…både – men också….

Jag är en självutnämnd språkpolis. Jag är road av, och rätt bra på, svenska språket. Ja, inte som min mycket goda vän Petra förstås, som har det som yrke och som är utbildad språkkonsult. Jätteduktig, dokumenterat och upplevt. Men i alla fall. Jag tycker jag har känsla för språket även om allt jag gör inte är så korrekt alla gånger. Och jag är den där typen ni vet, vars blick oftast faller på det som är fel i en textmassa. Oavsett. Därför hamnar mycket av det som produceras på jobbet inför mina argusögon innan det går i tryck.

Ett av mina irritationsobjekt nu för tiden är begreppet som jag anser bör vara “både – och”. Numera har det blivit allt utom det, flera varianter. Vanligast är; “både – men också”.

– Hur har vädret varit i midsommar?
– Jo tack, det har varit både regn men också solsken.

Visst är det konstigt? För det här hör du väl aldrig:

– Hur har vädret varit i midsommar?
– Jo tack, det har varit lite både men också.

Nej, just det. Det heter “både och”, och ingenting annat. Förklara det här för mig, språkkonsulten eller någon annan!

2 reaktioner till “…både – men också….”

  1. Skönt i alla fall att jag inte är ensam om reflektionen. Och det där med "dels" har jag också sett, men inte reagerat lika starkt på. Kan det vara en anglofiering möjligen? Säger de: "both – but also"…??

  2. Jag känner med apostroferad – och aningen stolt för vissa lovord. *rodnar klädsamt*

    Jag håller med dig om fenomenet och har märkt detsamma med dels – alltså "Han har dels ont i huvudet, men också ont i vaden."

    (Ett i högsta grad sant påstående, då maken spelade fotboll på midsommarnatten – därav vadontet. Var huvudontet kom från? Hmm…)

    Det hela kan röra sig om en kontamination, dvs. en sammanblandning av uttryck – liknande "Tack för att du väntar kvar" som är en sammanblandning av "Tack för att du väntar" och "Tack för att du stannar kvar".

    Samtidigt tror jag inte det, för jag vet inte vilket det andra sammanblandadeuttrycket skulle vara, så att säga, förutom dels-dels, både-och. "Men också" kommer ju inte från något känt annat uttryck på det sättet.

    Min högst egna teori är att man numera ofta skriver så långa meningar (alltså företrädesvis i skrift) att uttrycken tappar sambandet, och så smittar det till kortare meningar också, och slutligen till talet.

    Det är en möjlig tanke som både kan stämma men också inte.

    :-))

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.