Gå till innehåll

Jag ska ärligt erkänna att arbeta heltid är för mig än så länge att balansera på yttersta grenen av min förmåga. Men det finns så mycket jag önskar jag hade energi kvar till, som jag skulle vilja ägna min uppmärksamhet för min egen skull!

Det är alldeles för sällan jag bloggar nu för tiden! Blir lite sorgsen när jag kommer på det, för jag vill mycket mer. Men jag räcker liksom inte till.

Min yttersta förmåga

Efter utmattningen fungerar jag annorlunda, mycket annorlunda, mot förr; jag proppar inte tiden full eftersom jag helt enkelt inte orkar med det. Och om en då som jag har ett heltidsarbete - ja, då blir det baske mig inte mycket energi över till något annat än arbete!

Jag ska ärligt erkänna att arbeta heltid är för mig än så länge att balansera på yttersta grenen av min förmåga. Det går, ibland går det riktigt bra, men det blir inget över till mig själv. Det mesta jag har av tid, uppmärksamhet och energi ger jag mitt arbete. När jag kommer hem på kvällarna har jag inte mycket energi kvar att göra något, egentligen. Jag är mentalt jättetrött efter en arbetsdag, och extra mycket om det har varit interaktioner av olika slag. Jag vill bara vila då, och det gör oftast jag framför TVn med en virkning i händerna.

Men det finns så mycket jag önskar jag hade energi kvar till, som jag skulle vilja ägna min uppmärksamhet för min egen skull!

Jag vill blogga och skriva mer. Jag vill ägna mig åt mina gamla släktingars dagböcker, som jag renskriver och bloggpublicerar. Jag vill släktforska. Jag behöver ge utrymme för min yogapraktik (den kommer faktiskt oftast i första hand numera), gärna mer än idag. Jag vill läsa böcker. Jag vill virka mer. Jag vill göra mer med min man. Det här har utmattningen hjälpt mig att återupptäcka min lust till, tidigare stuvade jag undan alla dom här glädjorna, djupt ner. Jag ville inte längta efter dom, så jag satte på mig skygglapparna, ångade på och låtsades att de inte fanns. Men nu har jag fått prova på och fått smak på dom igen!

Förr arbetade jag ofta på helgerna också, hade alltid arbete med mig hem. Det händer inte längre, aldrig någonsin. Arbete sker på kontoret, aldrig i hemmet. Så helgerna är fritid. Men det är ju ett hem att sköta också. Tvättstuga, pappersarbete och annat nödvändigt ont. Städar gör jag så sällan jag kan, jag avskyr det... snacka om slöseri med dyrbar tid! Dessutom ska jag inte sticka under stol med att jag är rätt trött när helgen kommer.

Att sakta ner ger nya perspektiv

Jag övar också på att sakta ner. Det jag har att göra, försöker jag göra långsammare. Förr skulle jag alltid raska undan saker för att gå vidare till nästa sak att raska undan. Så där höll jag på. Nu övar jag mig på att stanna upp i saker, dels för att jag vill, men också för att jag faktiskt måste. Går saker för fort hänger jag inte längre med. Pratar någon för fort, tappar hen mig rätt snart. Gör jag saker för fort, glömmer jag snart att jag gjort dem. Detta ger också ett nytt perspektiv på tid, och jag blir mer intresserad av att använda tiden till värdefulla saker. Jag har ju börjat uppskatta att göra annat än jobb. Men så ryms det inte, nu när jag väl har återupptäckt det!

Kanske kommer den tillbaka, energin. Jag hoppas ju det.

Ser att det här inlägget skulle kunna uppfattas som gnälligt... men det är inte gnäll! Det är en reflektion över hur det är just nu, hur jag känner. Och att skriva ner det, hjälper mig att få syn på det. Tack för att jag får göra det, och för att du kanske orkat läsa ända hit!

5

Jag blir aldrig den jag var. Jag kommer att fortsätta ha en låg stresströskel och sätta hänsynen till mig själv i första rummet. Men tack snälla för att du frågar för att du är intresserad och bryr dig om mig!

Jag får ofta frågan av intresserade, kärleksfulla och välmenande människor i min omgivning hur jag mår. Jag uppskattar det så mycket! Ibland blir följdfrågan om jag är bra nu.

Utmattning skapar något nytt

Jag kan på riktigt inte svara på den frågan, eftersom jag för det första inte vet hur jag ska vara för att vara bra, och för det andra misstänker att den som frågar med "bra" menar som jag var förut.

Jag strävar efter att bli frisk. Jag har fortfarande en god bit kvar, tror jag. Mina perioder av relativt välmående blir längre och oftare, men välmåendet är oerhört ömtåligt. Det räcker att jag glömmer mig och säger alltför många "ja" på raken, att jag hoppar över yogan och återhämtningspauser, eller att jag är i alltför "stimulerande" miljöer en dag. Då ramlar jag bakåt igen, och blir brutalt påmind. Påmind om att stresströskeln knappt finns längre, att jag måste vila jättemycket och att JAG går före allt annat. Själva jag har blivit ömtålig.

Tränar

Jag tränar på att sakta ner. Jag tränar på att låta saker vara som de är utan att gå igång. Och jag tränar på att vila. Ibland får vilan inte plats, och det märker jag direkt.

På bilden ovan ligger jag på golvet på mitt kontor och lunchvilar. Det brukar bli en kvarts yoga nidra när jag kan och tillåter mig. Men en ska ju hinna äta i lugn och ro också, och gärna så här års ta en promenad för dagaljusets skull! Det är svårt att prioritera mellan varven.

Så svaret på frågan om jag är bra nu kan nog vara att ja - jag är så bra jag kan vara. Just nu. Jag låter yogan, vilan och mitt mindset hjälpa mig. Jag försöker leva betydligt långsammare än förr.

Jag blir aldrig den jag var. Jag kommer att fortsätta ha en låg stresströskel och sätta hänsynen till mig själv i första rummet. Men tack snälla för att du frågar för att du är intresserad och bryr dig om mig!

Maria Björkman

Förra helgen var jag iväg på steg 5 i min 200-timmars lärarutbildning i yinyoga. Det är ett underbart inslag i min tillvaro, något som förändrar både mig och inriktningen på mitt liv tror jag.

Yogafilosofi

Utbildningen är omfattande, och den här gången ägnade vi oss uteslutande åt yogans filosofi baserad på Patañjalis Yoga sutras. En samling urgamla texter som förklarar yogan. Förutom vår egen lärare hade vi förmånen att få två halvdagar med Mr. Govind Radhakrishnan, en indisk man numera boende i Danmark. I det närmaste självlysande satt han framför oss i flera timmar och berättade om olika filosofiska system. På det mest självklara sätt hade han svar på alla våra frågor, och vände våra fyrkantiga och västerländska resonemang till något som på ett vidunderligt sätt föll på plats i det yogiska tankesättet. En sån person skulle jag vilja ha med mig dagligen, för att påminna mig om vad som är viktigt, och hur enkelt somligt ter sig om en har rätt förhållningssätt.

Yoga är ju så mycket mer än rörelser på mattan. Däremot är dessa rörelser en inkörsport till resten av yogan för många, och så var det för mig. Det väcker per automatik en nyfikenhet på resten.

Förnöjsamhet

En uppgift vi fick under den här delen av kursen var att hitta något område inom den yogiska åttafaldiga vägen som vi önskar att själva fokusera på. Jag hittade tre:

Ickevåld (ahimsa) - jag vill inte längre göra våld på mig själv.
Sanning (satya) - jag vill vara så sann mot mig själv och omvärlden jag bara kan.
Förnöjsamhet (santosa) - jag strävar efter en förnöjsamhet i det som är.

Det där med förnöjsamhet är intressant. Ur min utmattning föddes en stark längtan efter just förnöjsamhet. Lugn. Det behöver inte betyda att vara nöjd och slå sig till ro. Det handlar om vila och tacksamhet i det som är.

Smaka på ordet: FÖRNÖJSAMHET. Visst smakar det bra?

För mig har den här lilla meningen två betydelser.

Härom dagen gav jag mig själv en födelsedagspresent - en ny tatuering. Har lurat på just den här en längre tid, och när vi var i Thailand bestämde jag mig för att det skulle bli av när vi kom hem.

För mig har den här lilla meningen två betydelser.

Medan jag var sjuk blev den en påminnelse om att det skulle gå över. Ibland behövde jag varje dag påminna mig om att den här dagen skulle ta slut. Ibland handlade det om att hela den där perioden då jag mådde dåligt skulle gå över. Meningen blev en tröst under en jobbig period.

Med tiden fick den dessutom en annan men lika tänkvärd betydelse. För i takt med att friskheten tog övertaget över sjukdomen så dök ju en hel del goda stunder upp i tillvaron. Och det blev viktigt för mig att påminna mig om att även dessa försvinner. På så sätt påminns jag om att ta vara på dom, glädjas åt dom och vara rädd om dom.

Idag fyller jag 57 år. Och jag gör vad jag kan för att ta tillvara på den här dagen. Tänk att få bli 57, det är ju en jättebra ålder!

Halkskydd

När jag var ung, hade gamla tanter broddar på skorna så här års, när temperaturen pendlar mellan plus och minus och det är bokstavligen glashalt på vägar och trottoarer. Lite töntigt var det allt, och sen det där klapprandet när de kom in på ett golv...

Men TÄNK vad en kan ändra inställning, haha! För i dag är det ju inte bara gamla tanter som har det, nu har jag själv det som tydligen heter halkskydd (fick jag veta av en tillrättavisande personal på Apoteket för några år sedan, när jag genant mumlande frågade efter broddar) och det är mina bästa vänner just nu. Jättesmidiga, spänner dom bara på klacken på kängan, och sen känner jag mig mycket säkrare i steget. Jag slipper gå och spänna mig och vara rädd för att slå på rumpan. Kanske är jag gammal tant, eller också är jag bara klok.

Så mitt budskap är - köp halkskydd, skit i åldern!

Halkskydd
Enkla och smidiga, med reflexer på!

 

Varför vill någon sitta tyst tillsammans med andra? Vad är vitsen om en inte får prata med varandra? Sitta tyst kan jag ju göra själv, hemma.

Härom dagen deltog jag i tyst AW på Clarion Hotel. Att jag skulle göra det bemöttes med en hel del förundran och förbryllade miner; varför vill någon sitta tyst tillsammans med andra? Vad är vitsen om en inte får prata med varandra? Sitta tyst kan jag ju göra själv, hemma.

Visst kan du det, men GÖR du det? Inte så ofta, va?

Jag försöker sitta tyst i meditation en liten stund varje dag, vissa dagar händer det inte men oftast till vardags. Och det är "till vardags" som räknas, det är det som är din livsstil. Det du gör 80% av tiden.

Tyst AW, hur var det då?

I dörren möttes vi av arrangörerna som vänligt men bestämt fråntog oss mobiler, paddor och klockor, allt som på något sätt riskerade att distrahera oss. Efter en kort introduktion försjönk vi alltså i tystnad, vi var kanske ett 30-tal personer som kommit. Vi satt på stolar, i soffor, på mjuka kuddar eller placerade oss på en yogamatta på golvet. Det gjorde jag, jag trivs bäst på golvet. I 1,5 timme var vi sen tysta tillsammans. En byter ställning, en hostar och nyser, en blundar eller tittar ut, men vi interagerar inte. Vi umgås i tystnad, och då umgås du lite mer intimt med dig själv och dina tankar. Det tar en stund innan dina ryggmärgsreflexer lugnar ner sig. Själv sträckte jag mig till exempel mentalt efter mobilen efter typ två minuter, för jag ville fota min situation. Jag gör ju ofta det, fotar det jag upplever för att minnas eller dela med mig av. Log lite inombords åt min reflex, och insåg att jag fick spara bilden av ögonblicket på insidan av mig själv i stället. Därför blev illustrationen till det här inlägget en något konstruerad bild hemifrån...

Och jag fann en sådan oerhörd vila i att vara tillsammans utan krav på att interagera! Jag känner ofta det jobbigt i sociala sammanhang, att alltid prata, ha något (gärna intelligent) att säga, att reagera, att vara vaken. Det betyder inte att jag inte gillar sällskap, därför gillar jag det här konceptet.

Den 7 mars är nästa gång. Kom med om du är i Visby, vetja! Anmälan via evenemanget på Facebook: https://www.facebook.com/events/278259056202446/?ti=icl

Semestern slut, allt är uppackat och tvättat, och nu kämpar käre maken och jag mot jetlag. En vecka brukar det ta innan vi är i fas; vi vaknar mellan kl 3 och 4 på morgonen, och kroknar ohjälpligt rätt tidigt på kvällen.

Nu återstår att ta hand om fotona; rensa och redigera samt välja ut de bästa. Jag återkommer med ett inlägg med en minikavalkad så du också får hänga med på ett hörn och uppleva lite av det jag gjort den senaste månaden.

Jag gör ett aktivt val att inte uppdatera bloggen så mycket när jag är här. I stället blir det någon bild om dagen på Instagram, så vill du hänga med mig på min ledighet i Thailand så följ mig där, där jag heter @Mariayogini.

Nu när en vecka har gått, så har den första grisrosa hudnyansen övergått i lätt ljusbrun, sömnen börjar ordna upp sig och jag börjar fatta att jag är här och därmed njuta av det fullt ut.

Hoppas vi ses på Insta!

2

Här - i det närmaste huset - bor jag nu i tre veckor framöver. Till höger ligger havet, följ bara buskaget och gå ner i glipan mellan buskarna så är du på stranden. En smal strandremsa med väldigt lite folk. Här lyser bokade solstolar, strandförsäljare och skräniga barer med sin frånvaro. Här råder nästan Robinson Crusoe-frid.

Jag smörjer hud och hår med inhemsk, ekologisk kokosolja, vi vandrar på stranden, vi läser i palmskuggan. Och jag njuter. Jag är på rätt sida jordklotet - i ett klimat där kokosoljan aldrig stelnar!

En minuts glimt av min tillvaro kan du se i filmen nedan.

2

Det här är vårt gästrum. Oftast tjänstgör det som mitt yogarum, fast just nu har jag lite svårt att finna ro och harmoni där eftersom jag delar rummet med en växande samling kläder och saker.

Koh Samui - Thailand

Om några dagar bär det av på lång skön semester i ljuset och värmen. Jag är galet lyckligt lottad som får åka dit nu igen! Ska bli så skönt. Packar ganska lätt - ett gäng pocketböcker, ett par bikinis, flipflops och ett par klänningar. Allt som behövs!

Och jodå - det kommer både bilder och rapporter.