Gå till innehåll

yinyoga
Här sitter jag i yogisk gemenskap och insuper nya kunskaper. Foto: Hanna Laine

Under helgen före påsk genomgick jag den sista utbildningshelgen i lärarutbildningen i yinyoga med ayurvedainriktning, som inleddes i augusti förra året. Det har varit omtumlande, rika, meningsfulla och lärorika månader. Jag har fått nya vänner, nya insikter, nya lärdomar och delvis ny livssyn.

Intention

Min intention och ingång i utbildningen var att göra det enbart för min egen skull. Jag ville fördjupa min praktik, lära mig mer och få nya kunskaper kring såväl asanas (positioner) som yogafilosofi och ayurveda. Liksom veta vad jag höll på med.

Men vartefter tiden har gått och kunskaperna och insikterna smugit sig på, så har också intentionerna förändrats. Möjligen började det med att personer i min omgivning har börjat fråga efter att jag ska instruera, men jag har också börjat känna ett behov av att dela med mig. Det yinyogan har gjort för mig, skulle jag vilja förmedla till andra som är i samma situation som jag har varit. Till dom som behöver ta bättre hand om sig själva, som behöver egentid och ge sig själva medkänsla, till dom som behöver släppa på spänningar. 

yinyoga
En av våra härliga "fröknar" Pernilla Cristvall, en av ägarna och grundarna av YogaDevi i Stockholm. Foto: Hanna Laine

Sätt att leva

Med en smula insikt i yogisk filosofi, så inser jag att det finns ett bättre sätt att leva. Ett lugnare. Ett coolare. Ett sätt där du tar ett andetag i taget, där du accepterar det som är och inte har något behov av att vare sig döma, fördöma eller värdera över huvud taget. Det gör att du blir mer uppmärksam och att du faktiskt får ut lite mer av det du har omkring dig. Det inte bara swishar förbi, du upplever din verklighet.

yinyoga
Ögonblicksbild; min matta, mina pryttlar. Foto: Hanna Laine

Något jag också uppskattar oerhört efter utbildningen, är mina nya vänner. Cilla, Agnetha och alla andra fina tjejer som omgivit mig med kärlek och värme. I er famn har jag känt trygghet, och jag har obetingat fått vara mig själv. Tack!

yinyoga
Foto: Hanna Laine

Så mycket mer än positioner

Kursen har varit så innehållsrik! Förutom att vi har lärt oss yinyogans positioner med variationer, så har vi också fått kunskaper i anatomi, bindväv, nervsystemet, yogafilosofi, ayurveda, chakran och energisystem, pranayama och meditation... en bred och - vad jag tror - rätt unik utbildning med dessa kombinationer.

Nu är jag redo att guida i yinyoga!

Jag har köpt in mattor och block. Är på väg att köpa kuddar och filtar. Därför att jag är redo att erbjuda det jag själv så generöst har fått, det som har hjälpt mig och som jag i dag inser att jag inte klarar mig utan. Jag vet att det kryllar av er där ute som behöver det jag behövde utan att veta om det, och jag vill så gärna erbjuda det. Därför är jag redo att ge tillbaka lite genom att komma ut till grupper som vill ha en stunds yinyoga - till arbetsplatser, kompisgäng eller i andra sammanhang där en stunds andning och eftertanke kan göra skillnad. Redan i maj har jag mitt första jobb, i en grupp som hört av sig. Och i höst - save the date 21 september! - kommer jag och ayurvedarådgivare Tia Jumbe att erbjuda en lördag eftermiddag med ayurveda och yoga i Visby. Mer info om det kommer.

Så oerhört tacksam över att ha fått den här möjligheten. Vid 57 års ålder har jag fått en ny chans till något jag aldrig hade kunnat tänka mig. Tack livet. Namaste!

yinyoga
Foto: Hanna Laine
yinyoga
Foto: Hanna Laine

yinyoga

yinyoga

Jobbet

I dag är det fredag och som nästan alltid är det en lugn dag på jobbet. Inte så mycket verksamhet i huset och flera som är lediga. Jag älskar fredagar på kontoret, jag får så himla mycket gjort!

Fredagsrutiner på jobbet

Just fredagarna brukar jag ägna åt att gå igenom de bevakningar jag har ligger, såväl fysiskt i pappersform som i mejlboxar, och följa upp det som kräver åtgärd. Påminna där inget hänt, eller åtgärda det som rört sig framåt sedan sist. Jag strävar också efter att tömma inkorgen om möjligt, det är en väldans tillfredsställande känsla att gå hem på fredagen och veta att det är TOMT i mejlboxen!!

jobbet

Förutom det brukar jag också se igenom vad som finns att göra och gå igenom nästa vecka, för att ha lite koll. Nu för tiden - när jag inte längre har ansvaret för ABF Gotlands väl och ve - är det så väldigt mycket lindrigare och enklare än förr. Då hade jag tusen järn i elden, nu har jag bara ett par stycken åt gången. Det är vad jag klarar av, och det känns sunt.

Sociala medier-strategi

Just denna fredag har jag också ägnat mig åt att påbörja en sociala medier-strategi, vi behöver bli lite smartare på den punkten. Jag har hämtat inspiration både här och där, bland annat hos Elin på Teknifik som har massor av listiga tips på sånt. Det är dessutom ett perfekt arbete att göra när en är ensam och det är tyst och lugnt omkring en.

jobbet

Fikarasten är viktig

Förr hoppade jag ofta över fikarasterna, jag tyckte inte jag hade tid. Jag trodde på riktigt att det sparade tid åt mig, så otroligt fånigt. I dag vet jag bättre. Jag försöker att nästan alltid delta i fikarasterna två gånger om dagen, om det inte är något speciellt. Här samsas vi från flera organisationer i huset, inte bara ABF. Ett trevligt avbrott!

jobbet

Så - det var en hastig glimt in på mitt kontor i Arbetarrörelsens Hus. Vill du se mer, är du välkommen in på riktigt!

2

Att vårda släktminnen

I början på veckan var jag och min mor och hälsade på en äldre släkting i Stockholmstrakten. Ulla - som är min morfars kusin - är en av de äldsta släktingarna i livet på den sidan släkten och min tanke var att prata lite om hennes minnen och också se om hon hade några fotografier som jag ännu inte sett.

Glömda fotoalbum

Det blev mycket prat, men faktiskt inte så mycket av hennes egna minnen. Det hanns liksom inte med. För när vi klarat av lunch och kaffe där hon konstaterat att några foton hade hon nog inte, så påpekade hennes man Kjell att det låg ju ändå några fotoalbum i bokhyllan. Hade hon tittat i dom?

När dessa kom fram, flög tiden iväg. Ulla hade ju själv uppenbarligen inte tittat i dom på evigheter - hon mindes ju inte ens att hon hade dom! - och för oss blev det mycket att se på och höra hennes kommentarer av varje foto. Det tog tid, men det var väldigt roligt.

Predikanten Manne

Många foton hade jag sedan tidigare, men några nya kunde jag fota av och få med mig hem.

Att vårda släktminnen

Som det här, till exempel. Ett fantastiskt foto på min morfars morfar Manne Lund (Emanuel hette han egentligen), som var baptistpredikant. Här kanske han sitter och skriver på en predikan, eller på någon av de små skrifter som han gav ut. Se hur han håller pennan!

Eller gruppfotot längst upp. Kvinnan längst fram i mitten är min morfars mormor Anna Lund (född Westerlund), och troligen är fotot taget i anslutning till hennes 50-årsdag 1925. Det konstiga är att Manne inte är med på bilden, han var fortfarande i livet då. Gåtfullt. Den lille pojken vid hennes sida är min morfar Seved, knappt 6 år gammal. Andra på bilden är troligen släktingar, några känner jag igen men det är flera som jag tyvärr inte kan identifiera.

Släktforskningen är en gåva

Det är en stor gåva att ha så mycket band bakåt, så många foton, så många minnen och starka rötter. Att faktiskt få känna rötterna. Att syssla med släktforskning ger mig så mycket glädje och energi, jag önskar det fanns mer utrymme för mig att umgås med "di gamle"!

Jag ska ärligt erkänna att arbeta heltid är för mig än så länge att balansera på yttersta grenen av min förmåga. Men det finns så mycket jag önskar jag hade energi kvar till, som jag skulle vilja ägna min uppmärksamhet för min egen skull!

Det är alldeles för sällan jag bloggar nu för tiden! Blir lite sorgsen när jag kommer på det, för jag vill mycket mer. Men jag räcker liksom inte till.

Min yttersta förmåga

Efter utmattningen fungerar jag annorlunda, mycket annorlunda, mot förr; jag proppar inte tiden full eftersom jag helt enkelt inte orkar med det. Och om en då som jag har ett heltidsarbete - ja, då blir det baske mig inte mycket energi över till något annat än arbete!

Jag ska ärligt erkänna att arbeta heltid är för mig än så länge att balansera på yttersta grenen av min förmåga. Det går, ibland går det riktigt bra, men det blir inget över till mig själv. Det mesta jag har av tid, uppmärksamhet och energi ger jag mitt arbete. När jag kommer hem på kvällarna har jag inte mycket energi kvar att göra något, egentligen. Jag är mentalt jättetrött efter en arbetsdag, och extra mycket om det har varit interaktioner av olika slag. Jag vill bara vila då, och det gör oftast jag framför TVn med en virkning i händerna.

Men det finns så mycket jag önskar jag hade energi kvar till, som jag skulle vilja ägna min uppmärksamhet för min egen skull!

Jag vill blogga och skriva mer. Jag vill ägna mig åt mina gamla släktingars dagböcker, som jag renskriver och bloggpublicerar. Jag vill släktforska. Jag behöver ge utrymme för min yogapraktik (den kommer faktiskt oftast i första hand numera), gärna mer än idag. Jag vill läsa böcker. Jag vill virka mer. Jag vill göra mer med min man. Det här har utmattningen hjälpt mig att återupptäcka min lust till, tidigare stuvade jag undan alla dom här glädjorna, djupt ner. Jag ville inte längta efter dom, så jag satte på mig skygglapparna, ångade på och låtsades att de inte fanns. Men nu har jag fått prova på och fått smak på dom igen!

Förr arbetade jag ofta på helgerna också, hade alltid arbete med mig hem. Det händer inte längre, aldrig någonsin. Arbete sker på kontoret, aldrig i hemmet. Så helgerna är fritid. Men det är ju ett hem att sköta också. Tvättstuga, pappersarbete och annat nödvändigt ont. Städar gör jag så sällan jag kan, jag avskyr det... snacka om slöseri med dyrbar tid! Dessutom ska jag inte sticka under stol med att jag är rätt trött när helgen kommer.

Att sakta ner ger nya perspektiv

Jag övar också på att sakta ner. Det jag har att göra, försöker jag göra långsammare. Förr skulle jag alltid raska undan saker för att gå vidare till nästa sak att raska undan. Så där höll jag på. Nu övar jag mig på att stanna upp i saker, dels för att jag vill, men också för att jag faktiskt måste. Går saker för fort hänger jag inte längre med. Pratar någon för fort, tappar hen mig rätt snart. Gör jag saker för fort, glömmer jag snart att jag gjort dem. Detta ger också ett nytt perspektiv på tid, och jag blir mer intresserad av att använda tiden till värdefulla saker. Jag har ju börjat uppskatta att göra annat än jobb. Men så ryms det inte, nu när jag väl har återupptäckt det!

Kanske kommer den tillbaka, energin. Jag hoppas ju det.

Ser att det här inlägget skulle kunna uppfattas som gnälligt... men det är inte gnäll! Det är en reflektion över hur det är just nu, hur jag känner. Och att skriva ner det, hjälper mig att få syn på det. Tack för att jag får göra det, och för att du kanske orkat läsa ända hit!

5

Jag blir aldrig den jag var. Jag kommer att fortsätta ha en låg stresströskel och sätta hänsynen till mig själv i första rummet. Men tack snälla för att du frågar för att du är intresserad och bryr dig om mig!

Jag får ofta frågan av intresserade, kärleksfulla och välmenande människor i min omgivning hur jag mår. Jag uppskattar det så mycket! Ibland blir följdfrågan om jag är bra nu.

Utmattning skapar något nytt

Jag kan på riktigt inte svara på den frågan, eftersom jag för det första inte vet hur jag ska vara för att vara bra, och för det andra misstänker att den som frågar med "bra" menar som jag var förut.

Jag strävar efter att bli frisk. Jag har fortfarande en god bit kvar, tror jag. Mina perioder av relativt välmående blir längre och oftare, men välmåendet är oerhört ömtåligt. Det räcker att jag glömmer mig och säger alltför många "ja" på raken, att jag hoppar över yogan och återhämtningspauser, eller att jag är i alltför "stimulerande" miljöer en dag. Då ramlar jag bakåt igen, och blir brutalt påmind. Påmind om att stresströskeln knappt finns längre, att jag måste vila jättemycket och att JAG går före allt annat. Själva jag har blivit ömtålig.

Tränar

Jag tränar på att sakta ner. Jag tränar på att låta saker vara som de är utan att gå igång. Och jag tränar på att vila. Ibland får vilan inte plats, och det märker jag direkt.

På bilden ovan ligger jag på golvet på mitt kontor och lunchvilar. Det brukar bli en kvarts yoga nidra när jag kan och tillåter mig. Men en ska ju hinna äta i lugn och ro också, och gärna så här års ta en promenad för dagaljusets skull! Det är svårt att prioritera mellan varven.

Så svaret på frågan om jag är bra nu kan nog vara att ja - jag är så bra jag kan vara. Just nu. Jag låter yogan, vilan och mitt mindset hjälpa mig. Jag försöker leva betydligt långsammare än förr.

Jag blir aldrig den jag var. Jag kommer att fortsätta ha en låg stresströskel och sätta hänsynen till mig själv i första rummet. Men tack snälla för att du frågar för att du är intresserad och bryr dig om mig!

Maria Björkman

Förra helgen var jag iväg på steg 5 i min 200-timmars lärarutbildning i yinyoga. Det är ett underbart inslag i min tillvaro, något som förändrar både mig och inriktningen på mitt liv tror jag.

Yogafilosofi

Utbildningen är omfattande, och den här gången ägnade vi oss uteslutande åt yogans filosofi baserad på Patañjalis Yoga sutras. En samling urgamla texter som förklarar yogan. Förutom vår egen lärare hade vi förmånen att få två halvdagar med Mr. Govind Radhakrishnan, en indisk man numera boende i Danmark. I det närmaste självlysande satt han framför oss i flera timmar och berättade om olika filosofiska system. På det mest självklara sätt hade han svar på alla våra frågor, och vände våra fyrkantiga och västerländska resonemang till något som på ett vidunderligt sätt föll på plats i det yogiska tankesättet. En sån person skulle jag vilja ha med mig dagligen, för att påminna mig om vad som är viktigt, och hur enkelt somligt ter sig om en har rätt förhållningssätt.

Yoga är ju så mycket mer än rörelser på mattan. Däremot är dessa rörelser en inkörsport till resten av yogan för många, och så var det för mig. Det väcker per automatik en nyfikenhet på resten.

Förnöjsamhet

En uppgift vi fick under den här delen av kursen var att hitta något område inom den yogiska åttafaldiga vägen som vi önskar att själva fokusera på. Jag hittade tre:

Ickevåld (ahimsa) - jag vill inte längre göra våld på mig själv.
Sanning (satya) - jag vill vara så sann mot mig själv och omvärlden jag bara kan.
Förnöjsamhet (santosa) - jag strävar efter en förnöjsamhet i det som är.

Det där med förnöjsamhet är intressant. Ur min utmattning föddes en stark längtan efter just förnöjsamhet. Lugn. Det behöver inte betyda att vara nöjd och slå sig till ro. Det handlar om vila och tacksamhet i det som är.

Smaka på ordet: FÖRNÖJSAMHET. Visst smakar det bra?

För mig har den här lilla meningen två betydelser.

Härom dagen gav jag mig själv en födelsedagspresent - en ny tatuering. Har lurat på just den här en längre tid, och när vi var i Thailand bestämde jag mig för att det skulle bli av när vi kom hem.

För mig har den här lilla meningen två betydelser.

Medan jag var sjuk blev den en påminnelse om att det skulle gå över. Ibland behövde jag varje dag påminna mig om att den här dagen skulle ta slut. Ibland handlade det om att hela den där perioden då jag mådde dåligt skulle gå över. Meningen blev en tröst under en jobbig period.

Med tiden fick den dessutom en annan men lika tänkvärd betydelse. För i takt med att friskheten tog övertaget över sjukdomen så dök ju en hel del goda stunder upp i tillvaron. Och det blev viktigt för mig att påminna mig om att även dessa försvinner. På så sätt påminns jag om att ta vara på dom, glädjas åt dom och vara rädd om dom.

Idag fyller jag 57 år. Och jag gör vad jag kan för att ta tillvara på den här dagen. Tänk att få bli 57, det är ju en jättebra ålder!

Halkskydd

När jag var ung, hade gamla tanter broddar på skorna så här års, när temperaturen pendlar mellan plus och minus och det är bokstavligen glashalt på vägar och trottoarer. Lite töntigt var det allt, och sen det där klapprandet när de kom in på ett golv...

Men TÄNK vad en kan ändra inställning, haha! För i dag är det ju inte bara gamla tanter som har det, nu har jag själv det som tydligen heter halkskydd (fick jag veta av en tillrättavisande personal på Apoteket för några år sedan, när jag genant mumlande frågade efter broddar) och det är mina bästa vänner just nu. Jättesmidiga, spänner dom bara på klacken på kängan, och sen känner jag mig mycket säkrare i steget. Jag slipper gå och spänna mig och vara rädd för att slå på rumpan. Kanske är jag gammal tant, eller också är jag bara klok.

Så mitt budskap är - köp halkskydd, skit i åldern!

Halkskydd
Enkla och smidiga, med reflexer på!

 

Varför vill någon sitta tyst tillsammans med andra? Vad är vitsen om en inte får prata med varandra? Sitta tyst kan jag ju göra själv, hemma.

Härom dagen deltog jag i tyst AW på Clarion Hotel. Att jag skulle göra det bemöttes med en hel del förundran och förbryllade miner; varför vill någon sitta tyst tillsammans med andra? Vad är vitsen om en inte får prata med varandra? Sitta tyst kan jag ju göra själv, hemma.

Visst kan du det, men GÖR du det? Inte så ofta, va?

Jag försöker sitta tyst i meditation en liten stund varje dag, vissa dagar händer det inte men oftast till vardags. Och det är "till vardags" som räknas, det är det som är din livsstil. Det du gör 80% av tiden.

Tyst AW, hur var det då?

I dörren möttes vi av arrangörerna som vänligt men bestämt fråntog oss mobiler, paddor och klockor, allt som på något sätt riskerade att distrahera oss. Efter en kort introduktion försjönk vi alltså i tystnad, vi var kanske ett 30-tal personer som kommit. Vi satt på stolar, i soffor, på mjuka kuddar eller placerade oss på en yogamatta på golvet. Det gjorde jag, jag trivs bäst på golvet. I 1,5 timme var vi sen tysta tillsammans. En byter ställning, en hostar och nyser, en blundar eller tittar ut, men vi interagerar inte. Vi umgås i tystnad, och då umgås du lite mer intimt med dig själv och dina tankar. Det tar en stund innan dina ryggmärgsreflexer lugnar ner sig. Själv sträckte jag mig till exempel mentalt efter mobilen efter typ två minuter, för jag ville fota min situation. Jag gör ju ofta det, fotar det jag upplever för att minnas eller dela med mig av. Log lite inombords åt min reflex, och insåg att jag fick spara bilden av ögonblicket på insidan av mig själv i stället. Därför blev illustrationen till det här inlägget en något konstruerad bild hemifrån...

Och jag fann en sådan oerhörd vila i att vara tillsammans utan krav på att interagera! Jag känner ofta det jobbigt i sociala sammanhang, att alltid prata, ha något (gärna intelligent) att säga, att reagera, att vara vaken. Det betyder inte att jag inte gillar sällskap, därför gillar jag det här konceptet.

Den 7 mars är nästa gång. Kom med om du är i Visby, vetja! Anmälan via evenemanget på Facebook: https://www.facebook.com/events/278259056202446/?ti=icl

Semestern slut, allt är uppackat och tvättat, och nu kämpar käre maken och jag mot jetlag. En vecka brukar det ta innan vi är i fas; vi vaknar mellan kl 3 och 4 på morgonen, och kroknar ohjälpligt rätt tidigt på kvällen.

Nu återstår att ta hand om fotona; rensa och redigera samt välja ut de bästa. Jag återkommer med ett inlägg med en minikavalkad så du också får hänga med på ett hörn och uppleva lite av det jag gjort den senaste månaden.