Rapport efter halvtid

Dagarna tuffar på här i Paradisland. Vi har våra rutiner, och blir liksom en del av allt. Vi hasar runt i flipflops som värsta hippies, vandrar på stranden, läser böcker i skuggan, tar en och annan massage, äter fantastiskt gott, badar ljuvliga havsbad… ungefär så. Vi har inga stora behov av äventyr, vi söker lugnet och vilan. Uppskattar den här öns bakåtlutade inställning till det mesta. Enkelheten. Vänligheten.

Det största som har hänt sedan sist är att vi flyttat två gånger. Helt planenligt har vi bytt hotell, men sen har vi fått byta bungalow inom hotellet också. Jag trodde jag hade bokat något jag inte bokat, och när jag visade min besvikelse gjorde de vad de kunde, visade sin goda vilja och erbjöd oss den bättre bungalowen när den var ledig under åtta dagar av vår 19 dagar långa vistelse, till samma pris.

Att aktivt sola funkar inte, till det tycker vi båda det är för varmt. Jag fascineras över en och annan här som ligger platt på stranden och steker sig hela dagar. Det är ändå i runda slängar 30 grader i skuggan, och solen är väldigt stark under klara dagar. Nej, det enda vi vistas i direkt sol är vid våra strandpromenader och kanske för att torka lite efter bad. I övrigt gäller skugga, antingen under ett parasoll, en palm, på någon servering eller på hemmaaltanen.

Jo, en sak till har hänt, som var superhäftigt – i lördags bjöd en av våra thaivänner med oss på ett slags barnens dags-firande. Tusentals barn och vuxna som stimmade, lekte, sjöng, dansade åt och umgicks. Något utöver det vanliga, en verklig ynnest att få uppleva!

Barnens dag på Koh Lanta – en färgstark upplevelse.

Utomhusdusch på nya stället – me like!

Massagehyddan, öppen 09:00-21:00 veckan runt.

Sandborsten vi köpte på Phuket för fem år sen får arbeta för sig!

Bosses stående packning till Thailand.

Nästan som hemma. Same same, but different.

Vilan fortsätter

Det är lätt att tro att de här veckorna av total lättja skulle ge mig allt jag behöver för att bli frisk. Att jag kommer att vara näst intill återställd när jag kommer hem efter sex veckor, efter sol, bad, härligt klimat, kravlöshet, bokläsning… Det är nästan så prestationsdjävulen sätter sina klor i mig och får mig att tro det själv mellan varven. Jag måste påminna mig om att det inte går så lätt, att det här visserligen är en riktigt bra knuff i rätt riktning men bara just det. Jag behöver också påminna mig ibland om att inte ha dåligt samvete för att jag har det så bra samtidigt som jag är sjukskriven. Jag får ha det bra.

Nu har våra reskamrater Sara och Alfred begett sig hem till sin vardag, medan vi har några veckor kvar. Just i dag när jag skriver det här är det en mulen dag, men jätteskönt. Vi hänger på vår altan med var sin bok, och jag har varit ett stycke upp på bygatan och fått mig en indisk huvudmassage. Så nu sitter jag här med hela håret inkletat i kokosolja!

Bjuder på några blandade bilder från de senaste dagarna, och jag låter dom tala för sig själva.

.

En enda önskan

Vi firade en härlig nyårsafton på stranden. Nedanför vårt hotell låg stranden förföriskt lugn, upplyst av en måne som nästan var full. Sittande på några dynor drack vi bubbel och önskade varandra gott nytt år, omgivna av såväl praktfulla (men även fjuttiga!) fyrverkerier som hundratals majestätiska och lugna khom loy-lyktor som svävade ut över havet.

Dessförinnan hade vi blivit spontaninbjudna till hotellpersonalens eget party på stranden, en skön och generös upplevelse. När de fick syn på oss viftade de in oss i gemenskapen, vi fick slå oss ner runt deras bord, fick smaka på deras mat (trots att vi kom från en rejäl middag, men smaka kan en ju alltid) och vips hade vi också var sin stor flaska Chang i våra händer. Nu var vi inte hotellgäster, nu var vi vänner. En ynnest.

Det kryllar av årskrönikor, tillbakablickar och nyårslöften just nu. Jag struntar i att göra något storvulet, utan konstaterar att 2017 är rätt skönt att lägga bakom oss eftersom det var året då sjukdomen tvingade mig ner på knä. Jag har bara en önskan och ett mål för 2018 som överskuggar allt annat. Jag vill bli frisk.

Gott nytt år till dig, bästa läsare. Jag är så glad att du finns här och följer mig i stort och smått!

Under dagen före nyårsfirandet besökte vi riktig regnskog. Sara och Alfred klättrade i en grotta medan Bosse och jag softade på en servering under tiden. Ett grottäventyr som det skulle gå att berätta mycket om, men det får de göra själva…

Nota från kvällens middag. Fördrinkar, förrätt, varmrätt, öl till maten och drinkar efter maten – knappt 800 kr för fyra personer. Dyraste och lyxigaste middagen sen vi kom hit.

Skön stämning runt bordet vid personalens egen nyårsfest på stranden, dit vi blev generöst och spontant inbjudna.

Nu är vi här!

Dagen före julafton var vi äntligen här, tillbaka i ett av paradisen på jorden. Den här resan till Koh Lanta har vi planerat och sparat till länge, för det speciella med den är att vi har bjudit med Sara och Alfred (dotter och hennes man). Vi har velat visa dom hur vi har det när vi är här, men de har inte haft någon möjlighet till långresa förrän nu eftersom de pluggat i omgångar under flera år. Men nu! Nu är det äntligen dags!

Vi anlände på kvällskvisten strax före solnedgången. Det hade precis regnat, och var väldigt fuktigt. Alltid samma härliga känsla att kliva ur taxin och gå ner till havet för att första gången känna sanden och det ljumma vattnet!

Nu väntar flera veckors vila, på djupet. Jag har “läxa” med mig från min sjukgymnast, och jag har obegränsat med tanketid. Jag ska också fördjupa yogapraktiken under dessa veckor. Inte minst ska jag njuta av avslappnad samvaro med käre maken!

Hemma på vår altan. Vi bor i ett parhus, så våra uteplatser hänger ihop. Här tillbringar vi många sköna timmar. Vi börjar dagen med att hänga här och läsa ikapp nyheter, sociala medier, blogga etc, medan vi sippar morgonfika. Vi avslutar ofta dagen här efter middagen, och det kan också bli en stund på eftermiddagen.

Det första vi gjorde var att gå ner till havet för att känna på vattnet. Ljummet och sammetslent. Det bar lågvatten, så vi fick gå ut en bra bit.

Restaurangen på vårt hotell, med riklig meny och smakfull mat. Här sitter vi också och spelar kort på kvällarna när andan faller på.

Så här kan till exempel en krämig tomatsoppa serveras!

Ovanför restaurangen på terrassen njuter vi av solnedgångarna.

Att dricka kokosnöt är gott och nyttigt i värmen!

Vi brydde oss inte om att det var julhelg, men på juldagens morgon satt det en liten omsorgsfullt hopknåpad hälsning på vår dörr.

Poolområdet är fräscht och mycket lugnt. Här hänger vi en del på förmiddagarna, innan det blir för hett.

Vi trivs och tar dagen som den kommer. Poolhäng, havsdopp, strandpromenader, snorkeltur, vila i ac under de hetaste timmarna, god mat och dryck, samvaro… tack, livet!

Gotlands Lucia från första parkett

I onsdags – på luciadagen – hade jag förmånen att få uppleva Gotlands Lucia från första parkett. Käre maken var den som skulle “kröna” henne meddelst ett tal och en gåva. Och där fick jag hänga på då, som ett litet bihang. Vilken högvinst, att uppleva det på så nära håll!

Jag har väl mina tankar om det där med att välja lucia – det är ju fortfarande mycket av en skönhetstävling trots allt. För vad går de på de som röstar, om inte utseendet (om du inte är släkt eller bekant, förstås)? Men i år tycker jag det blev bra – internetröstningssystemet saboterades två gånger, så det lades ner och de lottade fram vem av de sju kandidaterna som skulle utses istället.

Lotten föll på Ellen Broström, och hon iklädde sig rollen med den äran. Hon verkar vara en jätteskön tjej med ett härligt och smittande leende. Alla sju hade vackra välklingande röster, det blev en fin stund där i Visby domkyrka med kören som förstärkning.

 

Jag gästbloggar

Idag den 5 december är jag en julkalenderlucka, minsann! Eller adventskalender, som jag fortfarande föredrar att kalla det. Det hette det när jag var barn, under årens lopp har det smugit sig på att bli julkalender i stället. Tror det var i och med julkalendern på TV, faktiskt. Jag kommer ihåg att jag tyckte de sa fel – det är ju i advent vi öppnar luckor, alltså är det en adventskalender! Det tycker jag fortfarande…

Nu struntar vi i det, och koncentrerar oss på dagens budskap i stället. Det är en bloggkollega – Orsakullan – som har en julkalender/adventskalender på sin blogg med en gästbloggare varje dag och där jag har fått möjligheten att vara med.

Jag berättar i dagens lucka lite om mitt släktforskningsintresse, så gå gärna in på bloggen och läs. Passa samtidigt på att kika lite på hennes egna inlägg, hon är en tjej med många strängar på sin lyra, som skriver om sin vardag. Bland annat är hon doula, vet du vad det är?

Mitt inlägg bakom lucka 5 kan du läsa här.

Fotonostalgi – mormor och hennes rutor

Den här fina bilden på min morfar och mormor sitter i ett av albumen jag har, och jag var bara tvungen att fota av det direkt. Det är risig kvalitet just för att jag bara har fotat av, inte skannat ännu. Det ligger lite framför mig i tiden, att skanna alla foton som är värda att bevara för eftervärlden. Annat får gå före.

Men just den här bilden gör mig så glad. De är så fina mina morföräldrar, och så unga. Bilden är sannolikt tagen något av de första åren under 1940-talet. De ser glada ut och är säkert väldigt kära. Det strålar om dom.

Vintrarna i början av 40-talet var stränga, det vet vi. Ändå står hon där mormor, i bara strumpbyxor och kjol. Är det till och med nylonstrumpor? Brrr. Och morfar är inte så varmt klädd han heller; skjorta och slips under en skinnjacka. Kanske är de uppklädda på väg att fira något? Kanske är det vårvinter. När jag tittade lite noggrannare, fick jag syn på att hon har vantar av virkade mormorsrutor. Så lustigt. Just nu ägnar jag TV-kvällarna åt att virka upp mina mängder av restgarner i just mormorsrutor. Inte helt klar över vad det kommer att bli, men många rutor blir det. Det är förförande enkelt och beroendeframkallande, att göra mormorsrutor.

Undrar vem som gjort hennes vantar? Tror kanske inte det var hon själv, hon var ingen virkare. Kanske hennes mamma Linnea, eller rent av hennes blivande svärmor Elsa? Elsa var min gammelfarmor, och den som lärde mig virka. Jag hoppas nog det var hon, det är en skön tanke att cirkeln sluts på det sättet.

Faster Tildas äventyr, del II

För någon månad sedan skrev jag om olika sätt att släktforska med anledning av att jag grävde lite i “faster Tildas” liv. Det går att läsa här. Då hade jag kommit så långt att hon hamnat ända “långt” borta i Södertälje. Jag fortsatte att följa henne, men faktum är att det blev rätt enkelt. Det hände inte så mycket mer i Tildas liv, hon flyttade inte på sig särskilt mycket.

Piga i Södertälje

Hon var alltså 27 år när hon kom till Södertälje som piga hos Fredrik August Björkman (ingen släkt till mig eller min man, är bäst att inflika här), och där stannade hon ett par år. Fredrik August var född i Roslags-Bro, så en gissning från min sida är att hos honom hamnade hon på rekommendation eller för att familjerna kände varandra sedan tidigare då de kom från samma trakt i Roslagen.

Efter ungefär två år, flyttade hon på sig till den familj där hon kom att stanna resten av sitt arbetsliv, nämligen hos grosshandlare Sven Adolf Palm och hans två vuxna döttrar på Oxbacken 15. Grosshandlare Palm drev firman “Fröknarna Palm”, vilka så småningom också tog över efter fadern. Han dog 1911, och samtidigt går att läsa i församlingsboken att Tilda befordrats från piga till jungfru. Om det nu var en befordran, mer troligt är väl att hon utförde samma jobb men fick en annan titel. I senare böcker hade hon titlarna “tjänarinna” och “hembiträde”, och jag misstänker att allt var samma sak.

40 år i samma familj

Hon blev kvar hos de ogifta och åldrade fröknarna Palm ända till 1928, då hon fyllt 70 år. Då hade hon tjänat samma familj i 40 år! I församlingsboken går att se att hon efterträddes av en 33 år yngre kvinna, och troligen slutade hon sitt arbete i kraft av sin ålder. Hon hann flytta ännu en gång ett år senare, till något som hette Kometen 6 i Södertälje, och där blev hon kvar till sin död den 4 mars 1935.

Hon rörde inte på sig mycket när hon väl kom till Södertälje, faster Tilda. Ända fascinerar hennes liv mig – tänk att ha tjänat en och samma familj så länge! Jag tror jag gillar faster Tilda. Hade varit häftigt att få träffa henne.

Foton som berättar släkthistoria

Mina släktforskningssysslor är så mycket mer än att leta i digitaliserade arkiv. I mitt fall handlar det också om att renskriva dagböcker som min morfar, morfars mor och morfars far skrivit under många år, samt skanna in gamla släktfoton. Det är värdefulla bitar till mina förfäders släktpussel. Ibland händer det att jag läser om något i gammelfarfars dagbok som jag har sett på ett fotografi eller hört talas om i tidigare berättelser. Han skriver också om händelser i Sverige och världen, och det gör historiepusslet ännu så mycket större. Släktforskning handlar om så mycket mer än antavlor och släktled!

En flyttkartong med skatter

Jag är begåvad med en hel flyttkartong med gamla fotoalbum, som jag fått ynnesten att ta hand om. Med andakt bläddrar jag bland de sköra sidorna och betraktar de allvarliga ansiktena. En del vet jag inte vilka det är, andra är gamla bekanta såväl genom att jag själv träffat dom som genom rika berättelser genom åren.

Hela kartongens innehålla ska gås igenom, många av fotona ska skannas in och förvaras för eftervärlden på så sätt också, vid sidan av de vackra gamla albumen.

Det är så himla kul, det här!

Ett gammalt fotoalbum klätt i tjockt, bleknat sammetstyg med ett vackert metallornament.

 

Ser vi närmare på ornamentet, står inristat “LJ”. Det står för Linnea Johansson, min mormorsmor.

 

Vilka var dom? Vilka historier skulle de kunnat berätta? Vad tänkte de på? Hur levde de?

Våra drömmars stad – om Stockholm och människorna där

I helgen var vi på Stockholms Stadsteater och såg Våra drömmars stad.

Redan titeln på föreställningen avslöjar att Per Anders Fogelströms berättelse i den välkända ”stad-serien” presenteras i ny tappning, originaltiteln är ju Mina drömmars stad. Den som förväntar sig en traditionell pjäs med en kronologisk berättelse om Hennings och Lottens liv kommer att bli förvånad.

Henning och Lotten är förvisso bärande karaktärer, och navet kring vilken föreställningen snurrar är deras dotter Emelie. Berättelsen berättas med stor skicklighet genom skådespeleri, dans, musik och okonventionella scenografilösningar på en avskalad scen. Vi kastas mellan generationer, livshändelser och stadens utveckling, allt vävs ihop på ett listigt vis. Inte minst fascinerades jag av sättet de knöt ihop Stockholms utveckling med nutidens Stockholm och det som händer i staden idag, mer än 50 år efter att Fogelströms berättelse slutar. Det gav en häftig dimension.

Personligen hade jag ibland en smula svårt att hänga med i svängarna, vissa scener kändes för mig lösryckta ur sammanhanget. Det var länge sen jag läste böckerna, och jag hade haft bättre behållning av föreställningen om jag läst om dem innan för att lära känna karaktärerna på nytt. Det hade förenklat för mig att hänga med.

Ändå lyckades de fängsla mig, en stor del av den tre timmar långa föreställningen. Med sin yrkesskicklighet, inte minst. Med scenbilderna, koreografin och bra skådespeleri nästan rakt igenom.

Föreställningen hör inte till dem jag skulle vilja se om, men jag är glad att jag har fått uppleva den. Uppenbarligen lever den kvar i mig eftersom jag nu skriver om den flera dagar efter!