Ännu en helg har jag rest till fastlandet för att få umgås med dotter, svärson och barnbarn. Jag har lagt mig vinn om att under Caspians snart två levnadsår umgås med honom så mycket tiden har medgett, så det har blivit några resor. Jag har dessutom haft god hjälp av hans mamma, som ofta och envist ringt så han har fått fejstajma med både mormor och morfar. Numera begär han telefonsamtal både nu och då, av både mamma och pappa. Så kul!
Den här helgen skulle käre maken/morfar ha varit med, men han blev förkyld så han stannade hemma för att inte smitta.
Hämtning på förskolan
Jag fick förmånen att vara med pappa Alfred och hämta på förskolan på fredagseftermiddagen, och belönades med ett brett leende och det förtjusta utropet ”mormor!”. Resten av dagen var det jag som gällde, vi busade, lekte och gosade, och han var så tillgiven. Både mamma och pappa fick för några timmar en underordnad betydelse, och det var mig han frågade efter ända till läggdags. Det var som om något hade släppt, eller att han knäckt en kod.
Resten av helgen blev likadan. På lördagen fick jag till och med lägga honom när han skulle sova middag, fast mamma och pappa var hemma. Och när han vaknade, var vi ensamma hemma eftersom föräldrarna passade på att ta en lunchdejt på tu man hand. Något sällsynt för dom att kunna göra. Blev några mysiga timmar med dans, lek med lera och annat kul.
Mor/dotter-tid
När yrvädret gått och lagt sig på lördagskvällen åkte Sara och jag in till stan några timmar och tog ett (nej två!) glas vin på Hotel Frantz vid Slussen. Vi satt ute, visserligen under infravärme men det hade nästan funkat ändå för det var ljummen och skön luft. Tänk så fint att kunna göra det, den 15 oktober! Riktigt mysigt med lite tid för prat tillsammans, det uppskattade jag mycket.
”Heej!!”
På söndagsmorgonen när jag ringde på dörren, kom han och öppnade tillsammans med mamma Sara, sken upp i det bredaste av leenden när han fick se mig och utbrast: ”Heej!!”? Sen ville han genast upp i min famn och kramas.
Det är en nästan obeskrivlig känsla, att få sådan villkorslös och äkta kärlek från en sån liten person. Att få detta leende, känna hans små knubbiga armar runt halsen, värmen från hans kropp när han kryper upp i knät för att titta på Greta Gris på TV eller läsa en bok. Att få prata med honom och förstå vad han säger. Att få snusa honom i nacken och prutta med munnen på hans mage så han kiknar av skratt. Mitt hjärta smälter, och jag är hans för alltid.
Tack, livet!
