Komma tillbaka från utmattningssyndrom

att komma tillbaka från utmattningssyndrom

Nu har det gått en månad sedan jag började “arbeta” ett par timmar om dagen. Eller åtminstone befunnit mig på arbetsplatsen. Hur det går? Tja; comme çi, comme ça. Att komma tillbaka från ett utmattningssyndrom finns det mycket att säga om.

Bakslag

Först och främst är det bergis på sin plats att jag slutar sätta ordet arbeta inom citationstecken. Jag har hittills gjort det för jag tycker att jag inte gör någon nytta alls när jag är där. Enligt mitt gamla mönster, mitt gamla sätt att se på arbete. Så – nu har jag gjort det. Nu säger jag i stället att jag arbetar två timmar om dagen, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på 75%.

Sen är det ju bara att erkänna högt att jag har fått lite bakslag sedan jag började arbeta, rent fysiska sådana. Troligen stressar det mig fast jag inte tycker det, och det är också något att förhålla sig till. Detta faktum.

Yrseln, som var det som slog mig till marken från början och som jag varit skönt befriad från i några månader, har återkommit. Inte alls i samma omfattning som då, inte alls lika otäck, men ändå. Den finns där och ställer till det lite. Örontjutet, som läkaren nu säger mest troligt är tinnitus, har tilltagit. Skitjobbigt. Och den elaka klådan som jag haft i omgångar tidigare, har också kommit igen. En klåda som är obeskrivlig, som liksom ligger innanför huden. Oerhört plågsam.

Min inkännande och kunniga läkare har en teori som jag är helt villig att testa. Nämligen att alla de här sakerna beror på extrema spänningar i nacke och axlar, och kan jag bli av med dom så lindras också besvären. Jag är beredd att köpa det och åtminstone testa. Därför har jag återupptagit besöket hos sjukgymnasten, och nu provar vi akupunktur. Visste ni att en kan ha spända muskler i skalpen? Det kan en, för det har jag. Helt sanslöst. Tydligen också en del av ett utmattningssyndrom.

Att komma “tillbaka” från ett utmattningssyndrom

Det finns så många människor omkring mig som undrar hur det går med min väg tillbaka. Jag är verkligen lyckligt lottad, de flesta bryr sig på allvar, på riktigt. Grejen är att det är så svårt att svara på, och det av två skäl.

Dels har jag ingen aning om hur det går. Alltså – jag famlar och vet inte riktigt vart jag är på väg. Därför att – och här är det andra skälet – jag vill ju inte tillbaka till där jag var! Det vore ju rent av korkat att sträva mot det, för det var ju en livsstil som slog mig till marken och som nästa gång kanske inte skulle vara lika mild utan slå ännu hårdare. Så DIT vill jag ju inte. Men kruxet är att jag inte har klart för mig vad det är jag strävar mot, vilket riktmärke jag har som kan tala om för mig hur långt jag har kvar. Därför är frågan svår att besvara.

Hur ska jag göra för att komma vidare, åt rätt håll? Vad ska jag göra?

Rutiner

En sak jag börjar inse, är att jag behöver rutiner. Jag behöver förenkla, skala ner, skala av. Jag har haft rutiner i mitt tidigare liv också, men då bestod dessa i arbete. Arbete, arbete, arbete. Jag behövde aldrig fundera över vad jag skulle göra när jag var ledig, för hade jag luckor så fyllde jag dom med arbete. Det är också en rutin.

Men nu gäller att skaffa mig fasta rutiner som gör mig gott. Att sträva efter att varje dag göra de små sakerna som jag i långa loppet mår bra av. Nu gäller dessutom långsamhet och en sak i taget. Nu gäller att leva uppmärksamt, något som yogan lär mig. Jag brukar rent av säga att yoga betyder att leva uppmärksamt.

Det här är inte helt lätt för en person som alltid varit på väg, som alltid velat vara steget före och ha tusen bollar i luften samtidigt. Gärna med flera bollar på väg in i systemet också. Jag har gillat det, det har triggat mig och hållit mig levande. Men det går verkligen inte längre.

Sociala medier – en del av livet

En av de saker som ofta beskrivs som stressande, är sociala medier. Alltför ofta sätts likhetstecken mellan sociala medier och stress eller psykisk ohälsa. Uppkopplad = stressad. Nerkopplad = fridfull. Nej, säger jag. Det finns grader av det här.

Jag menar att även här handlar det om förhållningssätt. Sociala medier är en del av mitt liv, av väldigt mångas liv i dag. Att stå utanför är ju givetvis fullt möjligt, men för mig inget alternativ. Jag har varit aktiv i sociala medier i 10 år, jag har en stor del av mitt liv och nätverk där. Däremot, går det att välja på vilket sätt en använder det. Utgå från dig själv i stället för från andra. Håll i taktpinnen, sitt i förarsätet, eller vilken liknelse du vill använda. Kort sagt – bestäm själv hur och vad! Jag tror verkligen inte på antingen-eller. Det är samma sak som att säga att en ska sluta äta godis eller sluta dricka öl. Gillar du godis eller öl är det inte hållbart. Däremot behöver du inte göra det hela tiden, utan med måtta.

Själv har jag till exempel stängt av mina notifikationer från sociala medier, för att jag inte ska frestas att kasta mig över någon av apparna så fort det plingar eller blinkar. Jag har ett par, tre stunder per dygn då jag ägnar mig koncentrerat åt att läsa och interagera på Facebook, Instagram och Twitter. Det är faktiskt inte så att alla sitter där ute och väntar på att du ska agera, utan du kan bestämma takten helt själv. Undantaget från detta är personliga meddelanden på SMS, Whatsapp eller Messenger t.ex., som ju är till mig personligen. Det är mer att likna vid ett telefonsamtal, så där har jag “ringsignalen” – d.v.s. plinget – påslaget så jag uppmärksammas. Men det är allt. Resten styr jag själv när jag vill se på.

Nyckeln är ditt förhållningssätt och att komma ihåg att du bestämmer.

Jag har ett motto där det här passar in så bra: Livet är summan av mina val. Precis så är det. Väljer jag att låta andra bestämma när jag ska interagera på sociala medier t.ex., eller vad jag ska delta i eller säga ja till – då blir det inte bra.

De små stegens kraft

Så det här med att “komma tillbaka”. Att bli frisk. Hur ska en göra? Vad ska en göra?

Jag har inget universalsvar på frågan, jag önskar jag hade. Men jag tror faktiskt på de små stegens kraft. Att små steg tillsammans och på sikt gör skillnad.

Jag har fortfarande väldigt svårt att hitta ro. Rastlösheten finns där, tankesnurret, när jag försöker stilla sinnet genom meditation eller yoga till exempel. Men jag har lärt mig att det får finnas där, det är ok. Jag försöker betrakta det, och acceptera det. Svårt, men troligtvis helt nödvändigt. I gengäld kan det stå helt still i huvudet när jag skulle behöva lite aktivitet. Lika viktigt med acceptans där, men fy sjutton så svårt ibland.

Att ha en målbild

Jag tror också det finns ett trick; att ha en målbild. Vad jag vill bli, hur vill jag vara. Jag tror, att om en kan ha en klar bild över hur en vill att ens framtid ska te sig, så är det lättare i nuet. Varje steg jag tar, varje val jag gör, siktar mot målbilden. Livet är summan av mina val.

Min målbild är än så länge rätt suddig. Men jag försöker mejsla fram den för att se vem Maria är i framtiden; den bilden kommer att hjälpa mig ur det här, uppåt och framåt. Den, tillsammans med de fantastiskt tålmodiga och kärleksfulla människor jag har runt omkring mig. Ni vet vilka ni är.


Fler inlägg om min resa genom utmattningssyndromet hittar du här, under “Min resa mot balans”

Jag letar efter min egen takt

Hur det ändå är!

Jag har nu varit sjukskriven i två månader. Jag har klättrat ur zombiestadiet, och en diffus otålighet börjar pocka på. En inre stress, som berättar för mig att jag nu borde ta tag i situationen. Den oron och stresskänslan känner jag igen, den är bekant. Den har rent av varit min ständiga följeslagare så länge jag kan minnas. Den är rätt obehaglig att umgås med, så jag har insett – nu när jag har oändligt med utrymme att tänka efter – att den har jag tidigare använt som drivkraft och bränsle. Den har manat mig framåt, den har talat om för mig att fylla på mer mer mer och den har försvunnit när jag har gjort saker.

Men nu.

Min egen takt

Nu kan och ska jag inte fylla på med en massa saker. Det går helt enkelt inte, heller. I stället blir jag obarmhärtigt konfronterad med den här stresskänslan, vi står ansikte mot ansikte. Den yttrar sig bland annat i ett tryck och ett tjutande i huvudet, att jag har svårt att djupandas och svårt att sitta stilla för det kryper i mig.

Även när den inte är helt påtaglig, så finns den i bakgrunden som en molande oro. Det var den oron som började formulera tankar på att jag nu bör ta steg vidare framåt. Att börja se på mitt förhållningssätt till arbetet och skaffa mig verktyg att agera annorlunda. Målet står ju klart – att komma tillbaka. Men jag fattar ju att det måste jag göra i en annan form, och jag inbillade mig härom dagen att jag nu är mogen att börja gjuta den formen.

Jag hade tid för samtalsstöd hos Företagshälsovården, och yppade mina tankar och planer. Min vilja att identifiera orsaken till att jag befinner mig i utmattning, för att kunna förändra och staka ut färdriktningen framåt.

Framåt. Mitt gamla mantra. Bilden av mig. Framåt.

Ännu en gång blev jag nedtagen på jorden. På ett mycket mjukt och vänligt sätt. Jag blev påmind om att just det beteende jag visade var en del av mitt problem, och orsaken till att jag befinner mig i utmattning. Jag blev också påmind om tidsperspektivet; två månaders sjukskrivning (=vila) kontra åratal av press på mig själv, destruktivt leverne och kanske till och med sjukdom fast jag inte låtsats om det. Jag ska fortsätta ta saker i min egen takt. Men vad är min egen takt? Jag har inte en aning. Jag trodde det var bråttom som var min takt, men så är det nog inte.

Kaos

Ok, då. Kapitulation. Någon sorts förståelse. Jag gick inte från samtalet med ens början till en verktygslåda mot framtiden, vilket hade varit min plan, istället hade jag framkallat en ännu tydligare bild hos Företagshälsovården att hela deras uppgift är att fortsätta bromsa mig.

En märklig känsla av sorg blandad med förvåning och lättnad.

Nu befinner jag mig här och försöker identifiera min egen takt. Försöker att bara göra det jag känner lust till, inte tvinga mig till något för att jag bör eller för att det kanske vore bra. “Bra för vem?” frågade min terapeut. Det som är bra för mig är det enda som räknas, och det är tydligen det jag känner lust till.

Det är fruktansvärt rörigt i mitt huvud, jag får inte fatt på tankarna som jag önskar och vill. Därför är det bra för mig att skriva, det sorterar i någon mån.

Nu när jag trodde jag skulle börja min väg tillbaka på ett konkret och handfast sätt, är jag mer vilse i pannkakan än någonsin!

Med facit i handen

I sociala medier-flödet dök det upp ett blogginlägg i dag, som jag gjorde på dagen för tre år sedan. Ett inlägg där jag på ett väldigt bra sätt beskrev på vilket sjukt sätt jag jobbade. Jag beskrev min gränslöshet och undrade om det fanns någon där ute som hade ett gott råd att ge mig.

Till bilden hör att jag inte lyssnade – på riktigt – på några råd. Jag hörde, men tog inte till mig. Så vad hjälpte det, att ropa på hjälp? Jag kan tycka synd om den där tjejen som för tre år sen så väl kunde formulera vilka problem hon hade. JAG hade. Och med facit i handen vet vi ju hur det gick, när hon fortsatte med sin gränslöshet ett par år till.

Inlägget går att läsa här, om du är intresserad.

Min vardag – för tillfället

Den här lite bleka, osminkade och rödnästa varelsen här ovan på bilden, det vill säga själva jag, går ju hemma och drar hela dagarna nu för tiden, min vardag ser inte ut som den har brukat göra. Har rensat kalendern, kanske inte på det sätt jag tänkt vilket var till hälften, utan helt och hållet. Jag har inga måsten just nu, inget arbete att gå till, inte många tider att passa. Jag styr mina dagar på det sätt jag själv vill, jag härskar över min egen tid.

Ärligt talat är jag inte världsbäst på det än, men det kommer så sakta.

Min vardag är inte vad den har varit

Om jag vore du, skulle jag verkligen undra vad jag gör hela dagarna. Ingenting, tycker jag själv. Lite för mycket, tycker min läkare. Faktum är att jag tycker dagarna går jättefort. Att det skulle bli långsamt som jag trodde, finns inte på kartan. Nu höll jag på att skriva “jag tycker inte jag hinner nånting”, men hejdar mig. Inser att det är helt fel sak att skriva, för jag ska inte hinna något över huvud taget. Jag ska bara vara. Tycker jag grejar det hyggligt bra.

Så vad gör jag då, en vanlig dag?

Tja, jag tar det väldigt lugnt i starten av dagen. Här sitter/halvligger jag och sippar citronvatten och kaffe, läser tidningar och annat på paddan, kanske spelar lite Wordfeud och Quizkampen samt läser några sidor i boken. Jag unnar mig ett par timmar i sängen innan jag går upp. Lyx!!

Virkning, släktforskning och TV

Jag virkar en hel massa. Har just avslutat ännu en sjal som jag gjort åt en vän, och nu har jag kastat mig över ett garn som kom med posten härom dagen som jag tror ska bli en tröja.

Jag läser. Inga jättemängder, jag plöjer inte böcker. Men jag har återupptagit bokläsandet, även om det går långsamt. Lägger mig gärna en stund på soffan med boken på eftermiddagen, om tröttheten slår till.

Apropå soffan, så blir det ju en del TV. Netflix och HBO är mina bästa vänner just nu (jämte käre maken, Lotta och andra nära och kära förstås. Bäst att tillägga). Har precis avslutat säsong 2 av Outlander.

Och så släktforskningen, då. Det jag på riktigt älskar att göra, och som kan sluka upp hela min uppmärksamhet i timmar så jag glömmer att både äta, dricka och gå och lägga mig. Jag skulle kunna ägna mitt liv åt detta; att gräva, söka, hitta nya vägar, tyda omöjliga handstilar, leta i arkiv… Och lyckan när en hittar det en letar efter! Obeskrivligt.

 

Jodå – jag går utanför huset ibland också

Sen ibland går jag en promenad, om vädret tillåter och jag känner för det. Kanske fixar naglarna, eller får en massage. Åker och handlar. Men har i ärlighetens namn lite svårt med mycket folk och ljud vissa dagar.

Summa summarum: jag gör en del, men bara det jag vill. Dagarna går fort. Och jag övar på att ta hand om mig. Jag är förvånad  över hur fort jag kunnat släppa alla plikter jag haft, det som varit min livsstil. För bara en månad sen var jag hårt arbetande politiker och chef. Nu är jag endast – och det är inte så bara minsann – Maria. Märkligt.

Upptäcker kravlösheten

Upptäcker kravlösheten

När jag skulle sätta rubrik till det här inlägget höll det på att bli “Återupptäcker kravlösheten”. Men så tänkte jag, att det blir lite fel. Jag har aldrig tillåtit mig kravlöshet i hela mitt vuxna liv.

Upptäcker kravlösheten

Nu är jag inne i en förändringsprocess som förhoppningsvis ska uppgradera mig till version 2.0, och som ska göra mig till en bättre version av mig själv. Framför allt en mer hållbar version! En del i den processen är att ta hjälp med att få syn på mig själv och mitt beteende, för att hitta sätt att förändra det. Jag kan inte fortsätta med det beteende jag haft, den saken står fullständigt klar. Och på mitt sedvanligt otåliga vis har jag väl gått och trott att det är bara att förändra mig, så blir allt som vanligt igen.

Bara att förändra?

Som vanligt?

Bah.

Det som behöver förändras sitter tydligen så sabla djupt i mig att jag knappt vet om det ens. Som det här med att alltid alltid prestera något. Åstadkomma något. Helst ska det vara bra också, men viktigast är att något blir gjort och att jag når resultat. Det är ett beteende jag är välbekant med och som jag har förknippat med arbetet och därmed också sett som en positiv drivkraft som för mig och mitt arbete framåt. Det jag inte har fattat, och som börjar gå upp för mig, är att det är ett beteende som genomsyrar hela mitt liv i stort som smått.

Och att allt skulle bli som vanligt, vad sjutton har jag menat med det? Vad är det? Ska jag bli mitt gamla jag? Det verkar ju oerhört korkat att sträva efter, målet med förändring borde väl vara att resultatet visar en skillnad.

Samtalsterapi

Jag har börjat gå i samtalsterapi, just för att få hjälpen att få syn på mig själv. Det är bara i sin linda, jag har ärligt talat inte en aning om vart det ska bära hän. Men bara att jag har börjat, har satt igång mina tankar. Redan nu har min terapeut fått mig att tänka efter på saker jag tidigare inte tänkt på.

Bara det här att jag inte vet vart samtalsterapin ska bära hän. Hon har berättat att jag faktiskt inte behöver veta det än. För att veta det, att bestämma sig för det, betyder att jag skapar ett mål att sträva emot som kanske inte är det jag behöver just nu. För så fort jag skapar mig ett mål att sträva mot – vilket är mitt naturliga sätt att vara – så börjar jag prestera. Och mitt system behöver något helt annat än det jag i 35 år matat det med. Därför tycker hon inte vi ska sätta in något åtgärdsprogram åt mig än, som jag själv utgått ifrån att jag ska ha. Hon försöker få mig att fatta att jag måste bara få vara i det här nu, och antagligen har hon rätt. Jag måste först och främst acceptera, innan jag kan börja förändra.

Medveten lättja

Mitt gamla jag åstadkom alltså alltid något. Om jag hade en ledig kväll, så tog jag hem jobb. Om jag hade en tom helg, så tog jag hem jobb. Jag har aldrig satt några gränser för hur mycket arbete jag kan ta på mig, jag har alltid sett kvällar och helger som reservtid. Sen har den reservtiden övergått till att bli ordinarie arbetstid. Måndag-söndag, årets alla veckor om året i stort sett.

Friskt, verkligen.

Men i och med att utmattningen (tänk att jag har börjat våga kalla den för sitt rätta namn!) började göra sig gällande, så har det smugit sig på ett nytt beteende. Inledningsvis för att jag inte hade något val, jag har helt enkelt inte orkat. Men så småningom kom det nya beteendet också ur en medvetenhet (“nu ska jag INTE ta hem jobbpapper ikväll”). Jag har då och då varit medvetet lat. För lättja, det tycker jag fortfarande att det är, att inte åstadkomma något. Där har jag lite kvar att jobba på. När jag sitter en hel kväll framför TVn med en virkning och glor på TV-serier, då anser jag att jag är lat. Skillnaden mot förr är att jag tillåter mig att vara det, jag sitter inte samtidigt med ett gnagande dåligt samvete. Nej, jag vältrar mig i lättja.

Och jag har sagt nej till saker. Jag väljer bort saker. Har nästan slutat tänka att “jag borde”. Nästan. Även om jag tänker “jag borde” så kan jag välja bort. Bra, va?

Nu kan jag rent av ibland njuta av att veta att jag har fritid i kväll. Jag kan antingen se ikapp något intelligensbefriande program på Kanal 7 eller så kan jag sätta mig och grotta med min släktforskning. Formen och lusten får avgöra. Inte pliktkänslan. Stort för mig.

Lååång resa

Men jag har börjat förstå – tror jag! – hur lång resa jag har att göra. Jag har bara nosat på insikten att jag kanske inte vet allt om mig själv. Nu ska jag suga åt mig den hjälp jag får, och verkligen verkligen försöka bara vara i det här. Utan att känna stress över att inget händer. Utan att känna otålighet över att jag inte vet vart jag är på väg. Och i kväll ska jag se sista avsnittet på en TV-serie!

 

Det här är ett inlägg i serien “Min resa mot balans” som återfinns i sin helhet under fliken “Om mig” ovan.

Åh, så mycket värme jag möter!

Åh så mycket värme jag möter

På senare tid har jag klivit ur min bekvämlighetszon och öppnat nya dörrar. Inte för att jag planerat att göra det, utan för att det helt enkelt inte givits mig något val.

Pansarskal

Genom hela livet har jag varit rätt restriktiv med mitt innersta. Jag har inte släppt någon in på livet egentligen, utan haft ett skal utanpå mig själv som under åren växt sig allt tjockare. Jag har haft kontroll, tagit kommando, gått i bräschen, oftast vetat hur slipstenen ska dras, intagit ledarpositioner och haft svar på de flesta frågor. Jag har aldrig velat erkänna det som jag sett som svagheter, men som i själva verket är mänskligheter. Det alla andra har visat mig, har jag aldrig bjudit på tillbaka. Jag har varit “perfekt”, i alla avseenden. Jag har haft förståelse för andras svårigheter och tillkortakommanden, men jag har aldrig erkänt att jag haft några själv. Vare sig för mig själv eller för min omgivning.

Tänk att jag avstått allt den här värmen

Men med allt som varit det senaste året, så har det här pansarskalet börjat krackelera. Det har hunnit bli så tjockt att det tynger mig mot marken, det har börjat torka och flagna av. Ibland lossnar stora sjok, faktiskt. Det är så att en kan börja skönja något levande där innanför elefanthuden, något varmt och pulserande. Något som vill ut, kanske. Jag vet faktiskt inte riktigt vem jag är där innanför.

Det som jag varit mest rädd för i hela mitt liv, gör jag nu nästan dagligen. Nämligen talar om hur jag mår. Berättar öppet om vad jag gör åt min situation. När någon frågar, svarar jag ärligt. Och upptäcker till min stora förvåning, att det händer inget katastrofalt. Ingen vänder mig ryggen. Alla verkar tycka om mig ändå! Inte bara det – jag möter fantastiskt mycket värme, kärlek och förståelse. Jag möter blickar med intresse i, jag möter människor som lägger ifrån sig det de sysslar med, och lyssnar på mig.

Och jag får en klump i halsen, ibland gråter jag lite, för jag hade ingen aning om att det finns så mycket värme som är till för mig. Jag har hållit det ifrån mig hela mitt liv hittills, jag har tackat nej och avstått från det. Och jag förundras över att ni som älskar mig och funnits vid min sida i många år, stått ut med det.

Det är fortfarande inte enkelt, det är som bekant svårt att lära gamla hundar sitta och lika svårt är det att lära gamla Maria att visa sin sårbarhet. Men jag övar och övar, och kanske kommer jag så småningom att kunna ta hela världen i famnen.

Kärlek till er alla!

 

Comme ci, comme ça

Jag får ofta frågan hur jag mår. Både i verkliga livet och här i sajberspejs. Det är lite comme ci comme ça och kanske är det dags att göra en uppdatering av läget då, tänker jag.

Comme ci, comme ça

Tidigare i somras bestämde jag mig ju för att lämna mina politiska uppdrag. Det var ett stort och svårt steg att ta, men så här i backspegeln inser jag att det var alldeles, alldeles nödvändigt. Orsaken var att jag helt enkelt började ta slut, min ork räckte inte till längre. Det var inte det politiska uppdraget i sig som skapade min utmattning, däremot var uppdraget droppen som fick bägaren att rinna över. Det har dominerat min kalender, och dessemellan har jag försökt trycka in mitt arbete. Liksom stjäla mig till stunder för att hinna med jobbet. Inte bra, inte bra alls. Två så skilda fokus har dessutom slitit.

Det som gäller nu, är att jag sitter kvar på mina poster fram till den 1 oktober. Jag gör mitt allra bästa för att göra ett bra jobb dessa sista månader, även om jag helt ärligt måste erkänna att det inte är alldeles enkelt. Så fungerar ju våra psyken – när väl ett beslut om förändring är fattat, så är förändringen på något märkligt sätt redan ett faktum i ens huvud.

Privata tankar ur dagboken

Hur mår jag då? Jag är inte på topp, väldigt långt därifrån, faktiskt. Det är inte helt enkelt att förklara, men här är några lösryckta tankar som jag skrivit ner i min dagbok för att illustrera hur det rör sig i mitt huvud:

Jag är så trött. Orkar knappt bry mig om något, inte ens mig själv. Anstränger mig ibland när saker ska göras, men när jag sen får slappna av är jag långt nere på botten igen.

Ibland blottas glipor i min tillvaro. Vi kan kalla dom skörfönster. Vid dessa tillfällen, när dessa fönster öppnas, är jag hudlös, sårbar. Insikter angriper mig med våldsam kraft, och jag övermannas av känslor av alla de slag. Rädslor kommer, fruktan och sorg. Men även klarsynthet och glädjor. Mina skörfönster är helt oförutsägbara, i såväl tid som innehåll.

Det här suset i öronen. Tjutet. Vissa dagar, vissa stunder, värre än annars.

I dag har jag haft energi! Jag har fått en glimt av hur det kan (borde!) vara, och jag har känt mig glad och busig. Kvicktänkt och skämtat. Suttit uppe och spelat spel, och inte bara längtat efter att få gå och lägga mig. Underbart!

Inser: jag har varit trött så länge jag kan minnas.

Vissa dagar är det som att varje tanke utmattar. Inget får fäste. Varje tanke som kommer, avfärdar jag snabbt för att jag inte orkar bry mig.

Det syns inte, det här onda

Det kluriga i det här, är att de stunder och dagar jag mår skapligt och hjärnan fungerar så nära normalt det går just nu, är det svårt att förstå att jag inte är helt frisk (eller i balans eller vad vi ska kalla det här märkliga). Svårt för omgivningen, och inte minst för mig själv. Hur kan jag säga att jag är trött och utmattad, jag som är så glad och pigg, som umgås med folk, går på fest, går på bio, går ut och äter och tar ett glas vin, skrattar och skämtar? Jag gör allt det där, men nästan bara när det funkar för mig.

Jag försöker sluta göra saker som innebär att göra våld på mig själv. Det är väldigt mycket saker för tillfället, i alla fall då och då.

Härnäst

Hur ser min närmaste framtid ut, då? Nu jobbar jag på och fortsätter det politiska arbetet tiden ut. Det finns saker att göra fortfarande, och inte minst några möten. Jag ska göra en bra överlämning till en efterträdare så småningom, för att försäkra mig om att det arbete jag har påbörjat och hittills utfört fortsätter. Jag ska lämna tillbaka utrustning, säga upp prenumerationer och mejlkonto, jag ska skriva min del av verksamhetsberättelsen 2017 från min grupp till partiet. Jag ska uppsöka samtalshjälp, jag behöver någon som ser på mig utifrån och hjälper mig att ändra beteende. Jag kan inte längre bete mig så här, jag måste hitta andra sätt att förhålla mig och leva. Kort sagt ska jag försöka lära den här gamla hunden att sitta…

Ibland när jag får frågan hur jag mår, svarar jag lite skämtsamt: “jag mår som jag förtjänar”. Liksom för att lämna fritt att tolka för den som frågar, men lika mycket för att slippa svara på riktigt. Och ibland undrar jag faktiskt – det kanske är så? Att jag mår som jag förtjänar? Det är ju ändå mitt eget beteende, min livsstil, som tröttat ut mig i längden. Mina höga ambitionsnivåer, mina krav på mig själv, min otålighet, min snabbhet, min gränslöshet. Allt det där behöver jag ändra på. Jag är på väg, men jag behöver hjälp att se på det av någon som inte känner mig.

Jag ska använda tiden från den 1 oktober på det allra bästa sätt genom att vara varsam med mig själv. Jag ska rensa kalendern, och det svindlar redan i dag när jag öppnar den och inser att jättemånga av de ifyllda fälten kommer att försvinna. Jag har aldrig nånsin förr haft problem att ha en fulltecknad kalender, men i dag ger det mig andnöd.

Mitt arbete är friare än det politiska uppdraget, det kan jag styra väldigt mycket själv i tid och rum och inte minst har jag fantastiska medarbetare som med både sin kompetens, kapacitet och generositet står för stabiliteten på kontoret och i verksamheten. Det ger mig väldigt goda förutsättningar att på ett bra sätt tillfriskna i den takt som är rätt för mig.

Tack för att du läser!

Så: tack till dig som undrar hur jag mår. Svaret varierar väldeliga från dag till dag, jag har försökt beskriva det här. Det är precis så jag fungerar just nu – tar en dag i taget.

Och du – tack för att du läser!

Inläggen om min resa mot balans finns att läsa under “Om mig” här ovan

Det finns beslut. Och så finns det beslut.

Beslut

Jag har i åtskilliga år haft roller som beslutsfattare i olika sammanhang. Som chef och ledare har jag att fatta beslut om högt och lågt, stort och smått. Ekonomi, medarbetare, verksamhet, men också vilket träslag de nya skrivborden ska ha eller vilken maträtt vi ska bjuda årsmötet på. Som politiker fattar jag också en massa beslut men i mer organiserad form, protokollförda vid ett visst tillfälle.

Att fatta beslut

Somliga beslut är enkla att fatta, andra svårare. En del beslut kan jag fatta snabbt utan längre betänketid medan en del beslut behöver processas, såväl i mitt huvud som bland medmänniskor. Stundom kan jag känna mig ohyggligt beslutstrött, och det uppstår ofta i vardagen. Om käre maken och jag går på restaurang till exempel, och han frågar var jag vill sitta. En sån sak orkar jag inte besluta. Eller vad vi ska äta till middag. Att besluta om sånt som inte är så viktigt för en är svårt, och det kanske är mycket av den varan i professionen och därför finns ingen energi kvar till det i privatlivet. Det är min hemsnickrade teori om varför det blir så.

Det svåraste beslutet

Det är inte så väldigt ofta de beslut jag fattar har bäring på mig själv som person och ger effekter på mitt liv. Men härom veckan fattade jag ett riktigt svårt beslut som blev allmänt känt i går. Beslutet föregicks av stor vånda och mina invändningar och dubier kretsade typiskt nog kring att jag försätter andra människor i klistret. Men efter att jag fattat beslutet, kändes det paradoxalt nog som ett av de enklaste jag gjort, i meningen det mest självklara!

Från den 1 oktober lämnar jag mina politiska uppdrag, och kommer inte längre att vara vare sig ordförande i Socialnämnden eller ledamot i Regionstyrelsen längre. Du som följt mig länge har också följt min resa hit (relaterade inlägg finns under fliken Om mig/Min resa mot balans här ovan), och vet att jag under ganska exakt ett års tid arbetat i någon sorts motlut. Kropp och knopp har sagt ifrån, mer och mer bestämt i ett allt strängare tonläge.

Det syns ju inte utanpå

Och nu är jag faktiskt helt slut, helt uttömd på energi, lust och glädje. Det mesta arbetsrelaterade har blivit en kamp, jättehöga trösklar att ta sig över, jättesvåra bollar att fånga. Det enklaste möte har kunnat te sig som näst intill oöverstigligt. Rädslan över att inte ha med mig mina tankar, har ibland förlamat mig, för så har det varit och är. Vissa dagar, vissa stunder är jag inte med, jag befinner mig på en helt annan frekvens än min omgivning. Känner mig som en utomjording som inte förstår ett ord av vad som sägs fast det handlar om sånt jag själv har sysslat med länge. Tankarna flyger runt som popcorn i huvudet och är omöjliga att fånga. Jag kan bara lyssna på en röst åt gången, pratar flera samtidigt hör jag ingenting eller pratar någon för fort hinner jag inte förstå vad som sägs. Så har jag det, vissa dagar. Andra dagar är jag fullt fungerande.

Och så syns det inte utanpå. Hur ska då omgivningen kunna förstå?

Därför har jag försökt vara rätt tydlig med att jag inte är helt OK, inte alltid fit for fight. Men det är så klart lätt att glömma, när det inte syns att jag är sjuk. Eller i obalans. Eller överansträngd. Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska kalla det här.

Det blev rubriker

Det finns ett allmänintresse i det här, dels är jag “en av öns ledande politiker” som det sades i en av P4 Gotlands nyhetssändningar i går, dels är min berättelse och orsaken till mitt avhopp uppenbarligen intressant för många att lyssna till.  (Nedan länkar jag till några media, för den som är intresserad.) Intresset tror jag beror på att väldigt många relaterar till det jag beskriver. Många känner likadant. Men varför pratar så få om det? Det är verkligen inget att skämmas för. Det är inte att visa svaghet, det är att visa styrka. Det har jag i alla fall kommit fram till under den här resan, att ju mer jag har berättat om hur jag känner, desto mer styrka och hjälp har jag fått från min omgivning. Berätta din berättelse, och du får intresserade lyssnare!

Nu stundar sommaren med en hel del ledighet, och i höst tar jag mig an förberedelserna för mina sista sammanträden i politiska sammanhang. Då ska jag också ta ställning till hur jag ska gå vidare under hösten, kanske behöver jag ta hjälp för att komma upp och ut i livet igen. Vi får se, helt enkelt.

gotland.se 28/6: “Maria Björkman lämnar Socialnämnden”

Radio Gotland 28/6: “Maria Björkman (S): Jag lämnar all politik”

Helagotland.se 28/6: “Hon lämnar sina politiska uppdrag”

Gotlands Allehanda 29/6: “Maria Björkman pratar ut om varför hon slutar”

Det skrevs även dagen efter det här inlägget:
Eva Bofrides ledare i Gotlands Tidningar/Gotlänningen 30/6: “Politiken drog kortaste strået”

Tankens kraft

Tankens kraft

Jag är övertygad om tankens kraft, om att du kan styra en hel del av ditt liv genom vad du tänker. Ibland slänger vi oss lite slarvigt med uttrycket “positivt tänkande”, och det är släkt med just tankens kraft. Du blir vad du tänker, ditt LIV blir vad du tänker i hög utsträckning. Jag vill inte sträcka mig till att du kan forma hela ditt liv med dina tankar, men en väldigt stor del!

Tankens kraft skapar magi

Tanken skapar ditt förhållningssätt till det du upplever. Kan du förhålla dig på ett för dig bra sätt till dina upplevelser, blir allt så mycket bättre. Ett tag var det populärt med affirmationer. Det är en variation på samma tema, och jag kan faktiskt ägna mig åt det ibland. När jag duschar, när jag mediterar… att tänka på något som om det redan är ett faktum, att tänka på det i presens. Gör du det ofta – och med inlevelse, inte bara rabblar mekaniskt! – så funkar det. Prova!

Valen i varje minut, varje stund

Så det du tänker ofta, formar dig och ditt liv. Det är precis som allt som du gör till vanor – det formar ditt liv! Mitt motto är: “Livet är summan av dina val”, och i det lägger jag betydelsen att det är varje val i varje stund som i långa loppet skapar din tillvaro. Du väljer vad du tänker, vad du gör och vad du stoppar i munnen i varje stund. Allt gör dig till det du är. Varje minut gör du val. Vardagsvalen.

Det går att göra det löjligt enkelt – skapa till exempel lösenord baserade på dina förhoppningar och ljusa tankar. Lösenord skriver du lite då och då. För att skriva ett lösenord, måste du tänka på det. Vips så har du automatiskt, flera gånger om dagen kanske, både tänkt och skrivit det där du eftersträvar! En måste vara lite smart…

Vision board

Ett annat sätt att skapa den tillvaro du vill ha är att göra en vision board. Gärna i fysisk form, som hänger på ett ställe där du ofta ser det. Spara bilder som beskriver det scenario du eftersträvar, och sätt upp dom framför näsan så du ser dom ofta. Till slut tror hjärnan att det är din verklighet, precis som när du talar om saker i presens. Då händer det ofta att den också ser till att det blir just så. Hjärnan går att lura, vet du!

Nu kanske du tror att jag är perfekt i det här avseendet. Att jag alltid tänker vackra ljusa tankar och tar allt med ett leende. Nja, inte riktigt. Men det som är sant är att jag försöker, att jag tänker på det och jobbar med det. Därför att jag själv har upplevt magin med tankens kraft. Jag vet att det fungerar!

Slutar med ett citat av en för mig okänd, som så väl beskriver det här:

Var uppmärksam på dina tankar – de blir till ord.
Var uppmärksam på dina ord – de blir till handlingar.
Var uppmärksam på dina handlingar – de blir till vanor.
Var uppmärksam på dina vanor – de blir din karaktär.
Var uppmärksam på din karaktär – den blir ditt öde.

En stöttande omgivning är A och O

en stöttande omgivning

Jag har insett att den stöttande omgivning jag har, är en väsentlig del av min väg mot balans.

Alla behöver en stöttande omgivning

Med små myrsteg går min väg mot balans framåt. Även med stormsteg ibland, men sen backar det lite och det är bara att acceptera. Senaste veckorna har det känts riktigt skapligt på det hela taget, en hel del energi har kommit tillbaka, jag känner igen mig själv på ett befriande sätt som gör att det känns hoppfullt. Orsakerna är flera – en bättre kemisk balans i kroppen med hjälp av rätt kost och kosttillskott, att jag blir allt bättre på att hantera och balansera mig själv, och – inte minst – tiden som går och läker.

Som sagt – ibland lägger någon (universum?) i backen och jag glider lite utför. Då har det antagligen gått lite för fort framåt ett tag, och det är alldeles nödvändigt att jag går tillbaka för att i stället skynda långsamt i rätt riktning. Det går helt enkelt inte att skynda på en sådan utveckling, det talar mot sig självt.

Lyckligt lottad

Jag är oerhört lyckligt lottad, med en frihet i arbetet och en stöttande omgivning som ger mig de allra bästa förutsättningarna att hamna på rätt köl så småningom. Den senaste veckan har jag känt mig lite extra sliten. En av förmiddagarna som jag skulle tillbringat på kontoret, stannade jag helt enkelt hemma och jobbade i stället. Här träder då medarbetarna in och ser till att det är fullt möjligt för mig att göra det. Guskelov för Lotta och Synnöve, de är mina klippor och mitt stora stöd! Samma goda stöd har jag i käre maken, utan vars omsorger jag inte kan föreställa mig var jag skulle vara i dag.

Jag har alla förutsättningar att bli en bättre version av mig själv tack vare en frihet i jobb och uppdrag och tack vare er alla omkring mig, men jädrar vilken tid det tar!