Jag är inte sjuk. Bara lite o-i-form.

Det är klurigt det här tillståndet jag befinner mig i. Vi har ju ett behov av att sortera in allt i fack, sätta etiketter och kalla saker för dess rätta namn. Därför får jag då och då den vänliga och omtänksamma frågan om hur jag mår just nu, när semestern har påbörjats och jag kan tänka på mig själv.

(För den som inte hängt med i bloggen, kan det här och det här inlägget vara bra att ha som bakgrund.)

Ja, hur mår jag? Jag har ingen aning, egentligen. Jag mår ju inte dåligt, att må dåligt är något annat än det jag känner just nu. Det kan vara att ha ont nånstans, eller ha magsjuka eller ångest. Inget av det plågar mig. Det finns egentligen ingenting som plågar mig över huvud taget, därför blir frågan svår att besvara.

Jag är rätt trött, men inte hela tiden. Jag drabbas ibland av en känsla av meningslöshet, men det går lika fort över som det kommer. Jag är stundtals folkskygg, men bara ibland. Jag är rastlös och orolig rätt mycket. Det är ett väldigt kaos i mitt huvud! Jag arbetar med att sortera mina tankar, skriver ner en hel del och försöker utifrån det bringa någon slags ordning som jag kan ha användning av. Men jag mår verkligen inte dåligt!

Å andra sidan, vore det väl också fel att säga att jag mår bra. Jag är ju knappast fullt fungerande. Fast det lurar jag mig själv att tro, under korta stunder när det gläntar fram lite energi och glädje. Jag kan ha kommit på något smart, eller sett något gulligt. Något som triggat min energi, så jag hör mig själv låta som mitt gamla jag när jag kvittrande berättar för den ständigt lyssnande maken, som lyser upp när han ser min energi. Då tror jag genast att jag är det också. Mitt gamla jag. Dessvärre är det lite längre sträcka dit än så…

Det är en nåd att stilla bedja om, att precis just nu när jag har det så här trassligt med mig själv, så får jag gå och loda i en stuga i skogen, tillsammans med käre maken som låter mig hållas. Ja inte bara det, han peppar och servar mig. Han bryr sig verkligen om.

2016-07-14 20.24.22

Det är svårt att vara o-i-form, men ändå inte vara sjuk. Det finns nog ingen diagnos, därmed heller ingen medicin eller ordination. Det är bara jag själv – med hjälp av en stöttande och förstående omgivning – som kan lotsa mig igenom detta som är ett tillstånd svårt att förklara. Det ska tusan vara överambitiös klimakterihäxa!

Så när du frågar mig hur jag mår, vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Jag vet inte heller om det går ”åt rätt håll” tillräckligt fort. Jag har ärligt talat ingen aning om hur jag kommer att ha det eller vara när det är slut på semestern och dags att börja jobba igen.

Men dit är det flera veckor!

Lämna en kommentar