Hej då, landet!

Idag har vi “stängt” landet. Vi gör inte samma misstag som första hösten vi hade stället – då väntade vi så länge med att ta in alla grejor att snön hann komma och lägga sitt täcke över alla utemöbler. Visserligen var vintern tidig då, men vi var nog sena också…

Det var så varmt och skönt och “oblåsigt” i vår skog, att vi lätt kunnat bo där den här helgen. Så det var en blandning av lite vemod och också lättnad att ha det gjort. Nu känns det fint att grill och utemöbler har fått flytta inomhus, allt skräp är bortkört, vattnet avstängt och kläder och sängkläder nerpackade.

Hej då landet, vi ses om några månader!

Besök i Norrtälje

Norrtälje

För 18 år sedan flyttade jag från staden där jag föddes, var barn, blev vuxen och levde en bra bit av mitt liv. Därmed har Norrtälje präglat mig i stor utsträckning, så klart. Platsen där en har lekt, gått i skolan, haft kompisar, odlat intressen, blivit kär, flyttat hemifrån, fått egen familj, arbetat – självklart blir det en del av en själv.

Tack vare att jag har släkt kvar i stan, har jag i alla år fått möjlighet att alltid återvända, och så blev det i helgen som gick. En skön höstdag bjöd på en stadspromenad där vi strosade på gator och i gränder, slank in i affärer och caféer, hälsade på gamla bekanta och förundrades över hur det byggs och den nya silhuetten som växer fram i hamnområdet.

Norrtälje har alltid haft en mysig och trevlig stadskärna med småstadskaraktären i behåll, men den har blivit ännu trevligare! Prydligt, genomtänkt och snyggt. Stolt över min födelsestad och mina roslagsrötter är jag!

Tillbaka, men inte som förr

tillbaka

Så har en vecka av heltidsarbete förflutit. Jag är på ett sätt tillbaka, men inte som förut, liksom. Efter nästan ett år av sjukskrivning i olika grad, och utmattning lite längre än så, är jag tillbaka lite äldre, lite märkt av det jag varit med om, och lite klokare. Hoppas jag.

Ockupation

Successivt har jag ju ökat på min jobbprocent, och i takt med att den ökat så har också min oro stigit över hur jag ska fixa det. Är jag redo? Hur ska jag orka? Jag som knappt har orkat med mig själv, hur ska jag orka arbeta 50 %, 75 %, 100 %? Jag som börjat lära mig att ta hand om mig själv, att ägna mycket tid åt att göra snälla saker för mig själv, att låta tiden arbeta för mig – hur ska den tiden räcka till när jag ska vara på arbetet och jobba så mycket? 

Jag har haft en känsla av kvävning nästan, inför att gå tillbaka upp på heltid. Känt det som att jag har stått inför en ockupation; att jobbet kommer att ockupera mig och stjäla min tid och mina krafter. När jag arbetat 75% har jag inte haft någon kraft över, hur ska det då bli med heltid?

En massa bra-faktorer

Efter den här första veckan, kan jag med en sorts förundran konstatera att det hittills har gått ganska bra. Det är flera orsaker till det, tror jag:

  • Just nu är jag inne i en bra period, jag har mer energi än jag haft på mycket länge. I bakhuvudet är jag beredd på att det kanske svänger tillbaka tillfälligt igen, jag får inte bryta ihop när det händer. Samtidigt tänker jag mycket på att jag måste hushålla med energin som nu visar sig, inte slösa bort den och ramla tillbaka i ett gammalt destruktivt beteende. That´s a big no no!
  • Jag har inte alla mina gamla arbetsuppgifter hängande över mig. Det här kommer jag att berätta mer om när det är dags, men jag kan säga så mycket att jag i dagsläget har några få givna arbetsuppgifter utan stressande deadlines eller annat som kan trigga mig. Det ger mig ett lugn, och hjälper mig stort att förstå att jobbet bara är ett jobb. Inte ett liv.
  • Lyckan över att ha en arbetsplats, arbetsgivare, arbetskamrater och arbetsledare som inte bara förstår mig, de förstår mig bättre än jag själv gör. Jag kan avstå samvaro om jag inte orkar, ingen lyfter på ögonbrynet för det utan snarare uppmuntrar de mig att gå in till mig och stänga dörren. De visar en fantastisk hänsyn och omtanke.
  • Jag har fått förlägga min arbetstid exakt så som jag själv vill, för att jag ska hinna med att ta hand om mig själv på det sätt som passar just mig.
  • Eftersom jag har haft paus från ledarskapet i snart ett år, har jag ju själv fått en chef eftersom Lotta fått och tagit den rollen. Bara en sån sak, att ha en arbetsledare att gå till när det skaver eller jag inte kan prioritera… jag har varit så jäkla ensam om allt tidigare. Nu har jag den sagolika turen att ha min chef, bästa vän och coach i en och samma person! Det kan möjligen låta märkligt, det hade jag nog själv tyckt om jag inte provat på. Men hon balanserar så bra mellan dessa roller, på ett mycket professionellt och skickligt sätt. Jag är fullständigt trygg hos henne, i vilken roll det än är; hon håller isär rollerna men en röd tråd genom dem alla tre är hennes kärlek och omsorg om mig. Fatta hur bra jag har det!
  • Hon har också uppmuntrat mig att “boa in mig” på mitt kontor. Att göra det ombonat och mysigt, att få det att bli min oas där jag kan vila när jag behöver. Just nu fyller jag på med yogapryttlar, kuddar, filtar m.m. för att skapa min plats. Käre maken har varit behjälplig med att sätta upp gardinstång och ljusslingor. Förr flyttade jag jobbet till mitt hem, jag tillät det till och med att flytta in i mitt huvud och hela mitt liv. Nu flyttar jag en del av mig till jobbet i stället. Verkligen mycket smartare, när jag nu ska tillbringa så mycket tid där.
  • Daglig yogapraktik hjälper definitivt till. Jag har hittat rätt metod att skapa lugn i kropp och sinne, yinyogan ger mig exakt det jag behöver. En stor utmaning för mig – om jag känner mig själv rätt – är att inte släppa iväg yogan igen, utan hålla fast vid en daglig, regelbunden praktik. Att inte börja tulla på det, att alltid låta den vara det viktigaste för mig. Varje dag.

Jag har alltså fått ett lugn på arbetet, vilket starkt bidrar till att det fungerar hyggligt just nu. Det vore att ljuga att säga att jag sprudlar, men just nu tänker jag lite snabbare, är lite gladare och har möjligen lite energi över när arbetsdagen är slut. 

tillbaka

Dåligt samvete

Ibland snuddar jag vid tanken: förtjänar jag verkligen det här? Det dåliga samvetet sveper snabbt genom mig, och daskar mig lätt i bröstkorgen. Får en ha det så här bra?

Svaret jag ger mig själv i medkänsla är: ja Maria, du får ha det så här bra. Du har förtjänat det.

Jag är oändligt tacksam.


Under fliken “Om mig” finns samtliga blogginlägg om min resa samlade, om du är intresserad av att läsa mer: Min resa mot balans

Sommarpläden klar

Så blev den klar på höstens första dag, min sommarpläd av restgarner. Varenda maska har varit terapi, varenda varv har gjort mig lugn. Varje ruta som fogats till nästa har varit en tillfredsställelse. Den har – i sin enkelhet – gjort mig gott under tillblivandet. Den är fylld av goda vibrationer. En lyckopläd!

Den årliga Fardhemskampen

Fardhemskampen

I helgen var det dags igen – vi som hade möjlighet samlades hos lillasyster och svåger på Själagott i Fardhem för att umgås, äta och – inte minst! – fajtas i en femkamp! Varje år sedan de blev gotlänningar har vi tillsammans med övrig familj och vänner varit inbjudna till denna viktiga händelse. Den som vinner kampen blir Fardhemsmästare, och föräras en klädedräkt (nåja, en målad jutesäck) och svärdet med inbrända initialer som vandringspris.

Men huvudsaken är egentligen samvaron, en hel eftermiddag och kväll i avslappnat och kravlöst sällskap. Samtalsämnena tryter sällan, och den här gången var släktforskning och att vi i rakt nedstigande led är släkt med Gustav Vasa ett omfattande samtalsämne!

I år stannade mästartiteln hos Simon, som alltså vann även förra året. Själv kom jag på en hedervärd delad andraplats, minsann. Det KAN bero på att vi inte var så många deltagare den här gången, konkurrensen var begränsad…

Fardhemskampen är en kul tradition, en energipåfyllnad är det att få träffa nära och kära.

Fardhemskampen

 

Fardhemskampen
Det är viktigt att dricka mycket när solen skiner och en idrottar!

 

Fardhemskampen
Denna rofyllda plats, så full av vackra blickfång!

 

Fardhemskampen
En dag präglad av mycket kärlek och glädje.

 

Fardhemskampen
Katten Elvis betraktade spektaklet med upphöjt lugn. Måttligt road.

 

Fardhemskampen

Fördjupning i yinyoga

Att yoga i allmänhet har magiska egenskaper har jag vetat länge, och att yinyoga i synnerhet är det som många av dagens uppvarvade människor behöver har börjat sjunka in riktigt ordentligt.

Lärarutbildning i yinyoga

I helgen har jag påbörjat den efterlängtade lärarutbildningen i yinyoga hos YogaDevi i Stockholm. Utbildningen har ayurvedisk inriktning, är uppdelad på sju block och omfattar totalt 200 timmar. Dessa första fyra dagar har vi djupdykt i yinyogans olika positioner, övat på varandra, lärt oss variationer, alternativ och hjälpmedel. Kommande block kommer att bjuda på anatomi, yogafilosofi, ayurveda bland annat.

Det är något år sedan jag fick span på den här utbildningen, och insåg att det vill jag verkligen göra! Yinyogan hittade till mig för några år sedan när det visade sig att den mer fysiskt krävande yogan inte var något för en prestationsmänniska som jag. Kroppen började protestera å det bestämdaste och jag var tvungen att backa. Den fysiska ashtangayogan och även poweryogan jag hade praktiserat, är yang. Aktivitet. Nu behövdes yin, lugn, som motvikt. Så möttes yinyogan och jag. Läraren uppenbarar sig när eleven är redo, bara en är lite uppmärksam!

Rätt tidpunkt

För ett år sedan hade jag inte de pengar som behövdes för att kunna gå utbildningen, så då började jag spara och satte målet ett år senare. Och vilken tur att jag inte hade råd då! Då hade jag definitivt inte varit redo, i samma veva blev jag sjukskriven för utmattning och hade varit sjuk en lång tid innan fast jag bara inte förstått det. Hade jag påbörjat utbildningen då, hade jag presterat mig igenom den också. Med varenda muskel i kroppen på helspänn, med sinnena skärpta till sitt yttersta, hade jag rätt oödmjukt och oreflekterat tagit mig an även detta som en utmaning att övervinna och göra bäst. Gärna helt perfekt, om möjligt. Vad nu perfekt skulle betyda i ett sånt här sammanhang… Jag hade aldrig tagit till mig på riktigt, nått kärnan, i yinyogan då. Nu tror jag att jag kan göra det. Det känns så.

Tacksam

Om åtta månader har jag ett certifikat som ger mig möjligheten att instruera och undervisa i yinyogans magiska värld! Men framför allt har jag lärt mig massor om mig själv och hur jag ännu bättre kan ta hand om kropp och sinne på ett hållbart sätt, och det var huvudsyftet med utbildningen.

Jag är så oerhört tacksam!

Blues

Vågar påstå att jag aldrig tänkt så lite – ja, inget alls, faktiskt! – på arbetet som denna semester. Jag har släppt det helt, tack vare att jag tillåtits och tillåtit mig själv att göra det. Jag är befriad från ansvar nästan helt och hållet. Den befrielsen har jag svalt med hull och hår, omfamnat och tagit till min. Arbetet är bara ett arbete, och inget jag behöver ta ansvar för och tänka på 24/7, 365. Arbetet är bara ett arbete, från vilket jag just nu har semester. Alldeles på riktigt.

Alltid på tårna

Det kan vara så att jag tidigare varit offer för FOMO – fear of missing out. Det numer så använda uttrycket. Alltså om inte rädsla för att missa, så i alla fall en vaksamhet över och strategi för att ha koll på det mesta som händer omkring mig och inte minst omkring det som har med jobbet att göra. Ständigt på tårna hur vi kan utveckla vår fina gamla folkbildningsorganisation. Ständigt uppsnappande av uppslag, idéer, trender… även inom mina egna intresseområden. Intressanta sajter, nya böcker, spännande artiklar. Saker som satt igång mitt huvud så det praktiskt taget alltid tjattrat där inne. Säkert medan jag sov också, fast jag inte hörde det just då.

Blues

Fomo är jag nästan botad från. Men för att spinna vidare på akronymspåret så är jag stundtals i stället drabbad av BLUES – bara ledsen under en stund (fyndigt, va?)

Eftersom jag idag inte orkar ta in speciellt mycket (till skillnad från förr då jag tog in det mesta som passerade min väg och som hade något av minsta intresse) så tvingas jag avstå från mycket. Jag har rensat omkring mig, sållat, prioriterat bort. Trots det är jag fortfarande både fysiskt och mentalt väldigt trött. Därför känner jag mig lite ledsen över sånt jag inte kan göra och uppleva fullt ut, som jag SÅ önskar jag kunde! Men bara lite ledsen, och bara en stund. Det går alltid över. Därför blues – bara ledsen under en stund.

Till exempel känner jag blues över att sällan lyssna på bra musik. Blues över att inte följa bra bloggar som ger mig mycket. Blues över att jag inte förmår mig att umgås. Blues över avsaknad av lust och energi och därmed initiativkraft.

Jag har tappat flera förmågor, men saknar dom sällan. Möjligen kan jag känna frustration över att inte kunna fatta de enklaste beslut eller ibland inte förstå vad folk säger. Arbetar på att inte känna mig dum i huvudet när jag funderar vad som sas och försöker få ihop det till ett sammanhang. Jag har stunder av total tomhet i huvudet. Litar inte riktigt på mig själv, har gjort tokiga saker som att missat betala nån räkning t ex. Stressar fortfarande upp mig över det ibland, att jag inte känner igen mig själv som jag var.

Så mycket fint jag fått istället

Nej, jag har ingen rädsla för att missa, men känner lite sorg över att dagarna går och jag inte ”tar vara” på dom. Fast jag tar vara på mig själv i stället, jag vet. Så sorgen går över. Blues, helt enkelt. Och så gäller det att tänka på vad som ersatt allt det jag inte förmår, och saknar. Det handlar till exempel om att jag lyssnar till mig själv och (nästan alltid) bejakar mina behov, att jag lyssnar till och betraktar naturen, att jag (nästan) alltid gör en sak i taget. Att jag tänker tankar till slut, att jag fördjupar mig i släktens historia och därmed min egen, att jag läser (om än väldigt långsamt). Att jag skapar med garn, virkningen har blivit det jag blir glad över och längtar till. Hur banalt det än kan låta så gör det mig glad och lugn.

Semester påbörjad

Nu är den här – semestern. Alltid lika välkommen, även om den i år liksom mer smugit sig på eftersom jag inte arbetar mer än halvtid för tillfället. Så det har varit en mjuk och varsam övergång till helledigt denna sommar.

Vi bor mestadels i stugan i tallskogen, det jag kallar Skogsbo eller mitt tuskulum. Där latar jag mig, tar en och annan promenad, läser (just nu Lundells senaste), virkar (just avslutat en CAL-sjal och pågående arbeten är årets temperaturfilt, juldukar till Sara och sommarprojektet; en filt av restgarner), glor på molnen, njuter av doften från tallbarken, ser på fåglarna och fjärilarna som frekventerar vårt fågelbad… Kort sagt mår jag fantastiskt gott att få vara här!

I några dagar fick vi också rå om de käraste, när Sara och Affe besökte oss och bodde i gäststugan. I morgon reser vi några dagar till saftlandet för en roadtrip och utforskande av Norduppland – denna del av mitt ursprungs landskap som jag vet så lite om. Vi ska resa i mina förfäder vallonernas spår, en smula. Kommer ett inlägg om det så småningom.

Igår (torsdag) var vi inbjudna till landshövdingens sommarträff, som alltid lärorikt, matigt och många möten, samtidigt också en prövning för en som jag just nu. Vi smet ganska tidigt från middagen, och flanerade lite i kvällssolen i hamnen för att vila öron och själ innan vi åkte hem.

Så rik jag är, så bra jag har det!

Vill du hjälpa mig att utveckla bloggen?

enkät

Den här bloggen är min egen vrå i sajberspejs, där jag skriver och publicerar precis det jag vill när andan faller på. Men faktum är att det betyder jättemycket för mig också hur det jag skriver och förmedlar tas emot. För att jag ska få lite vägledning och inspiration, finns en enkät som ger mig en vink om vem du är, vad du är intresserad av och vad du vill läsa om. Jag behöver också veta hur du hittar mina inlägg, etc.

Hjälp mig att få syn på dig!

Det skulle betyda mycket för mig om du ville hjälpa mig genom att fylla i nedanstående enkät! Kanske är du en av dom som redan gjort det (för rätt länge sen nu), men jag vet att det är många som ännu inte gjort det.

En virtuell blomma av vackraste sort till dig som vill hjälpa mig. Tack!

Om en skulle bli hippie…

Finns något vettigare budskap än Peace, love and understanding, egentligen? Och vad hände med Make love, not war?

Att släppa fram den inre hippien

Jag har ju under en rätt lång period nu haft tid och möjlighet att – också av ren nödvändighet! – betrakta beteenden, värderingar och ageranden hos mig själv. Vad känner jag innerst inne? Vad vill jag innerst inne? När mår jag som allra bäst? Vad måste jag bryta mig loss från? Vilka tankemönster bör förändras och vilken livsstil är smartast ur ett hållbarhetsperspektiv?

Det jag kommit fram till hittills är att jag i grunden är en lättjefull person. Jag gillar inte ansvar, mår rent av dåligt av det. Till och med min läkare har sagt att jag lider av ansvarsallergi :-). Dock kunde jag inte få skriftligt på det, tydligen är det ingen diagnos som finns….

Jag – listornas och planeringarnas drottning – avskyr egentligen alltför mycket planerande. Jag har trott att det har varit hjälpsamt i mitt liv, men jag har genomskådat det. Det har tvärt om fjättrat mig, stängt in mig, låst mig. Spontanitet har inte haft något utrymme alls, det har knappt funnits i min vokabulär. Nu när det börjat bli plats, tror jag faktiskt jag både kan vänja mig vid och gilla spontana infall. Nu när jag inte har nån lista att följa…

Lite av det bästa jag vet är att leva i naturen. Att, som nu när jag skriver det här, känna solen och vinden på huden, höra suset i skogen, känna doften av tallbark, betrakta de myckna och närgångna fjärilarna som vackert fladdrar runt och sätter sig både runt mig och på mig. Njuta av nya blomster var dag. Jag älskar färgglatt, ju mer desto bättre!

Och jag är en fridsam person som hatar ljudet av stridsflygplan som inkräktar på mitt luftrum! Nästan dagligen numera, morr.

Fred, kärlek och förståelse. Det är nog mycket jag, det. Ska nog släppa ut henne så smått, min inre hippie.