Den är här nu.

Våren.

I söndags överraskade Moder Jord oss med rejäl värme och flödande sol, just den dag vi ändå hade tänkt åka ut och titta till stugan. Vilken tur!

Det är som om jag varje år glömmer hur härligt det är, varje vår låter jag mig överraskas av det underbara…

Vi tog med oss en termos kaffe och varsin äggmacka. Aldrig någonsin smakar det så bra som i vårsolen, första gången för året! Vi stannade ett par timmar, lyssnade till fåglalåten, njöt av doften av nyvaknad barrskog och drömde om sommaren. Vi öppnade dörrar och fönster för att befria stugan från den råa vinterluften, huset jublade av vårlycka. Vill jag gärna tro, i alla fall.

Säg hej till vitlöken!

Komma tillbaka från utmattningssyndrom

att komma tillbaka från utmattningssyndrom

Nu har det gått en månad sedan jag började “arbeta” ett par timmar om dagen. Eller åtminstone befunnit mig på arbetsplatsen. Hur det går? Tja; comme çi, comme ça. Att komma tillbaka från ett utmattningssyndrom finns det mycket att säga om.

Bakslag

Först och främst är det bergis på sin plats att jag slutar sätta ordet arbeta inom citationstecken. Jag har hittills gjort det för jag tycker att jag inte gör någon nytta alls när jag är där. Enligt mitt gamla mönster, mitt gamla sätt att se på arbete. Så – nu har jag gjort det. Nu säger jag i stället att jag arbetar två timmar om dagen, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på 75%.

Sen är det ju bara att erkänna högt att jag har fått lite bakslag sedan jag började arbeta, rent fysiska sådana. Troligen stressar det mig fast jag inte tycker det, och det är också något att förhålla sig till. Detta faktum.

Yrseln, som var det som slog mig till marken från början och som jag varit skönt befriad från i några månader, har återkommit. Inte alls i samma omfattning som då, inte alls lika otäck, men ändå. Den finns där och ställer till det lite. Örontjutet, som läkaren nu säger mest troligt är tinnitus, har tilltagit. Skitjobbigt. Och den elaka klådan som jag haft i omgångar tidigare, har också kommit igen. En klåda som är obeskrivlig, som liksom ligger innanför huden. Oerhört plågsam.

Min inkännande och kunniga läkare har en teori som jag är helt villig att testa. Nämligen att alla de här sakerna beror på extrema spänningar i nacke och axlar, och kan jag bli av med dom så lindras också besvären. Jag är beredd att köpa det och åtminstone testa. Därför har jag återupptagit besöket hos sjukgymnasten, och nu provar vi akupunktur. Visste ni att en kan ha spända muskler i skalpen? Det kan en, för det har jag. Helt sanslöst. Tydligen också en del av ett utmattningssyndrom.

Att komma “tillbaka” från ett utmattningssyndrom

Det finns så många människor omkring mig som undrar hur det går med min väg tillbaka. Jag är verkligen lyckligt lottad, de flesta bryr sig på allvar, på riktigt. Grejen är att det är så svårt att svara på, och det av två skäl.

Dels har jag ingen aning om hur det går. Alltså – jag famlar och vet inte riktigt vart jag är på väg. Därför att – och här är det andra skälet – jag vill ju inte tillbaka till där jag var! Det vore ju rent av korkat att sträva mot det, för det var ju en livsstil som slog mig till marken och som nästa gång kanske inte skulle vara lika mild utan slå ännu hårdare. Så DIT vill jag ju inte. Men kruxet är att jag inte har klart för mig vad det är jag strävar mot, vilket riktmärke jag har som kan tala om för mig hur långt jag har kvar. Därför är frågan svår att besvara.

Hur ska jag göra för att komma vidare, åt rätt håll? Vad ska jag göra?

Rutiner

En sak jag börjar inse, är att jag behöver rutiner. Jag behöver förenkla, skala ner, skala av. Jag har haft rutiner i mitt tidigare liv också, men då bestod dessa i arbete. Arbete, arbete, arbete. Jag behövde aldrig fundera över vad jag skulle göra när jag var ledig, för hade jag luckor så fyllde jag dom med arbete. Det är också en rutin.

Men nu gäller att skaffa mig fasta rutiner som gör mig gott. Att sträva efter att varje dag göra de små sakerna som jag i långa loppet mår bra av. Nu gäller dessutom långsamhet och en sak i taget. Nu gäller att leva uppmärksamt, något som yogan lär mig. Jag brukar rent av säga att yoga betyder att leva uppmärksamt.

Det här är inte helt lätt för en person som alltid varit på väg, som alltid velat vara steget före och ha tusen bollar i luften samtidigt. Gärna med flera bollar på väg in i systemet också. Jag har gillat det, det har triggat mig och hållit mig levande. Men det går verkligen inte längre.

Sociala medier – en del av livet

En av de saker som ofta beskrivs som stressande, är sociala medier. Alltför ofta sätts likhetstecken mellan sociala medier och stress eller psykisk ohälsa. Uppkopplad = stressad. Nerkopplad = fridfull. Nej, säger jag. Det finns grader av det här.

Jag menar att även här handlar det om förhållningssätt. Sociala medier är en del av mitt liv, av väldigt mångas liv i dag. Att stå utanför är ju givetvis fullt möjligt, men för mig inget alternativ. Jag har varit aktiv i sociala medier i 10 år, jag har en stor del av mitt liv och nätverk där. Däremot, går det att välja på vilket sätt en använder det. Utgå från dig själv i stället för från andra. Håll i taktpinnen, sitt i förarsätet, eller vilken liknelse du vill använda. Kort sagt – bestäm själv hur och vad! Jag tror verkligen inte på antingen-eller. Det är samma sak som att säga att en ska sluta äta godis eller sluta dricka öl. Gillar du godis eller öl är det inte hållbart. Däremot behöver du inte göra det hela tiden, utan med måtta.

Själv har jag till exempel stängt av mina notifikationer från sociala medier, för att jag inte ska frestas att kasta mig över någon av apparna så fort det plingar eller blinkar. Jag har ett par, tre stunder per dygn då jag ägnar mig koncentrerat åt att läsa och interagera på Facebook, Instagram och Twitter. Det är faktiskt inte så att alla sitter där ute och väntar på att du ska agera, utan du kan bestämma takten helt själv. Undantaget från detta är personliga meddelanden på SMS, Whatsapp eller Messenger t.ex., som ju är till mig personligen. Det är mer att likna vid ett telefonsamtal, så där har jag “ringsignalen” – d.v.s. plinget – påslaget så jag uppmärksammas. Men det är allt. Resten styr jag själv när jag vill se på.

Nyckeln är ditt förhållningssätt och att komma ihåg att du bestämmer.

Jag har ett motto där det här passar in så bra: Livet är summan av mina val. Precis så är det. Väljer jag att låta andra bestämma när jag ska interagera på sociala medier t.ex., eller vad jag ska delta i eller säga ja till – då blir det inte bra.

De små stegens kraft

Så det här med att “komma tillbaka”. Att bli frisk. Hur ska en göra? Vad ska en göra?

Jag har inget universalsvar på frågan, jag önskar jag hade. Men jag tror faktiskt på de små stegens kraft. Att små steg tillsammans och på sikt gör skillnad.

Jag har fortfarande väldigt svårt att hitta ro. Rastlösheten finns där, tankesnurret, när jag försöker stilla sinnet genom meditation eller yoga till exempel. Men jag har lärt mig att det får finnas där, det är ok. Jag försöker betrakta det, och acceptera det. Svårt, men troligtvis helt nödvändigt. I gengäld kan det stå helt still i huvudet när jag skulle behöva lite aktivitet. Lika viktigt med acceptans där, men fy sjutton så svårt ibland.

Att ha en målbild

Jag tror också det finns ett trick; att ha en målbild. Vad jag vill bli, hur vill jag vara. Jag tror, att om en kan ha en klar bild över hur en vill att ens framtid ska te sig, så är det lättare i nuet. Varje steg jag tar, varje val jag gör, siktar mot målbilden. Livet är summan av mina val.

Min målbild är än så länge rätt suddig. Men jag försöker mejsla fram den för att se vem Maria är i framtiden; den bilden kommer att hjälpa mig ur det här, uppåt och framåt. Den, tillsammans med de fantastiskt tålmodiga och kärleksfulla människor jag har runt omkring mig. Ni vet vilka ni är.


Fler inlägg om min resa genom utmattningssyndromet hittar du här, under “Min resa mot balans”

Mysig påsk

I påskhelgen har vi haft Sara och Alfred hos oss, alltid lika mysigt. Det är så himla roligt när de tar sig tid – och råd! – att ta båten över till ön för några dagars samvaro. För fy sjutton, vad dyrt det är för dom som inte är skrivna på Gotland att åka! Pinsamt och dumt.

Vi har ätit påskbuffé och lamm, druckit vin och whisky, spelat kort och frågespel, promenerat och kollat på Netflix, handlat ost och te. Vi hann också med att hälsa på familjen på Själagott; såväl två- som fyrbenta. Jag har varit invirad i värme, omgiven av de käraste jag har. Så gott.

I går reste de hem, och vi avrundar påskhelgen på tu man hand. Det är fint det också!

Min Marigold bag CAL är klar!

Marigold bag CAL

Det är på intet sätt så, att jag behöver fler väskor. Inte alls. Snarare behöver jag nog se över förrådet av väskor och tygkassar, och göra mig av med några.

Marigold bag CAL

Men sen är det ju så att jag på senare tid tagit upp det här med att virka igen, och tycker det är något av det mest avkopplade en kan hålla på med. Helst skulle jag alltid sitta med en virkning i handen. Att få botanisera bland garner, färger, modeller… en ren fröjd! Och då gick det ju inte att låta bli att skicka efter garnpaketet på en av de Facebooksidor jag följer, som skulle bli just en väska. Garnpaketet kommer från Favoritgarner, och du hittar det här. Jag valde färgpaketet Autumn, en bukett av ljuvliga höstfärger förstås. En CAL – Crochet Along – som det är är, innebär att du förutom garnpaketet också få beskrivning, men bara en del i taget. Varje fredag under fem veckor kom ett mejl med en del av beskrivningen.

Trots min faiblesse för virkning är jag verkligen inte den pyssliga typen. Så när det blir alltför pilligt, pyssligt och tålamodsprövande, brukar jag ge upp. Men inte den här gången! Trots rutor som frestade mitt tålamod ordentligt, kämpade jag på under TV-kvällarna. Rogivande ändå, på något sätt.

Och vips var det en väska. Nåja, vips och vips…

…och jag har gjort den själv

Den skulle inte vinna någon skönhetstävling om en granskar detaljerna. Men den är läcker och annorlunda, och jag har gjort den själv. Från början till slut!

 

 

 

Våreld

I söndags styrde vi kosan söderut, till Själagott i Fardhem. Där bor syster, svåger och numera också min mor. Det är en fantastisk lyx att ha fått dom så nära, tänk att de flyttat till Gotland!

Vi skulle bistå vid uppeldningen av en massa ris som legat och väntat hela vintern, och det blev ju en perfekt dag för det. Solen sken från en knallblå himmel, det blåste endast en lätt vind och det smakade jättegott med kaffe och ostmacka utomhus. Säsongspremiär!

Som kronan på verket innan vi for tillbaka hem morsade vi också på familjens nytillskott, 4,5 veckor gamla. Så söta att en fullkomligt smälter.

En härlig dag med massor av frisk luft, så skönt.

Lyxfredag

Som vanligt ett par timmars arbete på förmiddagen, denna marsfredag med aprilväder. Med mina nya mått mätt intensiva timmar, då jag brottades länge och mödosamt med sånt som jag förr raskade av rutinmässigt på några minuter. Svårt att förklara hur några papper så totalt kan förvirra mig, jag har svårt att få ordning på dom och förstå vad jag ska göra med dom. För att inte tala om att förstå vad det står på dom! Allt tar mångdubbelt så lång tid som förr.

Och detta mödosamma tar på krafterna, även det är lite svårt att både förstå och förklara. Men det känns efteråt.

Eftermiddagen bjöd på nagelfix, Lotta och jag hade slagit ihop våra tider och åkte ut till Monica för att bli vårfina. En härlig, skrattig och pratig eftermiddag med extra guldkant.

När jag kom hem var jag milt sagt helt slut. Hur roligt och trevligt det än var, så hade intrycken haglat i åtskilliga timmar, och min hjärna sa stopp. Så hur kunde jag tro att jag skulle kunna gå på Coop Gotlands rockfest Döskallen också på kvällen? Jodå, vi hade köpt biljetter.

Jag vill för mycket, och glömmer att jag inte kan.

Det blev soffan i stället, och tidig sänggång trots att det var fredagkväll. Men med ett nöjt leende på läpparna efter eftermiddagens påfyllning av girlpower.

Tuffare än jag trodde att komma tillbaka

att komma tillbaka

Jag har i hela mitt vuxna liv varit en person som ångat på. Jag har ofta kört över mig själv, något jag börjar förstå nu. Det har inte varit så viktigt vad jag känt eftersom det har funnits så mycket att göra och ta tag i, jag har för enkelhetens skull inte känt efter så noga. Som jag skrivit om tidigare, så har jag tyckt att det blir alldeles för lätt att falla in i gnäll om en börjar känna efter hur saker och ting känns.

Det är helt klart en av orsakerna till att jag i dag befinner mig där jag gör. Jag tränar nu på att känna efter, att inse att jag inte gnäller när jag berättar hur jag mår, och det händer att jag drabbas av en stark känsla av självupptagenhet. Men: träna träna. Öva öva. Acceptera acceptera.

Att komma tillbaka…

I skrivande stund har jag under nästan två veckor varit “bara” 75% sjukskriven, och är tillbaka i någon sorts arbete på 25%. Det blir ju inte mycket till arbetsinsats på två timmar per dag, ska erkännas. Men tanken är att jag ska gå till kontoret, umgås med arbetskamrater och utföra lite enklare arbetsuppgifter. Just nu består dessa i att rensa mitt rum, något som är jätteskönt och oerhört befriande. Ja, nästan nödvändigt känns det faktiskt.

Jag har ju upptäckt saker under de här dagarna. Som att jag till exempel är i någon sorts identitetskris. Den Maria jag “alltid” har varit och som jag identifierar mig med, har alltid haft fullt upp med arbete, uppdrag och saker där jag har behövts. Det har varit kvällar och helger med arbete, väldigt lite tid för mina personliga och privata intressen. Jag har ju gillat det, så jag klagar inte. Men nu då – jag är hemma varje kväll. Det är verkligen jätteskönt, eftersom min energi inte räcker till för att göra saker på kvällarna, men konstigt samtidigt. Den Maria jag känner sedan gammalt har antingen möten på bortaplan, eller också har hon arbetsuppgifter att göra på kvällarna. Nu har jag jättemycket tid för mig själv, mitt mående och mina intressen. Det är svårt att ömsa skinn. Gör nästan lite ont, faktiskt.

…till vadå?

Det är också så att jag behöver ha klart för mig vad det är jag ska “tillbaka” till. Jag vill inte tillbaka till den gamla livsstilen, eller mitt gamla förhållningssätt. Vill jag tillbaka till mina gamla uppgifter? Vet inte.

Klockallergi

En annan upptäckt jag gjort är att jag är näst intill allergisk mot att passa tider. Jag jobbar med att ha ett lugn inombords, att mota bort stresskänslor och ta en sak i taget. Allt det där går rätt hyggligt mestadels, mycket tack vare medveten träning. Men om jag vet att jag har en tid att passa, sätter stressen in. Helt galet. Den gamla Maria hafsade över mycket som rörde henne själv för att snabbt komma vidare till det som väntade på att bli gjort; toabesöken måste gå fort, att äta var också något som raskades av fortast möjligt och jag duschade och sminkade mig så fort jag kunde och la nästan aldrig någon omsorg på det.

Min träning på att vara mer närvarande i nuet innefattar att göra saker med omsorg, inklusive det som rör mig själv. Men om jag då vet att något väntar runt hörnet, klarar jag liksom inte av att känna ro och göra det omsorgsfullt. Jag får stresskänslor, klarar knappt av att något eller någon väntar på mig. Det kan räcka att det är något som ska hända under dagen, så rubbar det min sinnesfrid.

Kroppen och sinnet protesterar lite

De senaste veckorna har en del av mina gamla fysiska symptom kommit tillbaka, något som både retar mig och gör mig lite ledsen. Den yrsel som alltsammans började med har jag varit lyckligt fri från de senaste månaderna, men nu har den kommit tillbaka om än lindrigare. Jag känner oro vissa kvällar när jag ska sova, och har fått tillbaka en stickande klåda på huden ibland. Vissa dagar och stunder övermannas jag över en trötthet och uppgivenhet så stor att jag har svårt att hantera den, och visst kommer det också stunder när jag känner mig riktigt ledsen.

Det här är nog det bakslag som läkaren sa skulle komma nästan lika säkert som ett brev på posten, så jag är inte särskilt orolig. Det känns ändå bra att få börja gå tillbaka i ett så här sakta mak, och att få så mycket tid för mig själv och mina egna intressen. Jag är lyckligt lottad, men kan konstatera att det blev tuffare än jag både trott och hoppats på.

Eremitkräfta eller fjäril

Jag är rätt sårbar just nu. Hudlös. Värnlös. Ett lätt byte. Jag är i ett mellanrum.

Min läkare liknade mig vid en eremitkräfta. När dessa byter skal kan de inte som andra skaldjur skapa sitt eget, utan måste hitta ett nytt. Medan de söker efter det, är de skallösa och ett lättåtkomligt byte. Precis som jag just nu. Jag har kravlat mig ur ett gammalt hårt skal som var en Maria som strävade framåt, framåt, blind och döv för sina egna behov men väldigt mån om att bistå omvärlden. Jag försöker att inte döma henne, hon använde en strategi hon hittat som mycket liten. Den funkade i 50 år, i alla fall.

Men min egen liknelse på det jag genomgår är en annan, i mitt tycke vackrare (jag är nämligen skaldjursallergiker, haha). Jag har levt som en larv i alla år, ömsat skinn några gånger, men i övrigt tämligen självutplånande larvat runt. De senaste månaderna har jag levt i en puppa, och nu håller jag på att utvecklas till en vacker fjäril. När jag är klar ska jag bara flaxa omkring och vara vacker, sprida glädje och göra det jag vill! Eller nåt liknande. Åtminstone tycker jag bättre om fjärilar än kräftor…

Klart står i alla fall att det liv jag är på väg tillbaka till kommer att vara annorlunda än mitt tidigare. Därför att jag kommer att vara annorlunda. Jag har en lång och krokig väg att gå, men är fast besluten att klara det. Med hjälp av en kärleksfull omgivning kommer det att gå.


Är du intresserad av mer ur min resa in i och ut ur utmattningssyndrom, så finns allt att läsa under fliken “Min resa mot balans

Perpetuadagen motar bort vintern

Jag har ett litet knep för att öva uppmärksamhet och som också förhindrar känslan av att dagarna bara rusar iväg, lite grann. Jag gör det inte jämnt, men så ofta jag kan och kommer ihåg. Det är busenkelt!

Landa i dagen

På morgonen medan jag mornar mig, påminner jag mig om vilket datum det är. 7 mars, är det idag. Landar i det, en stund. Tänk, att en hel vecka har gått av mars redan! Ljuset kommer, den här morgonen behövde vi inte tända några lampor. Så kollar jag vem som har namnsdag; idag är det Camilla. Då kommer jag förstås att tänka på ett par Camillor jag känner.

Sen lite bonus på det; jag har en app som heter “Årets dagar”. Det är Nordiska museet som står bakom den, och den är både rolig och lärorik. Där har de skrivit historiska fakta om olika dagar på året, massor som jag inte hade en aning om.

Idag den 7 mars, är det Perpetuadagen (jag har slagit upp att det uttalas Perpétua). Nordiska Museet skriver: I en uppteckning från 1830 framgår att Perpetuadagen slutgiltigt motar bort vintern: “Vad Bloses bråtat Perpetua förstör, i havet hon varma stenar strör“. (Bloses kommer från Blasiusdagen 3 februari, och ansågs innebära blåst och kyla som Perpetua alltså bryter för att i stället komma med värme).

Det är väl alldeles otroligt hoppfullt!

Följdfunderingar

I mitt fall kommer nästa fundering som ett brev på posten; vem sjutton är Perpetua? På Wikipedia hittade jag svaret; Perpetua är ett helgon inom romersk-katolska kyrkan, hon och hennes slav Felicitas led martyrdöden på grund av sin kristna tro, och dödades den 7 mars år 203. Stackars Perpetua var bara 22 år. Men nu tjänar hon alltså som ljusbärare åt oss!

Så det här är ingen vanlig onsdag, mina vänner. Det här är den 7 mars, Perpetuadagen då vintern slutgiltigt motas bort och då Camilla har namnsdag!

Det är inte varje morgon en får sig såna här berättelser till livs, men att bara stanna upp och tänka på vilket datum det är och kolla vem som har namnsdag funkar för att stanna tiden lite grann. Prova!

Börjat gå till arbetet

börjat på arbetet

Om du är nyfiken på att läsa mer om min resa mot balans, finns inläggen samlade här.


Så satt jag där igen idag, på arbetet vid mitt skrivbord på ABF. Min tid består inte längre enbart av sjukskrivning, utan den börjar lösas upp och ge plats för en stillsam återgång till arbete. Nu ska jag i några veckor arbeta 25 % för att känna mig för.

Arbetet börjar försiktigt

Jag var stressad inför jobbstarten. Trots att jag har norra halvklotets bästa kollegor och handledare, som behandlar mig med ömsom silkesvantar ömsom hårda nypor (det senare när jag inte förstår mitt eget bästa), jag får ta allt i min egen takt och det finns inga som helst krav på mig just nu. De har bäddat för att min återkomst inte ska vara så dramatisk och uppseendeväckande, något jag också uppskattar. Trots allt det, att jag har det löjligt bra förspänt, och trots att jag visste att jag egentligen bara behövde åka dit, dricka kaffe och sitta vid mitt skrivbord ett par timmar, var jag stressad.

Sannolikt beror stresspåslaget på att jag med huvudet redan är längre fram i tiden än i dag. Jag börjar redan fantisera om hur det ska bli när jag är tillbaka på heltid. Jag behöver sannerligen lära mig att vila i det jag har, och sluta planera så förbannat. Jag är på något sätt planeringsförstörd.

Två timmar om dagen ska jag nu åka till kontoret, umgås med arbetskamraterna och ägna mig åt arbetsuppgifter som inte har någon deadline. Vi har en del sånt som är sorgligt eftersatt och skulle behöva göras något åt, men som vi aldrig har hunnit med. Perfekt arbete för en förvirrad och hjärntrött Maria! Men allra först ska jag rensa mitt kontor på prylar, böcker och papper. Jag behöver luft omkring mig, jag behöver starta på ny kula. Den rensningen ska få ta den tid den tar, jag ska göra det utan stress och utan alltför höga förväntningar på mig själv.

Se, en sån fantastisk vårbukett som stod på mitt skrivbord i morse. Fina Synnöve och Lotta!

börjat på arbetet

 

Vinterlandskap och kattungar

Lördagen bjöd på en liten bilutflykt i vintern. Vi ville åka och titta till landet, och fylla på mat till fåglarna, och samtidigt passade vi på att hälsa på Själagott i Fardhem för att säga hej till de senaste familjemedlemmarna.

Vi matade fåglarna och sopade av verandan det mesta snön. Sen stod vi en lång stund i den öronbedövande tystnaden som skogen och snön åstadkommer, och lyssnade till snöflingornas fall. Helt magiskt.

Lilla fina Elsie med sina 11 dagar gamla “kattvalpar”. Se, så olika de är. Naturens under! Den röda har i skrivande stund inget nytt hem tingat, kan ju vara bra att veta… Hör av dig till mig om intresse finns!