I natt vaknade jag till, och kände det silkesmjuka kattskinnet som kärvänligt strök sig mot min nakna hud under täcket. Morrhåren som står ut en försvarlig bit från den lilla kattkroppen kittlade obeskrivligt, men jag stod ut. Bökande och buffande snurrade han runt och gick fram och tillbaka, innan han hittade den perfekta sovställningen. Tätt, tätt intill mattes kropp la sig den lilla kattpojken med sitt mjuka, mjuka skinn. Spinnande.
Jag kände total lycka.
av
Etiketter:
Ja Marie! Det är ljuvligt. Stor kram tillbaka!
Mysigt…och visst är det härligt när man känner total lycka. Kram och njut av lediga dagar.
Pia – verkar dumt att kombinera astma och katt!
Annika – ja, vad annat kan man säga. Hjärtat bara smälter.
Kerstin – henne (honom?) har jag hört mycket om. Fanns inte hon i flera versioner också, eller var det bara Negus och August? Lasse-Maja var den sista, och honom har till och med jag ett svagt minne av!
Jag kommer ihåg farmors och farfars katt Färdelisa, min ögonsten. Där rådde samma förhållande. Många år sen nu….
Kattungar, hundvalpar… Det är nåt speciellt med små djurbarn.
Det låter oerhört gosigt! Önskar ibland att jag kunde ha katt, speciellt nu när jag är ensam så mycket, men det vore nog inte så lyckat med tanke på astman. 🙁
Du lyckades få till det med snöflingorna! Fint!
Nej Ingrid, det är svårt att hitta. Möjligen en överlycklig hund när man kommer hem och är trött!
Det finns väl inget ljuvligare än en liten förtroendefull kattunge.
God fortsättning på julen, nu är den som bäst när lugnet lägrat sig och man bara kan sitta och mysa.
/Ingrid
Lämna ett svar