Gå till innehåll

Det här är vårt gästrum. Oftast tjänstgör det som mitt yogarum, fast just nu har jag lite svårt att finna ro och harmoni där eftersom jag delar rummet med en växande samling kläder och saker.

Koh Samui - Thailand

Om några dagar bär det av på lång skön semester i ljuset och värmen. Jag är galet lyckligt lottad som får åka dit nu igen! Ska bli så skönt. Packar ganska lätt - ett gäng pocketböcker, ett par bikinis, flipflops och ett par klänningar. Allt som behövs!

Och jodå - det kommer både bilder och rapporter.

4

Jag är inte längre ledargås. Jag är nog mest lik den där gåsen allra längst bak, som har ett fasligt sjå att faktiskt hänga med.
Ledargås
Bild från Pixabay

Jag har varit ledare i en stor del av mitt yrkesverksamma liv, på ett eller annat sätt. En del i min ledarfilosofi har varit att en inte nödvändigtvis behöver vara den som leder i all evinnerlighet, även om en är satt att vara chef och ledare. (Förresten, du vet väl att chef och ledare inte heller behöver vara samma sak? Det får jag nog göra ett särskilt inlägg om.)

Att retirera, backa, kliva åt sidan - att helt enkelt säga upp sig från jobbet som ledargås

Ett arbetslag borde fungera som ett gåssträck, tycker jag. Där alternerar de om uppdraget som ledargås. När killen eller tjejen som flyger först och leder sträcket blir trött så kommunicerar de sinsemellan, någon längre bak i ledet flyger fram, tar över ledarpositionen och den som tjänstgjort som ledargås får vila lite genom att lägga sig längre bak. Så himla smart, och varför gör vi människor inte så? För oss är det som om vi klamrar oss fast om vi väl uppnått en ledarposition.

Jag har pratat om det här i mitt sommarprat i Radio Gotland för några år sen (klicka på länken för att lyssna) och jag har också utvecklat dessa funderingar - och andra ledarfilosofier - i en intervju som Bossbloggen gjorde med mig en gång (också på länk nedan).

Sommarprat i Radio Gotland 9 augusti 2011
Intervju på Bossbloggen 1 februari 2017

Lotta är nu ledargås

Och nu är det realitet för mig. Jag leder inte längre utan har klivit åt sidan och är efter 18 år som chef/ombudsman numera biträdande. Lotta som varit det tidigare har nu sträckt ut sina vackra vingar och tagit täten för arbetslaget på ABF Gotland. Om du ser på bilden ovan, är jag nog just nu snarast den där gåsen allra längst bak, som har ett fasligt sjå att faktiskt hänga med. Men så kan det bli när en varit utmattad. Det är mycket att ta igen på alla plan.

Jag är så tacksam för att jag fått möjligheten att backa ett steg. Att inte stå längst fram och alltid klara biffen. Jag har klarat så fruktansvärt många biffar genom åren att jag fått nog. För nu, och för alltid. Nu njuter jag av att vara en vanlig medarbetare, med en chef som jag kan gå till när jag behöver hjälp att prioritera, eller stöd i allmänhet. Det är inte plättlätt, det vore att ljuga att säga det. Så mycket sitter i ryggmärgen, och jag måste tänka mig för nästan hela tiden. Det är också mycket sorg förknippat med att kapa en så stor del av ens liv, ens identitet. Men det är bara positivt, i långa loppet. Jag är lyckligt lottad.

Nu önskar jag Lotta all lycka till med nya jobbet. Heja dig!

2

Jag ber om ursäkt om du känner dig osedd, men då har du bara råkat möta mig en stund då jag inte orkar med omgivningen utan har slutit mig inom mig själv. Jag skyggar lite då.

Maria Björkman

Vet du - ibland har jag dagar eller stunder då jag har svårt att riktigt orka fungera som det förväntas att en människa ska. Orka med tillvaron, det som behöver hanteras, alla intryck som ständigt kommer till oss, alla människor omkring mig, ja till och med mig själv kan jag ha svårt att orka med ibland.

Jag traskar med rätt så stadiga steg ut ur mitt utmattningssyndrom, jag skulle säga att jag är betydligt mer frisk än sjuk numera. Men det finns dagar - ibland bara stunder på dagen - då jag inser att jag kanske ändå har en bit kvar.

För även om jag börjar känna att energin kommer tillbaka, jag sjunger på morgonen (!) och orkar vara hyggligt alert ända in på kvällen, så behövs det så himla lite för att det ska dippa lite. Och ibland som sagt, så orkar jag inte riktigt. Det är då jag vänder mig inåt, för att få vara ifred. Det är då jag inte ser folk i ögonen eller ens kanske hälsar när jag möter någon. Det är någon mekanism i mig som gör mig inåtvänd utan att jag aktivt väljer det. Troligen en form av överlevnadsinstinkt.

Kanske är du en av dem som har mött mig utan att jag tittat på dig eller sagt hej. Jag har INTE blivit märkvärdig och stroppig. Och jag är INTE sur. Jag ber om ursäkt om du känner dig osedd, det är ingen bra sak, men då har du bara råkat möta mig en sån stund då jag inte orkar med omgivningen utan har slutit mig inom mig själv. Jag skyggar lite då.

Det kan inte vara lätt att vara omgivning till mig ibland, jag fattar det. Det är därför jag gärna vill förklara mig, så det kanske går lättare att förstå.

Men jag älskar livet, och är oändligt tacksam över att jag håller på att få tillbaka det! Det måste bara få gå i min takt, så blir det jättebra.

Jag känner stolthet över att min morfars farmor var en Belfrage. Ätten har även ett eget tartanmönster i dag, även om det har tillkommit på senare tid! 

Sara och jag har varit fem dagar på tågluff genom Skottland. Ja, kanske inte riktigt hela Skottland, men en stor del har vi fått se genom tågfönstret.

Skottland är vårt ursprung

Ett av skälen till att vi valde Skottland när vi reste tillsammans den här gången, var att vi har en del av våra rötter där. I början av 1600-talet kom en förfader och hans mor till Sverige från Kirkcaldy i Skottland, och han var den som lade grunden till släkten Belfrage i Sverige. Han blev så småningom adlad, och nu är Belfrage en jättestor släkt med många förgreningar. Jag känner stolthet över att min morfars farmor var en Belfrage. Ätten har även ett eget tartanmönster i dag, även om det har tillkommit på senare tid!

belfrage tartan

Så vi var lite nyfikna på just Kirkcaldy, och där såg vi till att stanna några timmar för att hinna se lite av staden. Där finns bland annat Beveridge Park, Beveridge är en av varianterna på det som i Sverige blev Belfrage. Och vid den förfallna kyrkogården vid Ravenscraig Castle stötte vi på en annan - troligtvis - släkting Beverigde. Så himla roligt!

Resrutt

Vi flög till Edinburgh, där vi övernattade. Reste sen med tåg via Glasgow till Mallaig för natt nummer två. Därifrån tog vi oss med färja till fots över till Isle of Skye där vi lyckades hoppa på en buss, byta buss och sedan komma över till fastlandet igen för tågresa till Inverness där vi tillbringade vår tredje natt.

Slutligen från Inverness ner till Kirkcaldy, och så småningom tillbaka till Edinburgh för den sista natten.

En fantastisk resa som jag är oändligt tacksam över att ha fått göra med min dotter!

Skottland
Hotellet i Edinburgh var så fint, med lugn atmosfär.

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland

SkottlandSkottland

Skottland
Det märktes att det var lågsäsong, om en säger så. Vi var i stort sett ensamma i alla frukostmatsalar och hotellrestauranger.

Skottland

Skottland
Jag gick all in, och beställde "Full scottish breakfast" på de ställen det gick. Förutom ägg och bacon, fick jag då black pudding (blodpudding), korv, potatiskaka och haggis. En frukost en stod sig länge på!

Skottland

Skottland
Mallaig.
Skottland
Isle of Skye bjöd på minst sagt växlande väder.

Skottland

Skottland
Inverness.

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland
Ravenscraig Castle med sin kyrkogård, där skyltar varnade för vältande gravstenar...
Skottland
En släkting Beveridge hittade vi här.
Skottland
Beveridge Park

Skottland

Skottland

Så har jag inte levt förr, för ett par år sen skulle mitt huvud ha varit på alla ställen plus några till, samtidigt.

En kort uppdatering då - jag är ju liksom ute på vift...

Att vara på vift både hit och dit

För rätt längesen så bestämde min dotter Sara och jag oss för att resa nånstans den här hösten. Vi gör så ibland hon och jag, för att få gemensamma upplevelser och umgås. Vi spånade lite, och valet föll på Skottland. Tidpunkten var rätt given, eftersom hon är lärare så blev det höstlovet. Fem dagar i Skottland, tjoho!

Så småningom stod det klart för mig att del 3 i min yogalärarutbildning var förlagd till helgen innan höstlovet. Oj då. Nåja, praktiskt på ett sätt eftersom jag sparar in en resa, men samtidigt ytterligare dagar hemifrån utan de rutiner som jag under min reparationsfas i livet är så beroende av.

Ännu lite senare bestämdes en jobbkonferens dagarna innan yogahelgen, i Älmhult! Passade väldigt bra i tid så jag sparade in en resa till, men alltså...! För att vi skulle komma i tid till konferensen behövde vi resa med båt och bil kvällen innan.

Inalles blev det tio dygn hemifrån, vilket är en liten prövning för mig. Tio dygn med vitt skilda upplevelser. Jätteroliga allihop, men lite överväldigande när de kommer i klump, så att säga. För att inte tala om att få ihop packningen...

En sak i taget

Tricken för att fixa detta har blivit att leva en sak i taget och sova ordentligt. På jobbkonferensen var jag bara där i Älmhult, nu i helgen har jag helhjärtat varit på yogakurs och umgåtts med Sara och Alfred på kvällarna, och strax stundar Skottland då vi ska uppleva resan dag för dag. Så har jag inte levt förr, för ett par år sen skulle mitt huvud ha varit på alla ställen plus några till, samtidigt.

Och så sömnen. Så universalt superviktig för att orka. Är jag bara utsövd, så kan jag hantera dagarna. Under yogakursen har vi långa luncher, vilket gör att det går att ta en kort tupplur på yogamattan efter lunch också!

Och visst - det kommer rapport från Skottland!

2

Jag går en 200-timmars utbildning till lärare i yinyoga med ayurvedainriktning. Den sträcker sig under hösten 2018 och våren 2019, och innehåller massor av spännande för mig nya kunskaper. Nästa kurstillfälle till exempel, står anatomi på menyn. Tänk vad jag lär mig!

En läxa just nu är att skapa och hålla ett pass. Härom dagen gjorde jag således premiär som yinyogainstruktör!

yinyoga

Försökskanin var Lotta. Eftersom passet skulle vara inriktat på någon av doshorna som ayurvedan talar om, och Lotta är en typisk vata, skapade jag förstås ett skräddarsytt pass för en vatapersonlighet. Det betyder mycket grundande och värmande, lugnande. En utmaning för en vata!

yinyoga

Jag hade förberett mig väl, och som alltid när det görs så blir det stort utrymme för improvisation. Själv blev jag nästan förvånad över att jag så enkelt talade och instruerade fritt, men det kändes förbaskat bra. Lotta gav mig feedback med goda råd utifrån sin upplevelse efteråt, något som ju också är meningen förstås. Allt som gör att jag blir bättre är välkommet!

yinyoga
Hunden Zoya ville också vara med.

Utbildningen går jag i första hand för mitt eget höga nöjes skull, för att kunna fördjupa min egen praktik och lära mig mer. Kan det sedan generera att jag också får möjligheten att ledsaga andra in i denna fantastiska värld, är det enbart bonus.

Ayurvedan är ett extra intressant område. Det är en flertusenårig indisk "vetskap", brukar jag kalla det. Ayurveda betyder läran om livet och är oändligt spännande. Vill du veta mer rekommenderar jag gärna Tia Jumbes blogg Ayurvediskt.

1

Nu känns det fint att grill och utemöbler har fått flytta inomhus, allt skräp är bortkört, vattnet avstängt och kläder och sängkläder nerpackade.

Idag har vi "stängt" landet. Vi gör inte samma misstag som första hösten vi hade stället - då väntade vi så länge med att ta in alla grejor att snön hann komma och lägga sitt täcke över alla utemöbler. Visserligen var vintern tidig då, men vi var nog sena också...

Det var så varmt och skönt och "oblåsigt" i vår skog, att vi lätt kunnat bo där den här helgen. Så det var en blandning av lite vemod och också lättnad att ha det gjort. Nu känns det fint att grill och utemöbler har fått flytta inomhus, allt skräp är bortkört, vattnet avstängt och kläder och sängkläder nerpackade.

Hej då landet, vi ses om några månader!

5

En skön höstdag bjöd på en stadspromenad där vi strosade på gator och i gränder, slank in i affärer och caféer, hälsade på gamla bekanta och förundrades över hur det byggs och den nya silhuetten som växer fram i hamnområdet.

För 18 år sedan flyttade jag från staden där jag föddes, var barn, blev vuxen och levde en bra bit av mitt liv. Därmed har Norrtälje präglat mig i stor utsträckning, så klart. Platsen där en har lekt, gått i skolan, haft kompisar, odlat intressen, blivit kär, flyttat hemifrån, fått egen familj, arbetat - självklart blir det en del av en själv.

Tack vare att jag har släkt kvar i stan, har jag i alla år fått möjlighet att alltid återvända, och så blev det i helgen som gick. En skön höstdag bjöd på en stadspromenad där vi strosade på gator och i gränder, slank in i affärer och caféer, hälsade på gamla bekanta och förundrades över hur det byggs och den nya silhuetten som växer fram i hamnområdet.

Norrtälje har alltid haft en mysig och trevlig stadskärna med småstadskaraktären i behåll, men den har blivit ännu trevligare! Prydligt, genomtänkt och snyggt. Stolt över min födelsestad och mina roslagsrötter är jag!

4

Så har en vecka av heltidsarbete förflutit. Jag är på ett sätt tillbaka, men inte som förut, liksom. Efter nästan ett år av sjukskrivning i olika grad, och utmattning lite längre än så, är jag tillbaka lite äldre, lite märkt av det jag varit med om, och lite klokare. Hoppas jag.

Ockupation

Successivt har jag ju ökat på min jobbprocent, och i takt med att den ökat så har också min oro stigit över hur jag ska fixa det. Är jag redo? Hur ska jag orka? Jag som knappt har orkat med mig själv, hur ska jag orka arbeta 50 %, 75 %, 100 %? Jag som börjat lära mig att ta hand om mig själv, att ägna mycket tid åt att göra snälla saker för mig själv, att låta tiden arbeta för mig - hur ska den tiden räcka till när jag ska vara på arbetet och jobba så mycket? 

Jag har haft en känsla av kvävning nästan, inför att gå tillbaka upp på heltid. Känt det som att jag har stått inför en ockupation; att jobbet kommer att ockupera mig och stjäla min tid och mina krafter. När jag arbetat 75% har jag inte haft någon kraft över, hur ska det då bli med heltid?

En massa bra-faktorer

Efter den här första veckan, kan jag med en sorts förundran konstatera att det hittills har gått ganska bra. Det är flera orsaker till det, tror jag:

  • Just nu är jag inne i en bra period, jag har mer energi än jag haft på mycket länge. I bakhuvudet är jag beredd på att det kanske svänger tillbaka tillfälligt igen, jag får inte bryta ihop när det händer. Samtidigt tänker jag mycket på att jag måste hushålla med energin som nu visar sig, inte slösa bort den och ramla tillbaka i ett gammalt destruktivt beteende. That´s a big no no!
  • Jag har inte alla mina gamla arbetsuppgifter hängande över mig. Det här kommer jag att berätta mer om när det är dags, men jag kan säga så mycket att jag i dagsläget har några få givna arbetsuppgifter utan stressande deadlines eller annat som kan trigga mig. Det ger mig ett lugn, och hjälper mig stort att förstå att jobbet bara är ett jobb. Inte ett liv.
  • Lyckan över att ha en arbetsplats, arbetsgivare, arbetskamrater och arbetsledare som inte bara förstår mig, de förstår mig bättre än jag själv gör. Jag kan avstå samvaro om jag inte orkar, ingen lyfter på ögonbrynet för det utan snarare uppmuntrar de mig att gå in till mig och stänga dörren. De visar en fantastisk hänsyn och omtanke.
  • Jag har fått förlägga min arbetstid exakt så som jag själv vill, för att jag ska hinna med att ta hand om mig själv på det sätt som passar just mig.
  • Eftersom jag har haft paus från ledarskapet i snart ett år, har jag ju själv fått en chef eftersom Lotta fått och tagit den rollen. Bara en sån sak, att ha en arbetsledare att gå till när det skaver eller jag inte kan prioritera... jag har varit så jäkla ensam om allt tidigare. Nu har jag den sagolika turen att ha min chef, bästa vän och coach i en och samma person! Det kan möjligen låta märkligt, det hade jag nog själv tyckt om jag inte provat på. Men hon balanserar så bra mellan dessa roller, på ett mycket professionellt och skickligt sätt. Jag är fullständigt trygg hos henne, i vilken roll det än är; hon håller isär rollerna men en röd tråd genom dem alla tre är hennes kärlek och omsorg om mig. Fatta hur bra jag har det!
  • Hon har också uppmuntrat mig att "boa in mig" på mitt kontor. Att göra det ombonat och mysigt, att få det att bli min oas där jag kan vila när jag behöver. Just nu fyller jag på med yogapryttlar, kuddar, filtar m.m. för att skapa min plats. Käre maken har varit behjälplig med att sätta upp gardinstång och ljusslingor. Förr flyttade jag jobbet till mitt hem, jag tillät det till och med att flytta in i mitt huvud och hela mitt liv. Nu flyttar jag en del av mig till jobbet i stället. Verkligen mycket smartare, när jag nu ska tillbringa så mycket tid där.
  • Daglig yogapraktik hjälper definitivt till. Jag har hittat rätt metod att skapa lugn i kropp och sinne, yinyogan ger mig exakt det jag behöver. En stor utmaning för mig - om jag känner mig själv rätt - är att inte släppa iväg yogan igen, utan hålla fast vid en daglig, regelbunden praktik. Att inte börja tulla på det, att alltid låta den vara det viktigaste för mig. Varje dag.

Jag har alltså fått ett lugn på arbetet, vilket starkt bidrar till att det fungerar hyggligt just nu. Det vore att ljuga att säga att jag sprudlar, men just nu tänker jag lite snabbare, är lite gladare och har möjligen lite energi över när arbetsdagen är slut. 

tillbaka

Dåligt samvete

Ibland snuddar jag vid tanken: förtjänar jag verkligen det här? Det dåliga samvetet sveper snabbt genom mig, och daskar mig lätt i bröstkorgen. Får en ha det så här bra?

Svaret jag ger mig själv i medkänsla är: ja Maria, du får ha det så här bra. Du har förtjänat det.

Jag är oändligt tacksam.


Under fliken "Om mig" finns samtliga blogginlägg om min resa samlade, om du är intresserad av att läsa mer: Min resa mot balans

Varenda maska har varit terapi, varenda varv har gjort mig lugn.

Så blev den klar på höstens första dag, min sommarpläd av restgarner. Varenda maska har varit terapi, varenda varv har gjort mig lugn. Varje ruta som fogats till nästa har varit en tillfredsställelse. Den har - i sin enkelhet - gjort mig gott under tillblivandet. Den är fylld av goda vibrationer. En lyckopläd!