt är tinnitus, har tilltagit. Skitjobbigt. Och den elaka klådan som jag haft i omgångar tidigare, har också kommit igen. En klåda som är obeskrivlig, som liksom ligger innanför huden. Oerhört plågsam.

Min inkännande och kunniga läkare har en teori som jag är helt villig att testa. Nämligen att alla de här sakerna beror på extrema spänningar i nacke och axlar, och kan jag bli av med dom så lindras också besvären. Jag är beredd att köpa det och åtminstone testa. Därför har jag återupptagit besöket hos sjukgymnasten, och nu provar vi akupunktur. Visste ni att en kan ha spända muskler i skalpen? Det kan en, för det har jag. Helt sanslöst. Tydligen också en del av ett utmattningssyndrom.

Att komma “tillbaka” från ett utmattningssyndrom

Det finns så många människor omkring mig som undrar hur det går med min väg tillbaka. Jag är verkligen lyckligt lottad, de flesta bryr sig på allvar, på riktigt. Grejen är att det är så svårt att svara på, och det av två skäl.

Dels har jag ingen aning om hur det går. Alltså – jag famlar och vet inte riktigt vart jag är på väg. Därför att – och här är det andra skälet – jag vill ju inte tillbaka till där jag var! Det vore ju rent av korkat att sträva mot det, för det var ju en livsstil som slog mig till marken och som nästa gång kanske inte skulle vara lika mild utan slå ännu hårdare. Så DIT vill jag ju inte. Men kruxet är att jag inte har klart för mig vad det är jag strävar mot, vilket riktmärke jag har som kan tala om för mig hur långt jag har kvar. Därför är frågan svår att besvara.

Hur ska jag göra för att komma vidare, åt rätt håll? Vad ska jag göra?

Rutiner

En sak jag börjar inse, är att jag behöver rutiner. Jag behöver förenkla, skala ner, skala av. Jag har haft rutiner i mitt tidigare liv också, men då bestod dessa i arbete. Arbete, arbete, arbete. Jag behövde aldrig fundera över vad jag skulle göra när jag var ledig, för hade jag luckor så fyllde jag dom med arbete. Det är också en rutin.

Men nu gäller att skaffa mig fasta rutiner som gör mig gott. Att sträva efter att varje dag göra de små sakerna som jag i långa loppet mår bra av. Nu gäller dessutom långsamhet och en sak i taget. Nu gäller att leva uppmärksamt, något som yogan lär mig. Jag brukar rent av säga att yoga betyder att leva uppmärksamt.

Det här är inte helt lätt för en person som alltid varit på väg, som alltid velat vara steget före och ha tusen bollar i luften samtidigt. Gärna med flera bollar på väg in i systemet också. Jag har gillat det, det har triggat mig och hållit mig levande. Men det går verkligen inte längre.

Sociala medier – en del av livet

En av de saker som ofta beskrivs som stressande, är sociala medier. Alltför ofta sätts likhetstecken mellan sociala medier och stress eller psykisk ohälsa. Uppkopplad = stressad. Nerkopplad = fridfull. Nej, säger jag. Det finns grader av det här.

Jag menar att även här handlar det om förhållningssätt. Sociala medier är en del av mitt liv, av väldigt mångas liv i dag. Att stå utanför är ju givetvis fullt möjligt, men för mig inget alternativ. Jag har varit aktiv i sociala medier i 10 år, jag har en stor del av mitt liv och nätverk där. Däremot, går det att välja på vilket sätt en använder det. Utgå från dig själv i stället för från andra. Håll i taktpinnen, sitt i förarsätet, eller vilken liknelse du vill använda. Kort sagt – bestäm själv hur och vad! Jag tror verkligen inte på antingen-eller. Det är samma sak som att säga att en ska sluta äta godis eller sluta dricka öl. Gillar du godis eller öl är det inte hållbart. Däremot behöver du inte göra det hela tiden, utan med måtta.

Själv har jag till exempel stängt av mina notifikationer från sociala medier, för att jag inte ska frestas att kasta mig över någon av apparna så fort det plingar eller blinkar. Jag har ett par, tre stunder per dygn då jag ägnar mig koncentrerat åt att läsa och interagera på Facebook, Instagram och Twitter. Det är faktiskt inte så att alla sitter där ute och väntar på att du ska agera, utan du kan bestämma takten helt själv. Undantaget från detta är personliga meddelanden på SMS, Whatsapp eller Messenger t.ex., som ju är till mig personligen. Det är mer att likna vid ett telefonsamtal, så där har jag “ringsignalen” – d.v.s. plinget – påslaget så jag uppmärksammas. Men det är allt. Resten styr jag själv när jag vill se på.

Nyckeln är ditt förhållningssätt och att komma ihåg att du bestämmer.

Jag har ett motto där det här passar in så bra: Livet är summan av mina val. Precis så är det. Väljer jag att låta andra bestämma när jag ska interagera på sociala medier t.ex., eller vad jag ska delta i eller säga ja till – då blir det inte bra.

De små stegens kraft

Så det här med att “komma tillbaka”. Att bli frisk. Hur ska en göra? Vad ska en göra?

Jag har inget universalsvar på frågan, jag önskar jag hade. Men jag tror faktiskt på de små stegens kraft. Att små steg tillsammans och på sikt gör skillnad.

Jag har fortfarande väldigt svårt att hitta ro. Rastlösheten finns där, tankesnurret, när jag försöker stilla sinnet genom meditation eller yoga till exempel. Men jag har lärt mig att det får finnas där, det är ok. Jag försöker betrakta det, och acceptera det. Svårt, men troligtvis helt nödvändigt. I gengäld kan det stå helt still i huvudet när jag skulle behöva lite aktivitet. Lika viktigt med acceptans där, men fy sjutton så svårt ibland.

Att ha en målbild

Jag tror också det finns ett trick; att ha en målbild. Vad jag vill bli, hur vill jag vara. Jag tror, att om en kan ha en klar bild över hur en vill att ens framtid ska te sig, så är det lättare i nuet. Varje steg jag tar, varje val jag gör, siktar mot målbilden. Livet är summan av mina val.

Min målbild är än så länge rätt suddig. Men jag försöker mejsla fram den för att se vem Maria är i framtiden; den bilden kommer att hjälpa mig ur det här, uppåt och framåt. Den, tillsammans med de fantastiskt tålmodiga och kärleksfulla människor jag har runt omkring mig. Ni vet vilka ni är.


Fler inlägg om min resa genom utmattningssyndromet hittar du här, under “Min resa mot balans”

Tuffare än jag trodde att komma tillbaka

att komma tillbaka

Jag har i hela mitt vuxna liv varit en person som ångat på. Jag har ofta kört över mig själv, något jag börjar förstå nu. Det har inte varit så viktigt vad jag känt eftersom det har funnits så mycket att göra och ta tag i, jag har för enkelhetens skull inte känt efter så noga. Som jag skrivit om tidigare, så har jag tyckt att det blir alldeles för lätt att falla in i gnäll om en börjar känna efter hur saker och ting känns.

Det är helt klart en av orsakerna till att jag i dag befinner mig där jag gör. Jag tränar nu på att känna efter, att inse att jag inte gnäller när jag berättar hur jag mår, och det händer att jag drabbas av en stark känsla av självupptagenhet. Men: träna träna. Öva öva. Acceptera acceptera.

Att komma tillbaka…

I skrivande stund har jag under nästan två veckor varit “bara” 75% sjukskriven, och är tillbaka i någon sorts arbete på 25%. Det blir ju inte mycket till arbetsinsats på två timmar per dag, ska erkännas. Men tanken är att jag ska gå till kontoret, umgås med arbetskamrater och utföra lite enklare arbetsuppgifter. Just nu består dessa i att rensa mitt rum, något som är jätteskönt och oerhört befriande. Ja, nästan nödvändigt känns det faktiskt.

Jag har ju upptäckt saker under de här dagarna. Som att jag till exempel är i någon sorts identitetskris. Den Maria jag “alltid” har varit och som jag identifierar mig med, har alltid haft fullt upp med arbete, uppdrag och saker där jag har behövts. Det har varit kvällar och helger med arbete, väldigt lite tid för mina personliga och privata intressen. Jag har ju gillat det, så jag klagar inte. Men nu då – jag är hemma varje kväll. Det är verkligen jätteskönt, eftersom min energi inte räcker till för att göra saker på kvällarna, men konstigt samtidigt. Den Maria jag känner sedan gammalt har antingen möten på bortaplan, eller också har hon arbetsuppgifter att göra på kvällarna. Nu har jag jättemycket tid för mig själv, mitt mående och mina intressen. Det är svårt att ömsa skinn. Gör nästan lite ont, faktiskt.

…till vadå?

Det är också så att jag behöver ha klart för mig vad det är jag ska “tillbaka” till. Jag vill inte tillbaka till den gamla livsstilen, eller mitt gamla förhållningssätt. Vill jag tillbaka till mina gamla uppgifter? Vet inte.

Klockallergi

En annan upptäckt jag gjort är att jag är näst intill allergisk mot att passa tider. Jag jobbar med att ha ett lugn inombords, att mota bort stresskänslor och ta en sak i taget. Allt det där går rätt hyggligt mestadels, mycket tack vare medveten träning. Men om jag vet att jag har en tid att passa, sätter stressen in. Helt galet. Den gamla Maria hafsade över mycket som rörde henne själv för att snabbt komma vidare till det som väntade på att bli gjort; toabesöken måste gå fort, att äta var också något som raskades av fortast möjligt och jag duschade och sminkade mig så fort jag kunde och la nästan aldrig någon omsorg på det.

Min träning på att vara mer närvarande i nuet innefattar att göra saker med omsorg, inklusive det som rör mig själv. Men om jag då vet att något väntar runt hörnet, klarar jag liksom inte av att känna ro och göra det omsorgsfullt. Jag får stresskänslor, klarar knappt av att något eller någon väntar på mig. Det kan räcka att det är något som ska hända under dagen, så rubbar det min sinnesfrid.

Kroppen och sinnet protesterar lite

De senaste veckorna har en del av mina gamla fysiska symptom kommit tillbaka, något som både retar mig och gör mig lite ledsen. Den yrsel som alltsammans började med har jag varit lyckligt fri från de senaste månaderna, men nu har den kommit tillbaka om än lindrigare. Jag känner oro vissa kvällar när jag ska sova, och har fått tillbaka en stickande klåda på huden ibland. Vissa dagar och stunder övermannas jag över en trötthet och uppgivenhet så stor att jag har svårt att hantera den, och visst kommer det också stunder när jag känner mig riktigt ledsen.

Det här är nog det bakslag som läkaren sa skulle komma nästan lika säkert som ett brev på posten, så jag är inte särskilt orolig. Det känns ändå bra att få börja gå tillbaka i ett så här sakta mak, och att få så mycket tid för mig själv och mina egna intressen. Jag är lyckligt lottad, men kan konstatera att det blev tuffare än jag både trott och hoppats på.

Eremitkräfta eller fjäril

Jag är rätt sårbar just nu. Hudlös. Värnlös. Ett lätt byte. Jag är i ett mellanrum.

Min läkare liknade mig vid en eremitkräfta. När dessa byter skal kan de inte som andra skaldjur skapa sitt eget, utan måste hitta ett nytt. Medan de söker efter det, är de skallösa och ett lättåtkomligt byte. Precis som jag just nu. Jag har kravlat mig ur ett gammalt hårt skal som var en Maria som strävade framåt, framåt, blind och döv för sina egna behov men väldigt mån om att bistå omvärlden. Jag försöker att inte döma henne, hon använde en strategi hon hittat som mycket liten. Den funkade i 50 år, i alla fall.

Men min egen liknelse på det jag genomgår är en annan, i mitt tycke vackrare (jag är nämligen skaldjursallergiker, haha). Jag har levt som en larv i alla år, ömsat skinn några gånger, men i övrigt tämligen självutplånande larvat runt. De senaste månaderna har jag levt i en puppa, och nu håller jag på att utvecklas till en vacker fjäril. När jag är klar ska jag bara flaxa omkring och vara vacker, sprida glädje och göra det jag vill! Eller nåt liknande. Åtminstone tycker jag bättre om fjärilar än kräftor…

Klart står i alla fall att det liv jag är på väg tillbaka till kommer att vara annorlunda än mitt tidigare. Därför att jag kommer att vara annorlunda. Jag har en lång och krokig väg att gå, men är fast besluten att klara det. Med hjälp av en kärleksfull omgivning kommer det att gå.


Är du intresserad av mer ur min resa in i och ut ur utmattningssyndrom, så finns allt att läsa under fliken “Min resa mot balans

Perpetuadagen motar bort vintern

Jag har ett litet knep för att öva uppmärksamhet och som också förhindrar känslan av att dagarna bara rusar iväg, lite grann. Jag gör det inte jämnt, men så ofta jag kan och kommer ihåg. Det är busenkelt!

Landa i dagen

På morgonen medan jag mornar mig, påminner jag mig om vilket datum det är. 7 mars, är det idag. Landar i det, en stund. Tänk, att en hel vecka har gått av mars redan! Ljuset kommer, den här morgonen behövde vi inte tända några lampor. Så kollar jag vem som har namnsdag; idag är det Camilla. Då kommer jag förstås att tänka på ett par Camillor jag känner.

Sen lite bonus på det; jag har en app som heter “Årets dagar”. Det är Nordiska museet som står bakom den, och den är både rolig och lärorik. Där har de skrivit historiska fakta om olika dagar på året, massor som jag inte hade en aning om.

Idag den 7 mars, är det Perpetuadagen (jag har slagit upp att det uttalas Perpétua). Nordiska Museet skriver: I en uppteckning från 1830 framgår att Perpetuadagen slutgiltigt motar bort vintern: “Vad Bloses bråtat Perpetua förstör, i havet hon varma stenar strör“. (Bloses kommer från Blasiusdagen 3 februari, och ansågs innebära blåst och kyla som Perpetua alltså bryter för att i stället komma med värme).

Det är väl alldeles otroligt hoppfullt!

Följdfunderingar

I mitt fall kommer nästa fundering som ett brev på posten; vem sjutton är Perpetua? På Wikipedia hittade jag svaret; Perpetua är ett helgon inom romersk-katolska kyrkan, hon och hennes slav Felicitas led martyrdöden på grund av sin kristna tro, och dödades den 7 mars år 203. Stackars Perpetua var bara 22 år. Men nu tjänar hon alltså som ljusbärare åt oss!

Så det här är ingen vanlig onsdag, mina vänner. Det här är den 7 mars, Perpetuadagen då vintern slutgiltigt motas bort och då Camilla har namnsdag!

Det är inte varje morgon en får sig såna här berättelser till livs, men att bara stanna upp och tänka på vilket datum det är och kolla vem som har namnsdag funkar för att stanna tiden lite grann. Prova!

Att gilla sin kropp

att gilla sin kropp

Tänkte mig några rader om det här med relationen till sin kropp. En inte alldeles okomplicerad sak, tycker jag.

Först: jag vet att det finns dom som anser att jag blottar mig för mycket här på bloggen. Att jag berättar för mycket, att jag är alltför personlig. Jag har tidigare skrivit om det där med att vara personlig kontra privat, så det är redan avhandlat. Men jag vill än en gång påpeka att jag väljer hur mycket jag lägger ut här och vad jag skriver. Jag väljer att vara personlig. Om jag skulle behöva tänka på att slipa ner mina inlägg till att bli mer allmänna så skulle det inte längre vara jag, och bli tämligen ointressant läsning för dig och minst lika ointressant för mig att skriva. Eftersom det är min blogg, skriver jag precis vad jag vill.

De som tycker att jag är alltför personlig, kommer inte att gilla det här inlägget, men då är det bara att sluta läsa.

Att åldras

Jag har ju i princip inget emot att åldras, jag brukar alltid säga att alternativet inte är något vidare. Det är på ett sätt skönt att bli äldre, det följer så mycket bra med det. En blir klokare och mer erfaren. Referensramarna är vidare än förr, och med åren kommer insikter som tidigare inte funnits. Bland annat att det inte har någon betydelse vad omgivningen anser.

Men det finns saker med åldrandet, och då kanske speciellt som kvinna, som jag har haft svårare att hantera och komma överens med. De kroppsliga förändringarna. Jag höll på att skriva “det kroppsliga förfallet”, men det är inte riktigt så ändå. Dock går det inte att bortse från att det är stora förändringar. En del smyger sig på, andra händer över en natt. Eller det känns åtminstone så. Gemensamt för dom alla är att de är oundvikliga och bara att acceptera. Helst också gilla, även om det ibland kan verka mycket begärt.

Min kropp började förändras för nio år sen ungefär. Vid pass 47 års ålder bestämde sig min kropp och knopp för att var dags för klimakteriet. Jag förstod det nog inte riktigt först att det var det som hände – eftersom det aldrig pratas om klimakteriet speciellt mycket så var det inte precis något jag tänkte på skulle komma. Men 2010 skrev jag ett blogginlägg som bland annat handlade om det här, som jag i dag läser med stort intresse.

Sedan dess, alltså i nio år, har jag befunnit mig i klimakteriet, i olika stadier. Under de senaste åren kryddat med en begynnande och så småningom om fullt utvecklad utmattning dessutom. (Jag beklagar mig inte! Jag beskriver.)

Den mentala och psykiska delen av allt det här lämnar jag därhän, däremot är det kroppen. Den kroppen.

En kropp i förändring

Vi har inte varit HELT on speaking terms de senaste åren, min kropp och jag. Jag har i omgångar gått upp i vikt utan att ha förändrat vanor, vilket är oerhört frustrerande. Om det hade handlat om att jag blivit helt försoffad i kombination med att jag hade börjat äta mer och osunt i form av en massa socker och annat skräp, då hade jag ju själv varit orsaken. Men att oförskyllt öka fettlagren på kroppen är frustrerande. Det hände i början av klimakteriet att jag gick upp nästan 20 kg på relativt kort tid, och lika märkligt gick jag sedan ner nästan lika mycket igen. Utan att göra något speciellt! Det är inte kul att inte ha makten över sin kropp.

Visst, det är inte onaturligt att gå upp några kilo med åren antar jag. Jag inser att jag inte kan se ut som när jag var 20 år, men någon måtta tycker jag ändå att det kan vara.

att gilla sin kropp fredspipa

Rökt fredspipa

På senare år har det smugit sig på för många kilon igen, och det har tidigare gjort mig obekväm. Kruxet för mig i min situation just nu (utmattningssyndrom) är ju också att om jag ska försöka gå ner i vikt så blir det också något som är en prestation. Då måste jag skapa nya vanor; äta mindre och röra mig mer, och jag vet av erfarenhet att det krävs mer än förr åt båda håll om det ska hända något. Men jag ska inte ägna mig åt prestationer längre, sånt ska jag sluta med. Även om det är störigt när magen tar emot vid framåtböjningarna i yogan, haha.

Så nu har jag bestämt mig för att inte vara obekväm längre, utan förlåta min stackars kropp som jag klankat på så länge. Den tjänar mig ju ändå väl. Den är hygglig i övrigt. Så jag har rökt fredspipa med den, och börjat tänka snälla tankar om den i stället. Alla blir så mycket gladare då, och livet blir faktiskt lättare.

 

Jag vill betona att det här handlar om mig, och min kropp. Det är ingen allmän värdering av vad en ska väga eller hur en ska se ut. Jag kan bara relatera till mig själv. Vi har alla väldigt olika förutsättningar och också olika förhållningssätt. Jag har stor respekt för det, och värderar och dömer ingen annan för vare sig utseende, vikt eller vad en själv anser om det.

 

OS och semi-influensa. Eller nåt.

OS och semi-influensa

Förra veckan blev en jättekonstig vecka, eftersom jag var lite sjuk. Eller ganska dålig, men svårt att sätta någon sjuk-etikett på det. Fick galet ont i kroppen, precis så där influensa-ont du vet, men utan hög feber. När jag kollade tempen någon dag senare visade det sig att jag hade liiite feber, men det räcker för att däcka mig.

En “släng av” influensa?

Ingen förkylning, ingen hosta, däremot en elak huvudvärk som inte gick över. Att vakna med huvudvärk är inte kul! Sätter liksom ribban för dagen… Nej, jag var bara ett skrutt förra veckan. På anmodan av Lotta köpte jag ColdZyme för att hindra en eventuell förkylning, jag vilade jättemycket (hade inget val) och efter några dagar hade kroppen slutat göra ont. Och i morse vaknade jag utan huvudvärk för första gången på nästan en vecka. Så nu finns det hopp om livet igen!

Det blev ju en hel del OS-tittande då, förstås. Det hade det säkert blivit ändå, men extra soffhäng måste jag ju medge att jag ägnade mig åt i min bedrövelse. Det, och så virkning och lite läsning. Inser när jag skriver det, att det inte är så stor skillnad mot andra dagar nu under min sjukskrivning, haha.

Jag har alltid hävdat att en inte kan ha en släng av influensa. Antingen har en det, eller också inte. Men faktum är att jag nog måste ändra på den uppfattningen – jag tror faktiskt jag hade “en släng”!

OS och semi-influensa
Min mysterievirkning in progress. Avancerade färgkombinationer gör att det gäller att hålla reda på vad som är vad…

 

Området kring min fåtölj liknar närmast en krigsskådeplats, men här har jag liksom hängt en vecka… fjärrkontroll och ColdZyme inom räckhåll, hantverket utspritt på övriga fria ytor…

 

Visst är de kul! Passar mig perfekt just nu. Halvt på skämt, halvt på allvar…

 

I lördags hade livsandarna börjat komma tillbaka så pass att jag kunde gå på Queenkonserten med Magnus Bäcklund och GotlandsMusiken. Och VILKET drag det var!
Söndagen bjöd på rätt skönt väder, så jag tog en promenad via Kärleksstigen in till biblioteket. Det är över två månader sedan jag promenerade här, och 4,5 km blev en skön stund i dagsljus.

Födelsedag

Så var det dags att fylla år igen. Blir oftare och oftare, på något märkligt vis. Men jag gillar det, det har alltid varit ett skimmer över den 7 februari för mig. Har inget emot att bli äldre heller, och det är ju inte åldrandet en firar, det är livet. Att en fått ett år till, liksom!

Kaffe på sängen är inget födelsedagsfenomen för mig, jag får kaffe på sängen varje morgon året om. (Jag vet, bortskämd!) Men att få det tillsammans med present är ju så kul! Och den här gången fick jag ett stort, fyrkantigt tungt och perfekt paket i mitt knä. Det var boxen med Ulf Lundells samtliga utgivningar och även annat dittills icke utgivet. Samtliga album, samtliga singlar, demoinspelningar… totalt 68 cd-skivor! En vacker presentbox med snyggt foto och fulländad design. Cd-konvoluten var exakta kopior av de gamla LP-konvoluten. Med följde en bok med information om varje album, varje låt, samt betraktelser av Lundell själv med härliga foton. Nästan fulländad, men typiskt mig så saknade jag något; en lista i bokstavsordning på alla låtarna och på vilket/vilka album de finns. Lyxproblem, in deed!

Hur som haver, det var en underbar present att få. En sån sak som jag aldrig skulle köpa till mig själv men som är otroligt roligt att ha och kunna botanisera i. Jag hade nämnt den i förbifarten för Bosse när vi var i Thailand, varpå han beställde den direkt så den låg och väntade på honom när vi kom hem.

Överraskningsbesök av mor, omtänksamma gåvor av kamrater, sms-hälsningar, tulpaner och vin. Och tusen miljoner grattisar i sociala medier, jag älskar att få dom! Alla människor, mer eller mindre nära, från förr och nu, som bemödar sig och tar lite av sin tid för att uppmärksamma mig och göra mig glad. För glad, det blir jag. Jätteglad!

56 år. En rätt sjyst siffra, om du frågar mig.