Hur bråttom är det?

Långledighet betyder ofta reflektionstid för mig. Det blir tid över, mellanrum som skapar möjligheter att tänka bortom det vardagliga tjattret i huvudet. Tempot går ner och därmed får det plats för annat. Det kommer av sig självt, och även om jag inte tror det så skapas nya – eller möjligen nygamla – tankar.

Denna jul- och nyårsledighet har dels bestått i en hel veckas umgänge med de bästa i världen; dotter, svärson och barnbarn. Underbart härligt och lyxigt att få dela lite vardag med den lille personen, att skapa en relation, ett samtal, och att få se honom utvecklas. Han har fyllt ett år lille Caspian, och det händer massor varje dag. Tack vare Saras flit att facetime:a ofta ofta, så känner han igen mormor och morfar och det är helt odramatiskt att dessa två kliver ur skärmen för att materialiseras framför ögonen på honom. Som den mest naturliga sak i världen!

Dels har jag och käre maken fått massor av egentid såväl tillsammans som var för sig, där vi kunnat följa våra egna rytmer i stället för att tvingas förhålla oss till vad som står i kalendern. Det är under dessa dagar det händer – förutom att jag får följa mitt eget inre och göra vad jag vill när jag vill, så frigörs också utrymme till tankar som inte enbart handlar om planering, tidsoptimering och vardagsbestyr. Sånt som jag tror är alldeles livsnödvändigt för oss människor, men ändå så ovanligt förekommande. Tankar om livet och dess innehåll.

Som till exempel min egen dödlighet.

Odödlig

Flera saker de senaste åren har fått mig att på allvar inse att jag inte är odödlig, inte minst utmattningen och dess följder samt att bli mormor. Annat också, men mycket kom ändå i kölvattnet på dessa två stora och omvälvande händelser.

För faktum är att jag ända tills för några år sedan har levt i föreställningen om att allt förgås utom jag själv. Generationer kommer och går, människor dör, men själv lever jag vidare. Eller snarare handlar det säkert om att jag över huvud taget inte reflekterat över att jag själv är en del av förgängligheten, på samma sätt som jag inte reflekterat över just någonting. Bara levt. Blickat framåt, framåt. Aldrig stannat upp. Alltså samma mekanism och levnadssätt som drev mig in i en utmattning.

Men det har sakta gått upp för mig att jag är en av alla dessa små människor som är här bara en liten stund. Även jag ska dö. Även jag är bara en prick i universum, en försvinnande liten del av existensen. Förmodligen med ett syfte, men absolut inte med evigt liv. Extra tydligt blir det också eftersom jag släktforskar och därmed får perspektiv på hur människor föds och dör, generationer kommer och går medan tiden bara rullar på.

Det kan förefalla både naivt, självupptaget och världsfrånvänt att komma på det först nu. Men jag tror inte jag är ensam. Jag tror vi är många som när vi levt ett bra tag börjar umgås med tankar på att tiden är ändlig., men inte förrän då. Och kanske är det precis som det ska vara. Kanske är det meningen att vi som unga och mitt i livet inte ska grubbla så mycket på att det tar slut en dag.

Hur bråttom är det?

Om någon månad fyller jag 60 år. Jag känner mig bekväm i den ålder jag är, tack och lov. Ingen ångest. Hoppas och tror att jag fått med mig de gener som fått många av mina förmödrar och förfäder att leva länge, och i så fall har jag ett gott stycke kvar.

Men kanske är det ändå nån sorts livskris, även om ångesten och det jobbiga lyser med sin frånvaro. Kris lär ju betyda förändring och omvälvning, och inte nödvändigtvis vara något negativt. Till det hör säkert tankarna jag umgås med; vad vill jag med resten av mitt liv? Hur vill jag leva det? Vad vill jag hinna med, och vilken sorts person vill jag vara? Hur bråttom är det att göra, skapa, förändra? Och behöver jag göra det? Eller ska jag bara fortsätta som förut? Är mitt liv och mitt sätt att leva livet kanske good enough?

Det är frågor utan givna svar, men som dyker upp i mitt huvud nu och då. Och frågan om hur bråttom det är, tycker jag också man kan plocka ner till vardagsnivå. Ställa sig när man jäktar; ”hur bråttom är det, egentligen?” För vad är egentligen tid?

Hur tänker du?

Var befinner du dig? Hur resonerar du? Vad tycker du om det jag skriver, och mina tankar om livet och döden? Vill du också dela med dig blir jag glad, jag behöver spegla mina funderingar med andras. Chansen att bli en ännu bättre människa är större om man bryter och delar sina tankar med andra. Och jag blir gärna en lite bättre människa. Steg för steg. En dag i taget.

6 reaktioner till “Hur bråttom är det?”

  1. Eftersom jag själv brottas med samma tankar som Du så ser jag inget konstigt med det. Och när man gått igenom både det ena och andra, framförallt det senaste året, av svår sjukdom, utmattning och dödsfall i familjen så kommer allt närmare.
    Jag är ganska duktig på att njuta av det lilla och ta vara på stunderna och har även en stark tro på att det finns något annat efter detta. Det som känns övermäktigt jobbigt är att inte få finnas kvar och se efterlevande generationer, men det är ju trots allt livets gång.
    Det viktiga är att vi själva ansvarar för att göra den korta tid vi har på vår planet till det bästa vi kan.
    Kram, Pia

    1. Tack Pia. Jag vet att du är riktigt bra på att ta vara på livet, på tiden. På många sätt är du en stor förebild. Kram!

      1. Hej Maria !
        Känner så väl igen mig i dina tankegångar. Känns helt naturligt i vår ålder. De blev mer aktuella då en gammal klasskamrat gick bort helt plötsligt innan jul, 59 år gammal. Nu mer än någonsin börjar jag planera för att sluta jobba tidigare än 65. Ja det var just det, planera, istället för att leva i nuet… så typiskt mig, men jag jobbar på det.
        Kram
        Anna-Maria

        1. Tack, Anna-Maria. Den perfekta mixen är säkert att både planera och leva i nuet… Lagom av allt, liksom. Själv har jag bestämt mig för att sluta jobba vid 63, och vill jobba för att må bra till dess och efter det. Kram!

  2. Hej Maria! Jag har de senaste åren börjat tänka på att en dag finns jag inte längre. Jag fyller 63 år om några dagar och tänker mycket på om jag ska gå i pension eller inte. Möjligheten finns ju. Det som stoppar mig är att jag trivs så mycket med mina arbetsuppgifter och den utveckling vi är med om inom Bostadsanpassningen och som jag är med och skapar. Känner mig inte klar ännu. Samtidigt är det så mycket som jag vill bli färdig med hemma. Gå igenom gamla papper, kasta, spara. Saker som jag börjat rensa ut och vill ge till barnen och deras familjer. Skrivit ner och packat i kartonger. Som sagt, hur mycket tid har jag kvar? Min syster dog i början av dec mån. Helt knall och fall. Skulle bli 66 år, hade inte gått i pension ännu men hade börjat fundera på det. Hon hann aldrig få njuta av den tiden. Detta sätter perspektiv på saker och ting. Jag tycker dina reflektioner om liv och död är helt befogade och du är nog inte ensam om att tänka på det i vår ålder. Kram på dig!

    1. Tack för att du delar med dig, Yvonne. Konsten tror jag är att njuta av livet trots medvetenheten om att det tar slut. Att inte ägna all tid heller åt att ”dödstäda”. Jag förstår verkligen att saker ställts på sin spets för dig i samband med din systers bortgång. Det är såna gånger vi påminns extra. Ta hand om dig och ditt liv, kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.