Gå till innehåll

Maria Björkman

Förra helgen var jag iväg på steg 5 i min 200-timmars lärarutbildning i yinyoga. Det är ett underbart inslag i min tillvaro, något som förändrar både mig och inriktningen på mitt liv tror jag.

Yogafilosofi

Utbildningen är omfattande, och den här gången ägnade vi oss uteslutande åt yogans filosofi baserad på Patañjalis Yoga sutras. En samling urgamla texter som förklarar yogan. Förutom vår egen lärare hade vi förmånen att få två halvdagar med Mr. Govind Radhakrishnan, en indisk man numera boende i Danmark. I det närmaste självlysande satt han framför oss i flera timmar och berättade om olika filosofiska system. På det mest självklara sätt hade han svar på alla våra frågor, och vände våra fyrkantiga och västerländska resonemang till något som på ett vidunderligt sätt föll på plats i det yogiska tankesättet. En sån person skulle jag vilja ha med mig dagligen, för att påminna mig om vad som är viktigt, och hur enkelt somligt ter sig om en har rätt förhållningssätt.

Yoga är ju så mycket mer än rörelser på mattan. Däremot är dessa rörelser en inkörsport till resten av yogan för många, och så var det för mig. Det väcker per automatik en nyfikenhet på resten.

Förnöjsamhet

En uppgift vi fick under den här delen av kursen var att hitta något område inom den yogiska åttafaldiga vägen som vi önskar att själva fokusera på. Jag hittade tre:

Ickevåld (ahimsa) - jag vill inte längre göra våld på mig själv.
Sanning (satya) - jag vill vara så sann mot mig själv och omvärlden jag bara kan.
Förnöjsamhet (santosa) - jag strävar efter en förnöjsamhet i det som är.

Det där med förnöjsamhet är intressant. Ur min utmattning föddes en stark längtan efter just förnöjsamhet. Lugn. Det behöver inte betyda att vara nöjd och slå sig till ro. Det handlar om vila och tacksamhet i det som är.

Smaka på ordet: FÖRNÖJSAMHET. Visst smakar det bra?

För mig har den här lilla meningen två betydelser.

Härom dagen gav jag mig själv en födelsedagspresent - en ny tatuering. Har lurat på just den här en längre tid, och när vi var i Thailand bestämde jag mig för att det skulle bli av när vi kom hem.

För mig har den här lilla meningen två betydelser.

Medan jag var sjuk blev den en påminnelse om att det skulle gå över. Ibland behövde jag varje dag påminna mig om att den här dagen skulle ta slut. Ibland handlade det om att hela den där perioden då jag mådde dåligt skulle gå över. Meningen blev en tröst under en jobbig period.

Med tiden fick den dessutom en annan men lika tänkvärd betydelse. För i takt med att friskheten tog övertaget över sjukdomen så dök ju en hel del goda stunder upp i tillvaron. Och det blev viktigt för mig att påminna mig om att även dessa försvinner. På så sätt påminns jag om att ta vara på dom, glädjas åt dom och vara rädd om dom.

Idag fyller jag 57 år. Och jag gör vad jag kan för att ta tillvara på den här dagen. Tänk att få bli 57, det är ju en jättebra ålder!

Halkskydd

När jag var ung, hade gamla tanter broddar på skorna så här års, när temperaturen pendlar mellan plus och minus och det är bokstavligen glashalt på vägar och trottoarer. Lite töntigt var det allt, och sen det där klapprandet när de kom in på ett golv...

Men TÄNK vad en kan ändra inställning, haha! För i dag är det ju inte bara gamla tanter som har det, nu har jag själv det som tydligen heter halkskydd (fick jag veta av en tillrättavisande personal på Apoteket för några år sedan, när jag genant mumlande frågade efter broddar) och det är mina bästa vänner just nu. Jättesmidiga, spänner dom bara på klacken på kängan, och sen känner jag mig mycket säkrare i steget. Jag slipper gå och spänna mig och vara rädd för att slå på rumpan. Kanske är jag gammal tant, eller också är jag bara klok.

Så mitt budskap är - köp halkskydd, skit i åldern!

Halkskydd
Enkla och smidiga, med reflexer på!

 

Varför vill någon sitta tyst tillsammans med andra? Vad är vitsen om en inte får prata med varandra? Sitta tyst kan jag ju göra själv, hemma.

Härom dagen deltog jag i tyst AW på Clarion Hotel. Att jag skulle göra det bemöttes med en hel del förundran och förbryllade miner; varför vill någon sitta tyst tillsammans med andra? Vad är vitsen om en inte får prata med varandra? Sitta tyst kan jag ju göra själv, hemma.

Visst kan du det, men GÖR du det? Inte så ofta, va?

Jag försöker sitta tyst i meditation en liten stund varje dag, vissa dagar händer det inte men oftast till vardags. Och det är "till vardags" som räknas, det är det som är din livsstil. Det du gör 80% av tiden.

Tyst AW, hur var det då?

I dörren möttes vi av arrangörerna som vänligt men bestämt fråntog oss mobiler, paddor och klockor, allt som på något sätt riskerade att distrahera oss. Efter en kort introduktion försjönk vi alltså i tystnad, vi var kanske ett 30-tal personer som kommit. Vi satt på stolar, i soffor, på mjuka kuddar eller placerade oss på en yogamatta på golvet. Det gjorde jag, jag trivs bäst på golvet. I 1,5 timme var vi sen tysta tillsammans. En byter ställning, en hostar och nyser, en blundar eller tittar ut, men vi interagerar inte. Vi umgås i tystnad, och då umgås du lite mer intimt med dig själv och dina tankar. Det tar en stund innan dina ryggmärgsreflexer lugnar ner sig. Själv sträckte jag mig till exempel mentalt efter mobilen efter typ två minuter, för jag ville fota min situation. Jag gör ju ofta det, fotar det jag upplever för att minnas eller dela med mig av. Log lite inombords åt min reflex, och insåg att jag fick spara bilden av ögonblicket på insidan av mig själv i stället. Därför blev illustrationen till det här inlägget en något konstruerad bild hemifrån...

Och jag fann en sådan oerhörd vila i att vara tillsammans utan krav på att interagera! Jag känner ofta det jobbigt i sociala sammanhang, att alltid prata, ha något (gärna intelligent) att säga, att reagera, att vara vaken. Det betyder inte att jag inte gillar sällskap, därför gillar jag det här konceptet.

Den 7 mars är nästa gång. Kom med om du är i Visby, vetja! Anmälan via evenemanget på Facebook: https://www.facebook.com/events/278259056202446/?ti=icl

Semestern slut, allt är uppackat och tvättat, och nu kämpar käre maken och jag mot jetlag. En vecka brukar det ta innan vi är i fas; vi vaknar mellan kl 3 och 4 på morgonen, och kroknar ohjälpligt rätt tidigt på kvällen.

Nu återstår att ta hand om fotona; rensa och redigera samt välja ut de bästa. Jag återkommer med ett inlägg med en minikavalkad så du också får hänga med på ett hörn och uppleva lite av det jag gjort den senaste månaden.

Jag gör ett aktivt val att inte uppdatera bloggen så mycket när jag är här. I stället blir det någon bild om dagen på Instagram, så vill du hänga med mig på min ledighet i Thailand så följ mig där, där jag heter @Mariayogini.

Nu när en vecka har gått, så har den första grisrosa hudnyansen övergått i lätt ljusbrun, sömnen börjar ordna upp sig och jag börjar fatta att jag är här och därmed njuta av det fullt ut.

Hoppas vi ses på Insta!

2

Här - i det närmaste huset - bor jag nu i tre veckor framöver. Till höger ligger havet, följ bara buskaget och gå ner i glipan mellan buskarna så är du på stranden. En smal strandremsa med väldigt lite folk. Här lyser bokade solstolar, strandförsäljare och skräniga barer med sin frånvaro. Här råder nästan Robinson Crusoe-frid.

Jag smörjer hud och hår med inhemsk, ekologisk kokosolja, vi vandrar på stranden, vi läser i palmskuggan. Och jag njuter. Jag är på rätt sida jordklotet - i ett klimat där kokosoljan aldrig stelnar!

En minuts glimt av min tillvaro kan du se i filmen nedan.

2

Det här är vårt gästrum. Oftast tjänstgör det som mitt yogarum, fast just nu har jag lite svårt att finna ro och harmoni där eftersom jag delar rummet med en växande samling kläder och saker.

Koh Samui - Thailand

Om några dagar bär det av på lång skön semester i ljuset och värmen. Jag är galet lyckligt lottad som får åka dit nu igen! Ska bli så skönt. Packar ganska lätt - ett gäng pocketböcker, ett par bikinis, flipflops och ett par klänningar. Allt som behövs!

Och jodå - det kommer både bilder och rapporter.

4

Jag är inte längre ledargås. Jag är nog mest lik den där gåsen allra längst bak, som har ett fasligt sjå att faktiskt hänga med.
Ledargås
Bild från Pixabay

Jag har varit ledare i en stor del av mitt yrkesverksamma liv, på ett eller annat sätt. En del i min ledarfilosofi har varit att en inte nödvändigtvis behöver vara den som leder i all evinnerlighet, även om en är satt att vara chef och ledare. (Förresten, du vet väl att chef och ledare inte heller behöver vara samma sak? Det får jag nog göra ett särskilt inlägg om.)

Att retirera, backa, kliva åt sidan - att helt enkelt säga upp sig från jobbet som ledargås

Ett arbetslag borde fungera som ett gåssträck, tycker jag. Där alternerar de om uppdraget som ledargås. När killen eller tjejen som flyger först och leder sträcket blir trött så kommunicerar de sinsemellan, någon längre bak i ledet flyger fram, tar över ledarpositionen och den som tjänstgjort som ledargås får vila lite genom att lägga sig längre bak. Så himla smart, och varför gör vi människor inte så? För oss är det som om vi klamrar oss fast om vi väl uppnått en ledarposition.

Jag har pratat om det här i mitt sommarprat i Radio Gotland för några år sen (klicka på länken för att lyssna) och jag har också utvecklat dessa funderingar - och andra ledarfilosofier - i en intervju som Bossbloggen gjorde med mig en gång (också på länk nedan).

Sommarprat i Radio Gotland 9 augusti 2011
Intervju på Bossbloggen 1 februari 2017

Lotta är nu ledargås

Och nu är det realitet för mig. Jag leder inte längre utan har klivit åt sidan och är efter 18 år som chef/ombudsman numera biträdande. Lotta som varit det tidigare har nu sträckt ut sina vackra vingar och tagit täten för arbetslaget på ABF Gotland. Om du ser på bilden ovan, är jag nog just nu snarast den där gåsen allra längst bak, som har ett fasligt sjå att faktiskt hänga med. Men så kan det bli när en varit utmattad. Det är mycket att ta igen på alla plan.

Jag är så tacksam för att jag fått möjligheten att backa ett steg. Att inte stå längst fram och alltid klara biffen. Jag har klarat så fruktansvärt många biffar genom åren att jag fått nog. För nu, och för alltid. Nu njuter jag av att vara en vanlig medarbetare, med en chef som jag kan gå till när jag behöver hjälp att prioritera, eller stöd i allmänhet. Det är inte plättlätt, det vore att ljuga att säga det. Så mycket sitter i ryggmärgen, och jag måste tänka mig för nästan hela tiden. Det är också mycket sorg förknippat med att kapa en så stor del av ens liv, ens identitet. Men det är bara positivt, i långa loppet. Jag är lyckligt lottad.

Nu önskar jag Lotta all lycka till med nya jobbet. Heja dig!

2

Jag ber om ursäkt om du känner dig osedd, men då har du bara råkat möta mig en stund då jag inte orkar med omgivningen utan har slutit mig inom mig själv. Jag skyggar lite då.

Maria Björkman

Vet du - ibland har jag dagar eller stunder då jag har svårt att riktigt orka fungera som det förväntas att en människa ska. Orka med tillvaron, det som behöver hanteras, alla intryck som ständigt kommer till oss, alla människor omkring mig, ja till och med mig själv kan jag ha svårt att orka med ibland.

Jag traskar med rätt så stadiga steg ut ur mitt utmattningssyndrom, jag skulle säga att jag är betydligt mer frisk än sjuk numera. Men det finns dagar - ibland bara stunder på dagen - då jag inser att jag kanske ändå har en bit kvar.

För även om jag börjar känna att energin kommer tillbaka, jag sjunger på morgonen (!) och orkar vara hyggligt alert ända in på kvällen, så behövs det så himla lite för att det ska dippa lite. Och ibland som sagt, så orkar jag inte riktigt. Det är då jag vänder mig inåt, för att få vara ifred. Det är då jag inte ser folk i ögonen eller ens kanske hälsar när jag möter någon. Det är någon mekanism i mig som gör mig inåtvänd utan att jag aktivt väljer det. Troligen en form av överlevnadsinstinkt.

Kanske är du en av dem som har mött mig utan att jag tittat på dig eller sagt hej. Jag har INTE blivit märkvärdig och stroppig. Och jag är INTE sur. Jag ber om ursäkt om du känner dig osedd, det är ingen bra sak, men då har du bara råkat möta mig en sån stund då jag inte orkar med omgivningen utan har slutit mig inom mig själv. Jag skyggar lite då.

Det kan inte vara lätt att vara omgivning till mig ibland, jag fattar det. Det är därför jag gärna vill förklara mig, så det kanske går lättare att förstå.

Men jag älskar livet, och är oändligt tacksam över att jag håller på att få tillbaka det! Det måste bara få gå i min takt, så blir det jättebra.