Att vara mormor

Vet inte om jag ens har fattat det riktigt än fast det gått ett halvår – att jag kan kalla mig mormor. Men det är vad jag är, och det är ingen liten sak. En ny liten människovalp har intagit mitt hjärta och gett mitt liv nya dimensioner.

Han är på något sätt en livspusselbit. I och med min släktforskning så har jag fått en rätt mångdimensionell syn på livet, där jag greppar över flera generationer bakåt och är så nära dom ibland att det känns som om jag känner dom fast dom levde för kanske 200 år sedan (och mer) en del av dom. Tre generationer bakåt har jag växt upp med och nu lever jag med två generationer framåt. Totalt i mitt liv har jag alltså sex generationer att överblicka (inklusive jag själv) som jag har mött, lärt mig av, kramat, umgåtts med och som på olika sätt format mig till den jag är.

Det är svindlande, och påminner om hur flyktigt men samtidigt evigt allt är.

”Mormor” för mig är förstås min egen mormor. Den person som fostrade mig, och som jag ibland när jag ser mig i spegeln tycker jag blir alltmer lik. Tanken snurrar och hjärnan spelar mig spratt ibland – vad är tid? Är jag hon?

Sistlidna helg fick jag förtroendet att på egen hand rå om Caspian, mitt barnbarn, ett helt dygn. Ett halvår har han hunnit bli det lilla livet, och håller på att formas till en egen liten person. Det var spännande, jobbigt, gosigt, kul, och skrattfyllt. Skralt med sömnen för mig, men vad gör väl det ett dygn! När jag i gengäld fick krama, gosa, snusa på. När jag med jämna mellanrum fick de mest bedårande leenden, kladdiga ”pussar” och pladder.

Jag är hänförd och förälskad. Förundrad och ödmjuk över livets gång. Lycklig över att Caspian nu finns i mitt liv, och att jag får skapa en relation med honom. Jag vill ta honom i den knubbiga lilla handen och följa honom framåt i livet, visa allt vackert och samtidigt se världen genom hans ögon. Inget lär oss så mycket, som att upptäcka världen på barns vis!