En mors bekännelse

Hon är min stora stolthet.

När bekanta vi inte träffat på ett tag frågar hur Sara har det nu för tiden, berättar jag med stolthet att hon pluggar till musiklärare på Musikhögskolan (Ackis) i Stockholm. Att hon är utbildad musikalartist, men att det är problem att få jobb. Att hon nu får glädje och nytta av både sin scenrutin och pedagogiska ådra.

Jag är så förbaskat mallig, när jag berättar det.

Hon är min stora kärlek.

Hon är min dotter!

One thought on “En mors bekännelse

  1. Det stora mysteriet är hur de lyckas bli så mycket mer och så mycket bättre på allt på möjligt än vad man liksom tänkt sig?

    Intressant att vi också har var sin dotter…

    Malla på du bara!

  2. Jag KÄNNER verkligen det Maria! Känslan går genom orden… och Du har all rätt att vara hur mallig som helst!

    Varm kram!

  3. Men så klart du ska vara stolt och berätta om det! När det gäller mina barn är jag gränslöst stolt och positiv – dom är helt enkelt underbara och det tycker jag att jag ska få berätta! Helt rätt!!!

  4. "Det är inte nyttigt för barn att få höra hur bra de är" tyckte min f.d. svärmor…
    Tur för våra barn att inte vi resonerar på det viset!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.