Tillbaka, men inte som förr

tillbaka

Så har en vecka av heltidsarbete förflutit. Jag är på ett sätt tillbaka, men inte som förut, liksom. Efter nästan ett år av sjukskrivning i olika grad, och utmattning lite längre än så, är jag tillbaka lite äldre, lite märkt av det jag varit med om, och lite klokare. Hoppas jag.

Ockupation

Successivt har jag ju ökat på min jobbprocent, och i takt med att den ökat så har också min oro stigit över hur jag ska fixa det. Är jag redo? Hur ska jag orka? Jag som knappt har orkat med mig själv, hur ska jag orka arbeta 50 %, 75 %, 100 %? Jag som börjat lära mig att ta hand om mig själv, att ägna mycket tid åt att göra snälla saker för mig själv, att låta tiden arbeta för mig – hur ska den tiden räcka till när jag ska vara på arbetet och jobba så mycket? 

Jag har haft en känsla av kvävning nästan, inför att gå tillbaka upp på heltid. Känt det som att jag har stått inför en ockupation; att jobbet kommer att ockupera mig och stjäla min tid och mina krafter. När jag arbetat 75% har jag inte haft någon kraft över, hur ska det då bli med heltid?

En massa bra-faktorer

Efter den här första veckan, kan jag med en sorts förundran konstatera att det hittills har gått ganska bra. Det är flera orsaker till det, tror jag:

  • Just nu är jag inne i en bra period, jag har mer energi än jag haft på mycket länge. I bakhuvudet är jag beredd på att det kanske svänger tillbaka tillfälligt igen, jag får inte bryta ihop när det händer. Samtidigt tänker jag mycket på att jag måste hushålla med energin som nu visar sig, inte slösa bort den och ramla tillbaka i ett gammalt destruktivt beteende. That´s a big no no!
  • Jag har inte alla mina gamla arbetsuppgifter hängande över mig. Det här kommer jag att berätta mer om när det är dags, men jag kan säga så mycket att jag i dagsläget har några få givna arbetsuppgifter utan stressande deadlines eller annat som kan trigga mig. Det ger mig ett lugn, och hjälper mig stort att förstå att jobbet bara är ett jobb. Inte ett liv.
  • Lyckan över att ha en arbetsplats, arbetsgivare, arbetskamrater och arbetsledare som inte bara förstår mig, de förstår mig bättre än jag själv gör. Jag kan avstå samvaro om jag inte orkar, ingen lyfter på ögonbrynet för det utan snarare uppmuntrar de mig att gå in till mig och stänga dörren. De visar en fantastisk hänsyn och omtanke.
  • Jag har fått förlägga min arbetstid exakt så som jag själv vill, för att jag ska hinna med att ta hand om mig själv på det sätt som passar just mig.
  • Eftersom jag har haft paus från ledarskapet i snart ett år, har jag ju själv fått en chef eftersom Lotta fått och tagit den rollen. Bara en sån sak, att ha en arbetsledare att gå till när det skaver eller jag inte kan prioritera… jag har varit så jäkla ensam om allt tidigare. Nu har jag den sagolika turen att ha min chef, bästa vän och coach i en och samma person! Det kan möjligen låta märkligt, det hade jag nog själv tyckt om jag inte provat på. Men hon balanserar så bra mellan dessa roller, på ett mycket professionellt och skickligt sätt. Jag är fullständigt trygg hos henne, i vilken roll det än är; hon håller isär rollerna men en röd tråd genom dem alla tre är hennes kärlek och omsorg om mig. Fatta hur bra jag har det!
  • Hon har också uppmuntrat mig att “boa in mig” på mitt kontor. Att göra det ombonat och mysigt, att få det att bli min oas där jag kan vila när jag behöver. Just nu fyller jag på med yogapryttlar, kuddar, filtar m.m. för att skapa min plats. Käre maken har varit behjälplig med att sätta upp gardinstång och ljusslingor. Förr flyttade jag jobbet till mitt hem, jag tillät det till och med att flytta in i mitt huvud och hela mitt liv. Nu flyttar jag en del av mig till jobbet i stället. Verkligen mycket smartare, när jag nu ska tillbringa så mycket tid där.
  • Daglig yogapraktik hjälper definitivt till. Jag har hittat rätt metod att skapa lugn i kropp och sinne, yinyogan ger mig exakt det jag behöver. En stor utmaning för mig – om jag känner mig själv rätt – är att inte släppa iväg yogan igen, utan hålla fast vid en daglig, regelbunden praktik. Att inte börja tulla på det, att alltid låta den vara det viktigaste för mig. Varje dag.

Jag har alltså fått ett lugn på arbetet, vilket starkt bidrar till att det fungerar hyggligt just nu. Det vore att ljuga att säga att jag sprudlar, men just nu tänker jag lite snabbare, är lite gladare och har möjligen lite energi över när arbetsdagen är slut. 

tillbaka

Dåligt samvete

Ibland snuddar jag vid tanken: förtjänar jag verkligen det här? Det dåliga samvetet sveper snabbt genom mig, och daskar mig lätt i bröstkorgen. Får en ha det så här bra?

Svaret jag ger mig själv i medkänsla är: ja Maria, du får ha det så här bra. Du har förtjänat det.

Jag är oändligt tacksam.


Under fliken “Om mig” finns samtliga blogginlägg om min resa samlade, om du är intresserad av att läsa mer: Min resa mot balans

Blues

Vågar påstå att jag aldrig tänkt så lite – ja, inget alls, faktiskt! – på arbetet som denna semester. Jag har släppt det helt, tack vare att jag tillåtits och tillåtit mig själv att göra det. Jag är befriad från ansvar nästan helt och hållet. Den befrielsen har jag svalt med hull och hår, omfamnat och tagit till min. Arbetet är bara ett arbete, och inget jag behöver ta ansvar för och tänka på 24/7, 365. Arbetet är bara ett arbete, från vilket jag just nu har semester. Alldeles på riktigt.

Alltid på tårna

Det kan vara så att jag tidigare varit offer för FOMO – fear of missing out. Det numer så använda uttrycket. Alltså om inte rädsla för att missa, så i alla fall en vaksamhet över och strategi för att ha koll på det mesta som händer omkring mig och inte minst omkring det som har med jobbet att göra. Ständigt på tårna hur vi kan utveckla vår fina gamla folkbildningsorganisation. Ständigt uppsnappande av uppslag, idéer, trender… även inom mina egna intresseområden. Intressanta sajter, nya böcker, spännande artiklar. Saker som satt igång mitt huvud så det praktiskt taget alltid tjattrat där inne. Säkert medan jag sov också, fast jag inte hörde det just då.

Blues

Fomo är jag nästan botad från. Men för att spinna vidare på akronymspåret så är jag stundtals i stället drabbad av BLUES – bara ledsen under en stund (fyndigt, va?)

Eftersom jag idag inte orkar ta in speciellt mycket (till skillnad från förr då jag tog in det mesta som passerade min väg och som hade något av minsta intresse) så tvingas jag avstå från mycket. Jag har rensat omkring mig, sållat, prioriterat bort. Trots det är jag fortfarande både fysiskt och mentalt väldigt trött. Därför känner jag mig lite ledsen över sånt jag inte kan göra och uppleva fullt ut, som jag SÅ önskar jag kunde! Men bara lite ledsen, och bara en stund. Det går alltid över. Därför blues – bara ledsen under en stund.

Till exempel känner jag blues över att sällan lyssna på bra musik. Blues över att inte följa bra bloggar som ger mig mycket. Blues över att jag inte förmår mig att umgås. Blues över avsaknad av lust och energi och därmed initiativkraft.

Jag har tappat flera förmågor, men saknar dom sällan. Möjligen kan jag känna frustration över att inte kunna fatta de enklaste beslut eller ibland inte förstå vad folk säger. Arbetar på att inte känna mig dum i huvudet när jag funderar vad som sas och försöker få ihop det till ett sammanhang. Jag har stunder av total tomhet i huvudet. Litar inte riktigt på mig själv, har gjort tokiga saker som att missat betala nån räkning t ex. Stressar fortfarande upp mig över det ibland, att jag inte känner igen mig själv som jag var.

Så mycket fint jag fått istället

Nej, jag har ingen rädsla för att missa, men känner lite sorg över att dagarna går och jag inte ”tar vara” på dom. Fast jag tar vara på mig själv i stället, jag vet. Så sorgen går över. Blues, helt enkelt. Och så gäller det att tänka på vad som ersatt allt det jag inte förmår, och saknar. Det handlar till exempel om att jag lyssnar till mig själv och (nästan alltid) bejakar mina behov, att jag lyssnar till och betraktar naturen, att jag (nästan) alltid gör en sak i taget. Att jag tänker tankar till slut, att jag fördjupar mig i släktens historia och därmed min egen, att jag läser (om än väldigt långsamt). Att jag skapar med garn, virkningen har blivit det jag blir glad över och längtar till. Hur banalt det än kan låta så gör det mig glad och lugn.

Om en skulle bli hippie…

Finns något vettigare budskap än Peace, love and understanding, egentligen? Och vad hände med Make love, not war?

Att släppa fram den inre hippien

Jag har ju under en rätt lång period nu haft tid och möjlighet att – också av ren nödvändighet! – betrakta beteenden, värderingar och ageranden hos mig själv. Vad känner jag innerst inne? Vad vill jag innerst inne? När mår jag som allra bäst? Vad måste jag bryta mig loss från? Vilka tankemönster bör förändras och vilken livsstil är smartast ur ett hållbarhetsperspektiv?

Det jag kommit fram till hittills är att jag i grunden är en lättjefull person. Jag gillar inte ansvar, mår rent av dåligt av det. Till och med min läkare har sagt att jag lider av ansvarsallergi :-). Dock kunde jag inte få skriftligt på det, tydligen är det ingen diagnos som finns….

Jag – listornas och planeringarnas drottning – avskyr egentligen alltför mycket planerande. Jag har trott att det har varit hjälpsamt i mitt liv, men jag har genomskådat det. Det har tvärt om fjättrat mig, stängt in mig, låst mig. Spontanitet har inte haft något utrymme alls, det har knappt funnits i min vokabulär. Nu när det börjat bli plats, tror jag faktiskt jag både kan vänja mig vid och gilla spontana infall. Nu när jag inte har nån lista att följa…

Lite av det bästa jag vet är att leva i naturen. Att, som nu när jag skriver det här, känna solen och vinden på huden, höra suset i skogen, känna doften av tallbark, betrakta de myckna och närgångna fjärilarna som vackert fladdrar runt och sätter sig både runt mig och på mig. Njuta av nya blomster var dag. Jag älskar färgglatt, ju mer desto bättre!

Och jag är en fridsam person som hatar ljudet av stridsflygplan som inkräktar på mitt luftrum! Nästan dagligen numera, morr.

Fred, kärlek och förståelse. Det är nog mycket jag, det. Ska nog släppa ut henne så smått, min inre hippie.

Yttre krav kontra inre behov

Detta inlägg är ett samarbete med Non Original.

I hela den här utmattningshistorien som blivit en oväntad och ovälkommen långkörare, har jag massor av tid att tänka efter och reflektera. Jag har ända från början då jag blev sjukskriven (2 oktober i fjol) haft ett behov av att förstå varför. Varför gick det så långt? Varför har jag behandlat mig själv på ett sätt som gjort att jag hamnat här? Vad är det som gjort att jag haft det förhållningssätt jag haft, och som fått till följd att jag drabbats av utmattning?

Den enda jag kan förändra är…

Det finns säkert massor av svar på dessa frågor, och jag är inte säker på att jag fortfarande är lika ivrig att ta reda på alla bakomliggande orsaker. Möjligen för att tiden gått och acceptansen sakta kommer smygande med den. Möjligen också för att jag tror jag har fått syn på ett och annat medan jag tänkt, reflekterat och känt efter. På något sätt är det ju så att det viktigaste att få syn på och förstå för att kunna komma vidare, är det som går att göra något åt. Som går att ändra.

Göra våld på sig själv

Eget förhållningssätt och beteende är en jättestor bov i utmattningsdramat. Hur jag förhåller mig till det som händer och det jag har omkring mig, hur jag beter mig mot mig själv och omvärlden. Jag vågar numera både tänka och säga att jag delvis genom åren försökt leva upp till av mig upplevda yttre krav, att jag i och med det försökt vara någon jag egentligen inte är och därmed gjort våld på mig själv. Inte det enda skälet, men en klart bidragande orsak.

Jag – en våldsverkare. Sånt är straffbart, om en gör våld på och misshandlar en annan människa. Men det är fullt tillåtet att misshandla sig själv. Och gör vi inte det alla, till vardags? Hur ofta tänker eller säger du till exempel: “Åh, så dum jag är!”? En sån vardaglig och enkel tanke, som så lätt kommer över våra läppar eller far genom huvudet när vi kanske kommer på något vi inte har tänkt på. Hur ofta säger du det till någon annan: “Åh, så dum du är!”?

Äkthet och inre behov

Att lyssna mer på den inre rösten, att våga lita till intuitionen och agera utifrån vem jag egentligen är, innerst inne, är åtminstone min stora utmaning. Den första tröskeln att kravla mig över har varit just – och är fortfarande – att komma underfund med vem jag är innerst inne. Vad vill jag, egentligen? Sen kämpar jag också emot de allestädes närvarande Jante och Ågren, naturligtvis. För om jag hittar något som gör mig lycklig och glad, tillfreds och ger energi – kan det verkligen vara ok att jag ägnar mig åt det?

Får jag verkligen sitta i tallskogen bland fågelkvitter och skapa av garn en hel dag? Att leta mönster på Internet, att modifiera dom efter mitt eget huvud, att leta garner och kombinera färger och att virka det där jag hittat eller själv hittat på? Det blir ju ingen gladare av (mer än jag, då) och inte gör det någon nytta heller (mer än för mig, då). Är det verkligen ok att ägna timme efter timme åt mitt släktträd och borra i historien efter mina rötter, att renskriva gamla släktingars dagböcker och göra bloggar av dom? Det är ju ingen nytta med det! Mer än för mig, då.

Dessa exempel är uttryck för det som gör mig glad och hel. Men jag får ju ingen lön för det, så vad är det värt då? Vilka andra värden än pengar borde vi prata om?

Yttre strukturer

Även om det största ansvaret definitivt är mitt, kan jag inte heller låta bli att fundera över yttre strukturer som formar livet och det sätt på vilket vi tror vi behöver vara. Visst finns det både synliga och osynliga samhälls- och maktstrukturer som vi lever efter idag? Jag nämnde pengar här ovan. Vilka andra styrande strukturer ser du?

Non Original

Jag tycker vi behöver snacka mer om det här; samhällsstrukturer, maktstrukturer, yttre krav kontra inre behov… etc. Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Och så dök konstprojektet Non Original upp alldeles lägligt, där konstnären Peter Lindberg lyfter just dessa frågor om bland annat äkthet, och gör konst av det samtidigt som han också vill att vi snackar om det.

Snacka och göra verkstad. För att det är bara tillsammans vi kan göra skillnad – och det förutsätter att vi får syn på samma sak och att vi delar samma bild.

Gå gärna in på hemsidan www.nonoriginal.se och tyck till, där finns plats att snacka!

Transformation

Den är så märklig, den här resan jag gör. Jag känner inte vägen, jag vet inte var jag hamnar, jag vet knappt var jag kommer ifrån. Det bästa jag kan säga är att jag vet ungefär var jag befinner mig just för tillfället, men faktiskt bara ungefär. Jag är mer än lätt vilse i pannkakan.

Utmattningssyndrom

Från att ha varit en person med massor av åtaganden och poster i kalendern, så verkar jag just nu vara en person som knappt tål att ha någonting som ska göras och passas tid till. Jag vill bara flyta omkring – drälla omkring! – och absolut inte ta på mig något som kräver resultat av mig. Kanske kommer jag tillbaka till att vilja det, men just nu skyr jag det!

Av det team som tar hand om mig på företagshälsovården, har jag bland annat lärt mig och förstått att jag är både mentalt och fysiskt utmattad på grund av att jag varit på tårna alltför länge. År ut och år in, så länge jag kan komma ihåg faktiskt. I stort sett i hela mitt vuxna liv. Jag har inte sett det som att “vara på tårna” tidigare, men fattar nu att det är precis det jag har varit. I ständigt beredskapsläge. Det är min kropp fortfarande, har jag lärt mig känna igen. Jag har fortfarande en hög stressnivå stundtals, som skapar stora spänningar i min kropp. Nu när jag börjar lära mig att aktivt slappna av, märker jag ju hur oerhört spänd jag är.

Jag har också fått lära mig att utmattning ofta beror på att en länge gjort alltför mycket våld på det som är en själv. Det vill säga gjort saker tvärt emot vad en egentligen vill och passar för. Jag tror det gäller för mig, fast jag har inte fattat det förut. Jag har bara sökt nya utmaningar, nya marker att beträda, nytt att lära. Det är nog länge sedan jag slutade att reflektera, jag har bara gjort. Presterat. Jag är en riktig human doing. Fel – jag har varit en riktig human doing!

Hjärnskador

Utmattningen har också givit hjärnskador, som dock inte är bestående såvitt de lärde vet i dag. Min hjärna har en väldigt begränsad kapacitet numera, vad gäller hur mycket den orkar ta in eller vad den minns. Och om du visste hur konstigt det är! Jag som varit skärpt, snabbtänkt och kreativ. Nu står det allt som oftast still, eller är tomt. Det är nog den delen som är svårast för mig att acceptera, det som för mig symboliserar den största skillnaden mellan gamla och nuvarande jag.

Jag får hjälp av sjukgymnast att slappna av, via övningar och akupunktur. Jag får hjälp av samtalsterapeut med mitt förhållningssätt till tid och prestation. Jag får hjälp av läkare med mitt allmäntillstånd. Det är så otroligt tacksamt och hjälpsamt, och äntligen har jag börjat förmå att ta hjälp! Men oj – det tar tid.

Arbetstid

Nästa vecka går jag upp i arbetsgrad till 50%. Jag hoppas jag har förmågan som gör att det kommer att fungera. Redan nu märker jag att det utsätter mig för nya utmaningar, när det gäller min relation till tid. Min läkare sa delvis på skämt, men också delvis med allvar, att jag har utvecklat en “ansvarsallergi”, och att det är bra för mig. Jag tror jag har en tidsallergi också, faktiskt.

Ibland undrar jag hur mycket våld jag har gjort på det som egentligen är jag. Nu när jag bokstavligen vänder ryggen till det som jag trodde var jag, vilket torde tyda på att det inte är det. Men för att veta det, måste jag ju veta vem jag är. Och jag har ingen aning.

Maria 2.0

Vad vill jag då? Jag önskar mig förnöjsamhet. Jag önskar att leva uppmärksamt och reflekterande. Jag önskar långsamhet och enkelhet. Jag inser att allt detta går att uppnå, men det är inte inom räckhåll ännu eftersom min livsstil har varit… tja, exakt tvärt om.

Men just nu vill jag bara drälla. Jag har hemskt mycket dräll att ta igen.

Ska bli intressant att stifta bekantskap med Maria 2.0 så småningom.

Allt om min resa in i och ut ur utmattning, finns på sidan “Min resa mot balans“.

Lite glest just nu

Ni är många som läser min blogg, och jag vet att några av er saknar inlägg från mig. Det är ganska glest mellan dom just nu, jag vet det. Men jag har helt enkelt inte rätta lusten att skriva, och då får det vara så. Mitt gamla jag skulle ha tvingat mig, jag skulle ha satt en press på mig själv att prestera inlägg trots att jag inte hade inspirationen eller lusten. Men sånt har jag slutat med, förstår du. Jag försöker låta lusten styra istället.

Därför får det vara så här ett tag. med lite glesa och sporadiska inlägg. Jag finns ju ändå, och det går alltid att följa mig på Instagram om du inte redan gör det. Där heter jag @Mariayogini.

Och häng kvar! Rätt vad det är så kommer ett inlägg.

Puss!

Den är här nu.

Våren.

I söndags överraskade Moder Jord oss med rejäl värme och flödande sol, just den dag vi ändå hade tänkt åka ut och titta till stugan. Vilken tur!

Det är som om jag varje år glömmer hur härligt det är, varje vår låter jag mig överraskas av det underbara…

Vi tog med oss en termos kaffe och varsin äggmacka. Aldrig någonsin smakar det så bra som i vårsolen, första gången för året! Vi stannade ett par timmar, lyssnade till fåglalåten, njöt av doften av nyvaknad barrskog och drömde om sommaren. Vi öppnade dörrar och fönster för att befria stugan från den råa vinterluften, huset jublade av vårlycka. Vill jag gärna tro, i alla fall.

Säg hej till vitlöken!

Komma tillbaka från utmattningssyndrom

att komma tillbaka från utmattningssyndrom

Nu har det gått en månad sedan jag började “arbeta” ett par timmar om dagen. Eller åtminstone befunnit mig på arbetsplatsen. Hur det går? Tja; comme çi, comme ça. Att komma tillbaka från ett utmattningssyndrom finns det mycket att säga om.

Bakslag

Först och främst är det bergis på sin plats att jag slutar sätta ordet arbeta inom citationstecken. Jag har hittills gjort det för jag tycker att jag inte gör någon nytta alls när jag är där. Enligt mitt gamla mönster, mitt gamla sätt att se på arbete. Så – nu har jag gjort det. Nu säger jag i stället att jag arbetar två timmar om dagen, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på 75%.

Sen är det ju bara att erkänna högt att jag har fått lite bakslag sedan jag började arbeta, rent fysiska sådana. Troligen stressar det mig fast jag inte tycker det, och det är också något att förhålla sig till. Detta faktum.

Yrseln, som var det som slog mig till marken från början och som jag varit skönt befriad från i några månader, har återkommit. Inte alls i samma omfattning som då, inte alls lika otäck, men ändå. Den finns där och ställer till det lite. Örontjutet, som läkaren nu säger mest troligt är tinnitus, har tilltagit. Skitjobbigt. Och den elaka klådan som jag haft i omgångar tidigare, har också kommit igen. En klåda som är obeskrivlig, som liksom ligger innanför huden. Oerhört plågsam.

Min inkännande och kunniga läkare har en teori som jag är helt villig att testa. Nämligen att alla de här sakerna beror på extrema spänningar i nacke och axlar, och kan jag bli av med dom så lindras också besvären. Jag är beredd att köpa det och åtminstone testa. Därför har jag återupptagit besöket hos sjukgymnasten, och nu provar vi akupunktur. Visste ni att en kan ha spända muskler i skalpen? Det kan en, för det har jag. Helt sanslöst. Tydligen också en del av ett utmattningssyndrom.

Att komma “tillbaka” från ett utmattningssyndrom

Det finns så många människor omkring mig som undrar hur det går med min väg tillbaka. Jag är verkligen lyckligt lottad, de flesta bryr sig på allvar, på riktigt. Grejen är att det är så svårt att svara på, och det av två skäl.

Dels har jag ingen aning om hur det går. Alltså – jag famlar och vet inte riktigt vart jag är på väg. Därför att – och här är det andra skälet – jag vill ju inte tillbaka till där jag var! Det vore ju rent av korkat att sträva mot det, för det var ju en livsstil som slog mig till marken och som nästa gång kanske inte skulle vara lika mild utan slå ännu hårdare. Så DIT vill jag ju inte. Men kruxet är att jag inte har klart för mig vad det är jag strävar mot, vilket riktmärke jag har som kan tala om för mig hur långt jag har kvar. Därför är frågan svår att besvara.

Hur ska jag göra för att komma vidare, åt rätt håll? Vad ska jag göra?

Rutiner

En sak jag börjar inse, är att jag behöver rutiner. Jag behöver förenkla, skala ner, skala av. Jag har haft rutiner i mitt tidigare liv också, men då bestod dessa i arbete. Arbete, arbete, arbete. Jag behövde aldrig fundera över vad jag skulle göra när jag var ledig, för hade jag luckor så fyllde jag dom med arbete. Det är också en rutin.

Men nu gäller att skaffa mig fasta rutiner som gör mig gott. Att sträva efter att varje dag göra de små sakerna som jag i långa loppet mår bra av. Nu gäller dessutom långsamhet och en sak i taget. Nu gäller att leva uppmärksamt, något som yogan lär mig. Jag brukar rent av säga att yoga betyder att leva uppmärksamt.

Det här är inte helt lätt för en person som alltid varit på väg, som alltid velat vara steget före och ha tusen bollar i luften samtidigt. Gärna med flera bollar på väg in i systemet också. Jag har gillat det, det har triggat mig och hållit mig levande. Men det går verkligen inte längre.

Sociala medier – en del av livet

En av de saker som ofta beskrivs som stressande, är sociala medier. Alltför ofta sätts likhetstecken mellan sociala medier och stress eller psykisk ohälsa. Uppkopplad = stressad. Nerkopplad = fridfull. Nej, säger jag. Det finns grader av det här.

Jag menar att även här handlar det om förhållningssätt. Sociala medier är en del av mitt liv, av väldigt mångas liv i dag. Att stå utanför är ju givetvis fullt möjligt, men för mig inget alternativ. Jag har varit aktiv i sociala medier i 10 år, jag har en stor del av mitt liv och nätverk där. Däremot, går det att välja på vilket sätt en använder det. Utgå från dig själv i stället för från andra. Håll i taktpinnen, sitt i förarsätet, eller vilken liknelse du vill använda. Kort sagt – bestäm själv hur och vad! Jag tror verkligen inte på antingen-eller. Det är samma sak som att säga att en ska sluta äta godis eller sluta dricka öl. Gillar du godis eller öl är det inte hållbart. Däremot behöver du inte göra det hela tiden, utan med måtta.

Själv har jag till exempel stängt av mina notifikationer från sociala medier, för att jag inte ska frestas att kasta mig över någon av apparna så fort det plingar eller blinkar. Jag har ett par, tre stunder per dygn då jag ägnar mig koncentrerat åt att läsa och interagera på Facebook, Instagram och Twitter. Det är faktiskt inte så att alla sitter där ute och väntar på att du ska agera, utan du kan bestämma takten helt själv. Undantaget från detta är personliga meddelanden på SMS, Whatsapp eller Messenger t.ex., som ju är till mig personligen. Det är mer att likna vid ett telefonsamtal, så där har jag “ringsignalen” – d.v.s. plinget – påslaget så jag uppmärksammas. Men det är allt. Resten styr jag själv när jag vill se på.

Nyckeln är ditt förhållningssätt och att komma ihåg att du bestämmer.

Jag har ett motto där det här passar in så bra: Livet är summan av mina val. Precis så är det. Väljer jag att låta andra bestämma när jag ska interagera på sociala medier t.ex., eller vad jag ska delta i eller säga ja till – då blir det inte bra.

De små stegens kraft

Så det här med att “komma tillbaka”. Att bli frisk. Hur ska en göra? Vad ska en göra?

Jag har inget universalsvar på frågan, jag önskar jag hade. Men jag tror faktiskt på de små stegens kraft. Att små steg tillsammans och på sikt gör skillnad.

Jag har fortfarande väldigt svårt att hitta ro. Rastlösheten finns där, tankesnurret, när jag försöker stilla sinnet genom meditation eller yoga till exempel. Men jag har lärt mig att det får finnas där, det är ok. Jag försöker betrakta det, och acceptera det. Svårt, men troligtvis helt nödvändigt. I gengäld kan det stå helt still i huvudet när jag skulle behöva lite aktivitet. Lika viktigt med acceptans där, men fy sjutton så svårt ibland.

Att ha en målbild

Jag tror också det finns ett trick; att ha en målbild. Vad jag vill bli, hur vill jag vara. Jag tror, att om en kan ha en klar bild över hur en vill att ens framtid ska te sig, så är det lättare i nuet. Varje steg jag tar, varje val jag gör, siktar mot målbilden. Livet är summan av mina val.

Min målbild är än så länge rätt suddig. Men jag försöker mejsla fram den för att se vem Maria är i framtiden; den bilden kommer att hjälpa mig ur det här, uppåt och framåt. Den, tillsammans med de fantastiskt tålmodiga och kärleksfulla människor jag har runt omkring mig. Ni vet vilka ni är.


Fler inlägg om min resa genom utmattningssyndromet hittar du här, under “Min resa mot balans”

Tuffare än jag trodde att komma tillbaka

att komma tillbaka

Jag har i hela mitt vuxna liv varit en person som ångat på. Jag har ofta kört över mig själv, något jag börjar förstå nu. Det har inte varit så viktigt vad jag känt eftersom det har funnits så mycket att göra och ta tag i, jag har för enkelhetens skull inte känt efter så noga. Som jag skrivit om tidigare, så har jag tyckt att det blir alldeles för lätt att falla in i gnäll om en börjar känna efter hur saker och ting känns.

Det är helt klart en av orsakerna till att jag i dag befinner mig där jag gör. Jag tränar nu på att känna efter, att inse att jag inte gnäller när jag berättar hur jag mår, och det händer att jag drabbas av en stark känsla av självupptagenhet. Men: träna träna. Öva öva. Acceptera acceptera.

Att komma tillbaka…

I skrivande stund har jag under nästan två veckor varit “bara” 75% sjukskriven, och är tillbaka i någon sorts arbete på 25%. Det blir ju inte mycket till arbetsinsats på två timmar per dag, ska erkännas. Men tanken är att jag ska gå till kontoret, umgås med arbetskamrater och utföra lite enklare arbetsuppgifter. Just nu består dessa i att rensa mitt rum, något som är jätteskönt och oerhört befriande. Ja, nästan nödvändigt känns det faktiskt.

Jag har ju upptäckt saker under de här dagarna. Som att jag till exempel är i någon sorts identitetskris. Den Maria jag “alltid” har varit och som jag identifierar mig med, har alltid haft fullt upp med arbete, uppdrag och saker där jag har behövts. Det har varit kvällar och helger med arbete, väldigt lite tid för mina personliga och privata intressen. Jag har ju gillat det, så jag klagar inte. Men nu då – jag är hemma varje kväll. Det är verkligen jätteskönt, eftersom min energi inte räcker till för att göra saker på kvällarna, men konstigt samtidigt. Den Maria jag känner sedan gammalt har antingen möten på bortaplan, eller också har hon arbetsuppgifter att göra på kvällarna. Nu har jag jättemycket tid för mig själv, mitt mående och mina intressen. Det är svårt att ömsa skinn. Gör nästan lite ont, faktiskt.

…till vadå?

Det är också så att jag behöver ha klart för mig vad det är jag ska “tillbaka” till. Jag vill inte tillbaka till den gamla livsstilen, eller mitt gamla förhållningssätt. Vill jag tillbaka till mina gamla uppgifter? Vet inte.

Klockallergi

En annan upptäckt jag gjort är att jag är näst intill allergisk mot att passa tider. Jag jobbar med att ha ett lugn inombords, att mota bort stresskänslor och ta en sak i taget. Allt det där går rätt hyggligt mestadels, mycket tack vare medveten träning. Men om jag vet att jag har en tid att passa, sätter stressen in. Helt galet. Den gamla Maria hafsade över mycket som rörde henne själv för att snabbt komma vidare till det som väntade på att bli gjort; toabesöken måste gå fort, att äta var också något som raskades av fortast möjligt och jag duschade och sminkade mig så fort jag kunde och la nästan aldrig någon omsorg på det.

Min träning på att vara mer närvarande i nuet innefattar att göra saker med omsorg, inklusive det som rör mig själv. Men om jag då vet att något väntar runt hörnet, klarar jag liksom inte av att känna ro och göra det omsorgsfullt. Jag får stresskänslor, klarar knappt av att något eller någon väntar på mig. Det kan räcka att det är något som ska hända under dagen, så rubbar det min sinnesfrid.

Kroppen och sinnet protesterar lite

De senaste veckorna har en del av mina gamla fysiska symptom kommit tillbaka, något som både retar mig och gör mig lite ledsen. Den yrsel som alltsammans började med har jag varit lyckligt fri från de senaste månaderna, men nu har den kommit tillbaka om än lindrigare. Jag känner oro vissa kvällar när jag ska sova, och har fått tillbaka en stickande klåda på huden ibland. Vissa dagar och stunder övermannas jag över en trötthet och uppgivenhet så stor att jag har svårt att hantera den, och visst kommer det också stunder när jag känner mig riktigt ledsen.

Det här är nog det bakslag som läkaren sa skulle komma nästan lika säkert som ett brev på posten, så jag är inte särskilt orolig. Det känns ändå bra att få börja gå tillbaka i ett så här sakta mak, och att få så mycket tid för mig själv och mina egna intressen. Jag är lyckligt lottad, men kan konstatera att det blev tuffare än jag både trott och hoppats på.

Eremitkräfta eller fjäril

Jag är rätt sårbar just nu. Hudlös. Värnlös. Ett lätt byte. Jag är i ett mellanrum.

Min läkare liknade mig vid en eremitkräfta. När dessa byter skal kan de inte som andra skaldjur skapa sitt eget, utan måste hitta ett nytt. Medan de söker efter det, är de skallösa och ett lättåtkomligt byte. Precis som jag just nu. Jag har kravlat mig ur ett gammalt hårt skal som var en Maria som strävade framåt, framåt, blind och döv för sina egna behov men väldigt mån om att bistå omvärlden. Jag försöker att inte döma henne, hon använde en strategi hon hittat som mycket liten. Den funkade i 50 år, i alla fall.

Men min egen liknelse på det jag genomgår är en annan, i mitt tycke vackrare (jag är nämligen skaldjursallergiker, haha). Jag har levt som en larv i alla år, ömsat skinn några gånger, men i övrigt tämligen självutplånande larvat runt. De senaste månaderna har jag levt i en puppa, och nu håller jag på att utvecklas till en vacker fjäril. När jag är klar ska jag bara flaxa omkring och vara vacker, sprida glädje och göra det jag vill! Eller nåt liknande. Åtminstone tycker jag bättre om fjärilar än kräftor…

Klart står i alla fall att det liv jag är på väg tillbaka till kommer att vara annorlunda än mitt tidigare. Därför att jag kommer att vara annorlunda. Jag har en lång och krokig väg att gå, men är fast besluten att klara det. Med hjälp av en kärleksfull omgivning kommer det att gå.


Är du intresserad av mer ur min resa in i och ut ur utmattningssyndrom, så finns allt att läsa under fliken “Min resa mot balans

Perpetuadagen motar bort vintern

Jag har ett litet knep för att öva uppmärksamhet och som också förhindrar känslan av att dagarna bara rusar iväg, lite grann. Jag gör det inte jämnt, men så ofta jag kan och kommer ihåg. Det är busenkelt!

Landa i dagen

På morgonen medan jag mornar mig, påminner jag mig om vilket datum det är. 7 mars, är det idag. Landar i det, en stund. Tänk, att en hel vecka har gått av mars redan! Ljuset kommer, den här morgonen behövde vi inte tända några lampor. Så kollar jag vem som har namnsdag; idag är det Camilla. Då kommer jag förstås att tänka på ett par Camillor jag känner.

Sen lite bonus på det; jag har en app som heter “Årets dagar”. Det är Nordiska museet som står bakom den, och den är både rolig och lärorik. Där har de skrivit historiska fakta om olika dagar på året, massor som jag inte hade en aning om.

Idag den 7 mars, är det Perpetuadagen (jag har slagit upp att det uttalas Perpétua). Nordiska Museet skriver: I en uppteckning från 1830 framgår att Perpetuadagen slutgiltigt motar bort vintern: “Vad Bloses bråtat Perpetua förstör, i havet hon varma stenar strör“. (Bloses kommer från Blasiusdagen 3 februari, och ansågs innebära blåst och kyla som Perpetua alltså bryter för att i stället komma med värme).

Det är väl alldeles otroligt hoppfullt!

Följdfunderingar

I mitt fall kommer nästa fundering som ett brev på posten; vem sjutton är Perpetua? På Wikipedia hittade jag svaret; Perpetua är ett helgon inom romersk-katolska kyrkan, hon och hennes slav Felicitas led martyrdöden på grund av sin kristna tro, och dödades den 7 mars år 203. Stackars Perpetua var bara 22 år. Men nu tjänar hon alltså som ljusbärare åt oss!

Så det här är ingen vanlig onsdag, mina vänner. Det här är den 7 mars, Perpetuadagen då vintern slutgiltigt motas bort och då Camilla har namnsdag!

Det är inte varje morgon en får sig såna här berättelser till livs, men att bara stanna upp och tänka på vilket datum det är och kolla vem som har namnsdag funkar för att stanna tiden lite grann. Prova!