Transformation

Den är så märklig, den här resan jag gör. Jag känner inte vägen, jag vet inte var jag hamnar, jag vet knappt var jag kommer ifrån. Det bästa jag kan säga är att jag vet ungefär var jag befinner mig just för tillfället, men faktiskt bara ungefär. Jag är mer än lätt vilse i pannkakan.

Utmattningssyndrom

Från att ha varit en person med massor av åtaganden och poster i kalendern, så verkar jag just nu vara en person som knappt tål att ha någonting som ska göras och passas tid till. Jag vill bara flyta omkring – drälla omkring! – och absolut inte ta på mig något som kräver resultat av mig. Kanske kommer jag tillbaka till att vilja det, men just nu skyr jag det!

Av det team som tar hand om mig på företagshälsovården, har jag bland annat lärt mig och förstått att jag är både mentalt och fysiskt utmattad på grund av att jag varit på tårna alltför länge. År ut och år in, så länge jag kan komma ihåg faktiskt. I stort sett i hela mitt vuxna liv. Jag har inte sett det som att “vara på tårna” tidigare, men fattar nu att det är precis det jag har varit. I ständigt beredskapsläge. Det är min kropp fortfarande, har jag lärt mig känna igen. Jag har fortfarande en hög stressnivå stundtals, som skapar stora spänningar i min kropp. Nu när jag börjar lära mig att aktivt slappna av, märker jag ju hur oerhört spänd jag är.

Jag har också fått lära mig att utmattning ofta beror på att en länge gjort alltför mycket våld på det som är en själv. Det vill säga gjort saker tvärt emot vad en egentligen vill och passar för. Jag tror det gäller för mig, fast jag har inte fattat det förut. Jag har bara sökt nya utmaningar, nya marker att beträda, nytt att lära. Det är nog länge sedan jag slutade att reflektera, jag har bara gjort. Presterat. Jag är en riktig human doing. Fel – jag har varit en riktig human doing!

Hjärnskador

Utmattningen har också givit hjärnskador, som dock inte är bestående såvitt de lärde vet i dag. Min hjärna har en väldigt begränsad kapacitet numera, vad gäller hur mycket den orkar ta in eller vad den minns. Och om du visste hur konstigt det är! Jag som varit skärpt, snabbtänkt och kreativ. Nu står det allt som oftast still, eller är tomt. Det är nog den delen som är svårast för mig att acceptera, det som för mig symboliserar den största skillnaden mellan gamla och nuvarande jag.

Jag får hjälp av sjukgymnast att slappna av, via övningar och akupunktur. Jag får hjälp av samtalsterapeut med mitt förhållningssätt till tid och prestation. Jag får hjälp av läkare med mitt allmäntillstånd. Det är så otroligt tacksamt och hjälpsamt, och äntligen har jag börjat förmå att ta hjälp! Men oj – det tar tid.

Arbetstid

Nästa vecka går jag upp i arbetsgrad till 50%. Jag hoppas jag har förmågan som gör att det kommer att fungera. Redan nu märker jag att det utsätter mig för nya utmaningar, när det gäller min relation till tid. Min läkare sa delvis på skämt, men också delvis med allvar, att jag har utvecklat en “ansvarsallergi”, och att det är bra för mig. Jag tror jag har en tidsallergi också, faktiskt.

Ibland undrar jag hur mycket våld jag har gjort på det som egentligen är jag. Nu när jag bokstavligen vänder ryggen till det som jag trodde var jag, vilket torde tyda på att det inte är det. Men för att veta det, måste jag ju veta vem jag är. Och jag har ingen aning.

Maria 2.0

Vad vill jag då? Jag önskar mig förnöjsamhet. Jag önskar att leva uppmärksamt och reflekterande. Jag önskar långsamhet och enkelhet. Jag inser att allt detta går att uppnå, men det är inte inom räckhåll ännu eftersom min livsstil har varit… tja, exakt tvärt om.

Men just nu vill jag bara drälla. Jag har hemskt mycket dräll att ta igen.

Ska bli intressant att stifta bekantskap med Maria 2.0 så småningom.

Allt om min resa in i och ut ur utmattning, finns på sidan “Min resa mot balans“.

Komma tillbaka från utmattningssyndrom

att komma tillbaka från utmattningssyndrom

Nu har det gått en månad sedan jag började “arbeta” ett par timmar om dagen. Eller åtminstone befunnit mig på arbetsplatsen. Hur det går? Tja; comme çi, comme ça. Att komma tillbaka från ett utmattningssyndrom finns det mycket att säga om.

Bakslag

Först och främst är det bergis på sin plats att jag slutar sätta ordet arbeta inom citationstecken. Jag har hittills gjort det för jag tycker att jag inte gör någon nytta alls när jag är där. Enligt mitt gamla mönster, mitt gamla sätt att se på arbete. Så – nu har jag gjort det. Nu säger jag i stället att jag arbetar två timmar om dagen, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på 75%.

Sen är det ju bara att erkänna högt att jag har fått lite bakslag sedan jag började arbeta, rent fysiska sådana. Troligen stressar det mig fast jag inte tycker det, och det är också något att förhålla sig till. Detta faktum.

Yrseln, som var det som slog mig till marken från början och som jag varit skönt befriad från i några månader, har återkommit. Inte alls i samma omfattning som då, inte alls lika otäck, men ändå. Den finns där och ställer till det lite. Örontjutet, som läkaren nu säger mest troligt är tinnitus, har tilltagit. Skitjobbigt. Och den elaka klådan som jag haft i omgångar tidigare, har också kommit igen. En klåda som är obeskrivlig, som liksom ligger innanför huden. Oerhört plågsam.

Min inkännande och kunniga läkare har en teori som jag är helt villig att testa. Nämligen att alla de här sakerna beror på extrema spänningar i nacke och axlar, och kan jag bli av med dom så lindras också besvären. Jag är beredd att köpa det och åtminstone testa. Därför har jag återupptagit besöket hos sjukgymnasten, och nu provar vi akupunktur. Visste ni att en kan ha spända muskler i skalpen? Det kan en, för det har jag. Helt sanslöst. Tydligen också en del av ett utmattningssyndrom.

Att komma “tillbaka” från ett utmattningssyndrom

Det finns så många människor omkring mig som undrar hur det går med min väg tillbaka. Jag är verkligen lyckligt lottad, de flesta bryr sig på allvar, på riktigt. Grejen är att det är så svårt att svara på, och det av två skäl.

Dels har jag ingen aning om hur det går. Alltså – jag famlar och vet inte riktigt vart jag är på väg. Därför att – och här är det andra skälet – jag vill ju inte tillbaka till där jag var! Det vore ju rent av korkat att sträva mot det, för det var ju en livsstil som slog mig till marken och som nästa gång kanske inte skulle vara lika mild utan slå ännu hårdare. Så DIT vill jag ju inte. Men kruxet är att jag inte har klart för mig vad det är jag strävar mot, vilket riktmärke jag har som kan tala om för mig hur långt jag har kvar. Därför är frågan svår att besvara.

Hur ska jag göra för att komma vidare, åt rätt håll? Vad ska jag göra?

Rutiner

En sak jag börjar inse, är att jag behöver rutiner. Jag behöver förenkla, skala ner, skala av. Jag har haft rutiner i mitt tidigare liv också, men då bestod dessa i arbete. Arbete, arbete, arbete. Jag behövde aldrig fundera över vad jag skulle göra när jag var ledig, för hade jag luckor så fyllde jag dom med arbete. Det är också en rutin.

Men nu gäller att skaffa mig fasta rutiner som gör mig gott. Att sträva efter att varje dag göra de små sakerna som jag i långa loppet mår bra av. Nu gäller dessutom långsamhet och en sak i taget. Nu gäller att leva uppmärksamt, något som yogan lär mig. Jag brukar rent av säga att yoga betyder att leva uppmärksamt.

Det här är inte helt lätt för en person som alltid varit på väg, som alltid velat vara steget före och ha tusen bollar i luften samtidigt. Gärna med flera bollar på väg in i systemet också. Jag har gillat det, det har triggat mig och hållit mig levande. Men det går verkligen inte längre.

Sociala medier – en del av livet

En av de saker som ofta beskrivs som stressande, är sociala medier. Alltför ofta sätts likhetstecken mellan sociala medier och stress eller psykisk ohälsa. Uppkopplad = stressad. Nerkopplad = fridfull. Nej, säger jag. Det finns grader av det här.

Jag menar att även här handlar det om förhållningssätt. Sociala medier är en del av mitt liv, av väldigt mångas liv i dag. Att stå utanför är ju givetvis fullt möjligt, men för mig inget alternativ. Jag har varit aktiv i sociala medier i 10 år, jag har en stor del av mitt liv och nätverk där. Däremot, går det att välja på vilket sätt en använder det. Utgå från dig själv i stället för från andra. Håll i taktpinnen, sitt i förarsätet, eller vilken liknelse du vill använda. Kort sagt – bestäm själv hur och vad! Jag tror verkligen inte på antingen-eller. Det är samma sak som att säga att en ska sluta äta godis eller sluta dricka öl. Gillar du godis eller öl är det inte hållbart. Däremot behöver du inte göra det hela tiden, utan med måtta.

Själv har jag till exempel stängt av mina notifikationer från sociala medier, för att jag inte ska frestas att kasta mig över någon av apparna så fort det plingar eller blinkar. Jag har ett par, tre stunder per dygn då jag ägnar mig koncentrerat åt att läsa och interagera på Facebook, Instagram och Twitter. Det är faktiskt inte så att alla sitter där ute och väntar på att du ska agera, utan du kan bestämma takten helt själv. Undantaget från detta är personliga meddelanden på SMS, Whatsapp eller Messenger t.ex., som ju är till mig personligen. Det är mer att likna vid ett telefonsamtal, så där har jag “ringsignalen” – d.v.s. plinget – påslaget så jag uppmärksammas. Men det är allt. Resten styr jag själv när jag vill se på.

Nyckeln är ditt förhållningssätt och att komma ihåg att du bestämmer.

Jag har ett motto där det här passar in så bra: Livet är summan av mina val. Precis så är det. Väljer jag att låta andra bestämma när jag ska interagera på sociala medier t.ex., eller vad jag ska delta i eller säga ja till – då blir det inte bra.

De små stegens kraft

Så det här med att “komma tillbaka”. Att bli frisk. Hur ska en göra? Vad ska en göra?

Jag har inget universalsvar på frågan, jag önskar jag hade. Men jag tror faktiskt på de små stegens kraft. Att små steg tillsammans och på sikt gör skillnad.

Jag har fortfarande väldigt svårt att hitta ro. Rastlösheten finns där, tankesnurret, när jag försöker stilla sinnet genom meditation eller yoga till exempel. Men jag har lärt mig att det får finnas där, det är ok. Jag försöker betrakta det, och acceptera det. Svårt, men troligtvis helt nödvändigt. I gengäld kan det stå helt still i huvudet när jag skulle behöva lite aktivitet. Lika viktigt med acceptans där, men fy sjutton så svårt ibland.

Att ha en målbild

Jag tror också det finns ett trick; att ha en målbild. Vad jag vill bli, hur vill jag vara. Jag tror, att om en kan ha en klar bild över hur en vill att ens framtid ska te sig, så är det lättare i nuet. Varje steg jag tar, varje val jag gör, siktar mot målbilden. Livet är summan av mina val.

Min målbild är än så länge rätt suddig. Men jag försöker mejsla fram den för att se vem Maria är i framtiden; den bilden kommer att hjälpa mig ur det här, uppåt och framåt. Den, tillsammans med de fantastiskt tålmodiga och kärleksfulla människor jag har runt omkring mig. Ni vet vilka ni är.


Fler inlägg om min resa genom utmattningssyndromet hittar du här, under “Min resa mot balans”

Tuffare än jag trodde att komma tillbaka

att komma tillbaka

Jag har i hela mitt vuxna liv varit en person som ångat på. Jag har ofta kört över mig själv, något jag börjar förstå nu. Det har inte varit så viktigt vad jag känt eftersom det har funnits så mycket att göra och ta tag i, jag har för enkelhetens skull inte känt efter så noga. Som jag skrivit om tidigare, så har jag tyckt att det blir alldeles för lätt att falla in i gnäll om en börjar känna efter hur saker och ting känns.

Det är helt klart en av orsakerna till att jag i dag befinner mig där jag gör. Jag tränar nu på att känna efter, att inse att jag inte gnäller när jag berättar hur jag mår, och det händer att jag drabbas av en stark känsla av självupptagenhet. Men: träna träna. Öva öva. Acceptera acceptera.

Att komma tillbaka…

I skrivande stund har jag under nästan två veckor varit “bara” 75% sjukskriven, och är tillbaka i någon sorts arbete på 25%. Det blir ju inte mycket till arbetsinsats på två timmar per dag, ska erkännas. Men tanken är att jag ska gå till kontoret, umgås med arbetskamrater och utföra lite enklare arbetsuppgifter. Just nu består dessa i att rensa mitt rum, något som är jätteskönt och oerhört befriande. Ja, nästan nödvändigt känns det faktiskt.

Jag har ju upptäckt saker under de här dagarna. Som att jag till exempel är i någon sorts identitetskris. Den Maria jag “alltid” har varit och som jag identifierar mig med, har alltid haft fullt upp med arbete, uppdrag och saker där jag har behövts. Det har varit kvällar och helger med arbete, väldigt lite tid för mina personliga och privata intressen. Jag har ju gillat det, så jag klagar inte. Men nu då – jag är hemma varje kväll. Det är verkligen jätteskönt, eftersom min energi inte räcker till för att göra saker på kvällarna, men konstigt samtidigt. Den Maria jag känner sedan gammalt har antingen möten på bortaplan, eller också har hon arbetsuppgifter att göra på kvällarna. Nu har jag jättemycket tid för mig själv, mitt mående och mina intressen. Det är svårt att ömsa skinn. Gör nästan lite ont, faktiskt.

…till vadå?

Det är också så att jag behöver ha klart för mig vad det är jag ska “tillbaka” till. Jag vill inte tillbaka till den gamla livsstilen, eller mitt gamla förhållningssätt. Vill jag tillbaka till mina gamla uppgifter? Vet inte.

Klockallergi

En annan upptäckt jag gjort är att jag är näst intill allergisk mot att passa tider. Jag jobbar med att ha ett lugn inombords, att mota bort stresskänslor och ta en sak i taget. Allt det där går rätt hyggligt mestadels, mycket tack vare medveten träning. Men om jag vet att jag har en tid att passa, sätter stressen in. Helt galet. Den gamla Maria hafsade över mycket som rörde henne själv för att snabbt komma vidare till det som väntade på att bli gjort; toabesöken måste gå fort, att äta var också något som raskades av fortast möjligt och jag duschade och sminkade mig så fort jag kunde och la nästan aldrig någon omsorg på det.

Min träning på att vara mer närvarande i nuet innefattar att göra saker med omsorg, inklusive det som rör mig själv. Men om jag då vet att något väntar runt hörnet, klarar jag liksom inte av att känna ro och göra det omsorgsfullt. Jag får stresskänslor, klarar knappt av att något eller någon väntar på mig. Det kan räcka att det är något som ska hända under dagen, så rubbar det min sinnesfrid.

Kroppen och sinnet protesterar lite

De senaste veckorna har en del av mina gamla fysiska symptom kommit tillbaka, något som både retar mig och gör mig lite ledsen. Den yrsel som alltsammans började med har jag varit lyckligt fri från de senaste månaderna, men nu har den kommit tillbaka om än lindrigare. Jag känner oro vissa kvällar när jag ska sova, och har fått tillbaka en stickande klåda på huden ibland. Vissa dagar och stunder övermannas jag över en trötthet och uppgivenhet så stor att jag har svårt att hantera den, och visst kommer det också stunder när jag känner mig riktigt ledsen.

Det här är nog det bakslag som läkaren sa skulle komma nästan lika säkert som ett brev på posten, så jag är inte särskilt orolig. Det känns ändå bra att få börja gå tillbaka i ett så här sakta mak, och att få så mycket tid för mig själv och mina egna intressen. Jag är lyckligt lottad, men kan konstatera att det blev tuffare än jag både trott och hoppats på.

Eremitkräfta eller fjäril

Jag är rätt sårbar just nu. Hudlös. Värnlös. Ett lätt byte. Jag är i ett mellanrum.

Min läkare liknade mig vid en eremitkräfta. När dessa byter skal kan de inte som andra skaldjur skapa sitt eget, utan måste hitta ett nytt. Medan de söker efter det, är de skallösa och ett lättåtkomligt byte. Precis som jag just nu. Jag har kravlat mig ur ett gammalt hårt skal som var en Maria som strävade framåt, framåt, blind och döv för sina egna behov men väldigt mån om att bistå omvärlden. Jag försöker att inte döma henne, hon använde en strategi hon hittat som mycket liten. Den funkade i 50 år, i alla fall.

Men min egen liknelse på det jag genomgår är en annan, i mitt tycke vackrare (jag är nämligen skaldjursallergiker, haha). Jag har levt som en larv i alla år, ömsat skinn några gånger, men i övrigt tämligen självutplånande larvat runt. De senaste månaderna har jag levt i en puppa, och nu håller jag på att utvecklas till en vacker fjäril. När jag är klar ska jag bara flaxa omkring och vara vacker, sprida glädje och göra det jag vill! Eller nåt liknande. Åtminstone tycker jag bättre om fjärilar än kräftor…

Klart står i alla fall att det liv jag är på väg tillbaka till kommer att vara annorlunda än mitt tidigare. Därför att jag kommer att vara annorlunda. Jag har en lång och krokig väg att gå, men är fast besluten att klara det. Med hjälp av en kärleksfull omgivning kommer det att gå.


Är du intresserad av mer ur min resa in i och ut ur utmattningssyndrom, så finns allt att läsa under fliken “Min resa mot balans

OS och semi-influensa. Eller nåt.

OS och semi-influensa

Förra veckan blev en jättekonstig vecka, eftersom jag var lite sjuk. Eller ganska dålig, men svårt att sätta någon sjuk-etikett på det. Fick galet ont i kroppen, precis så där influensa-ont du vet, men utan hög feber. När jag kollade tempen någon dag senare visade det sig att jag hade liiite feber, men det räcker för att däcka mig.

En “släng av” influensa?

Ingen förkylning, ingen hosta, däremot en elak huvudvärk som inte gick över. Att vakna med huvudvärk är inte kul! Sätter liksom ribban för dagen… Nej, jag var bara ett skrutt förra veckan. På anmodan av Lotta köpte jag ColdZyme för att hindra en eventuell förkylning, jag vilade jättemycket (hade inget val) och efter några dagar hade kroppen slutat göra ont. Och i morse vaknade jag utan huvudvärk för första gången på nästan en vecka. Så nu finns det hopp om livet igen!

Det blev ju en hel del OS-tittande då, förstås. Det hade det säkert blivit ändå, men extra soffhäng måste jag ju medge att jag ägnade mig åt i min bedrövelse. Det, och så virkning och lite läsning. Inser när jag skriver det, att det inte är så stor skillnad mot andra dagar nu under min sjukskrivning, haha.

Jag har alltid hävdat att en inte kan ha en släng av influensa. Antingen har en det, eller också inte. Men faktum är att jag nog måste ändra på den uppfattningen – jag tror faktiskt jag hade “en släng”!

OS och semi-influensa
Min mysterievirkning in progress. Avancerade färgkombinationer gör att det gäller att hålla reda på vad som är vad…

 

Området kring min fåtölj liknar närmast en krigsskådeplats, men här har jag liksom hängt en vecka… fjärrkontroll och ColdZyme inom räckhåll, hantverket utspritt på övriga fria ytor…

 

Visst är de kul! Passar mig perfekt just nu. Halvt på skämt, halvt på allvar…

 

I lördags hade livsandarna börjat komma tillbaka så pass att jag kunde gå på Queenkonserten med Magnus Bäcklund och GotlandsMusiken. Och VILKET drag det var!
Söndagen bjöd på rätt skönt väder, så jag tog en promenad via Kärleksstigen in till biblioteket. Det är över två månader sedan jag promenerade här, och 4,5 km blev en skön stund i dagsljus.

Kokosoljans mångsidighet

Det finns något jag förknippar extra starkt med Thailand, och det är kokosolja. Jag älskar (den äkta) kokosdoften, och den är så himla bra för huden. När jag går på massage, får de väldigt gärna massera med kokosolja, och jag smörjer mig själv med det också nu när solbrännan djupnat lite och den första känsligheten är över.

Det känns fint att ge huden något naturligt utan tillsatser, gud vet vad det är i alla solkrämer en behöver använda innan huden vant sig vid solen. Oljan går bra in i huden och kladdar inte efter en stund. Den ger en svag doft av härlig kokos, inte en sån där stark, artificiell som en del solskydd har. Den gör huden nöjd, solbrännan jämn och har faktiskt också ett visst solskydd har det visat sig. Jag var lite skeptisk till det tidigare, men det kan jag numera skriva under på. Jag använder den även i håret som skydd för solen då och då.

Det finns egentligen bara en nackdel – den stelnar om det blir kallare än 24-25 grader, och funkar då följaktligen inte jättebra i pumpflaska… Det blev jag varse härom dagen, när jag behöll flaskan inomhus över natten. Vi har vår air condition programmerad på 21 grader för att få bra sömn, nämligen. Hädanefter får flaskan stå kvar ute på natten så den går att använda på morgonen.

Den är ju också ätbar, på den här flaskan står kaloriantal och den rekommenderas för bland annat detox.

Sa jag att jag gillar kokosolja?

En enda önskan

Vi firade en härlig nyårsafton på stranden. Nedanför vårt hotell låg stranden förföriskt lugn, upplyst av en måne som nästan var full. Sittande på några dynor drack vi bubbel och önskade varandra gott nytt år, omgivna av såväl praktfulla (men även fjuttiga!) fyrverkerier som hundratals majestätiska och lugna khom loy-lyktor som svävade ut över havet.

Dessförinnan hade vi blivit spontaninbjudna till hotellpersonalens eget party på stranden, en skön och generös upplevelse. När de fick syn på oss viftade de in oss i gemenskapen, vi fick slå oss ner runt deras bord, fick smaka på deras mat (trots att vi kom från en rejäl middag, men smaka kan en ju alltid) och vips hade vi också var sin stor flaska Chang i våra händer. Nu var vi inte hotellgäster, nu var vi vänner. En ynnest.

Det kryllar av årskrönikor, tillbakablickar och nyårslöften just nu. Jag struntar i att göra något storvulet, utan konstaterar att 2017 är rätt skönt att lägga bakom oss eftersom det var året då sjukdomen tvingade mig ner på knä. Jag har bara en önskan och ett mål för 2018 som överskuggar allt annat. Jag vill bli frisk.

Gott nytt år till dig, bästa läsare. Jag är så glad att du finns här och följer mig i stort och smått!

Under dagen före nyårsfirandet besökte vi riktig regnskog. Sara och Alfred klättrade i en grotta medan Bosse och jag softade på en servering under tiden. Ett grottäventyr som det skulle gå att berätta mycket om, men det får de göra själva…

Nota från kvällens middag. Fördrinkar, förrätt, varmrätt, öl till maten och drinkar efter maten – knappt 800 kr för fyra personer. Dyraste och lyxigaste middagen sen vi kom hit.

Skön stämning runt bordet vid personalens egen nyårsfest på stranden, dit vi blev generöst och spontant inbjudna.

Men det är ju absurt att det inte bara går att rycka upp sig!

Orden har jag hittat i en bok, men de har också cirkulerat runt i min arma hjärna de senaste veckorna. Dessutom har det varit en grundinställning i mitt liv fram till nyss, att det alltid går att rycka upp sig. Skärpa sig. Inte känna efter så förbannat. Då blir en gnällig, då tar en på sig offerkoftan. Må gud förbjude, nej bit ihop och ryck upp dig!

Att rycka upp sig

Genom Facebook-gruppen Snacka om utmattning fick jag tips om en lättläst liten bok som ligger bra i handen; “Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” av Pia Dellson. Den är uppdelad i hennes olika faser i utmattningen, och är verkligen bara små korta noteringar. En får intrycket att hon skrivit ner allt som någonsin kommit för henne, en metod som jag också ofta tillämpar.

Det finns en del noteringar som står för henne mer personligt, och ett och annat jag kanske inte så tydligt kan relatera till. Men det finns också noteringar som är så fruktansvärt mitt i prick att jag skulle skratta åt det om det egentligen inte vore så sorgligt. Vill gärna dela med mig lite till dig som läsare, för jag tycker det är så bra och för att det kanske bygger på förståelsen ännu mer.

 

Ur boken “Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” av Pia Dellson alltså:

Någon har bytt ut
min hjärna
mot en liter sirap.

***

Man ska lyssna på sin kropp
och det har jag gjort.
Men jag har inte låtit det den sagt
hindra mig.

Jag hör vad du säger.
Nu kör vi!

***

Farten är så hög
att det tar två månader
bara att bromsa in
till stillastående.

***

Övermannas av en trötthet
som är absolut.
Som är starkare
än min vilja.
Som inte går att
förhandla med.

Jag sitter i ett skruvstäd.

***

Upptäcker i tystnaden
att jag har tinnitus också.
Fast det kan inte vara öronen.

Det är min hjärna
som piper.

***

Men det är ju absurt
att det inte bara går
att rycka upp sig!

***

Fångad i en dålig kropp.
Jag vill ha paus,
vila i min egen
tills jag har kraft
att läka den här skadade.

Jag orkar inte
vara så här sjuk.

***

Ensam,
fast många
står mig nära.

Men det är min kropp
som är sjuk
och som jag måste
ta genom detta.

Ingen kan göra det åt mig.

***

På drift
utan styrfart
med roder som inte tar.

Jag är manöveroduglig.

***

Jag letar efter min egen takt

Hur det ändå är!

Jag har nu varit sjukskriven i två månader. Jag har klättrat ur zombiestadiet, och en diffus otålighet börjar pocka på. En inre stress, som berättar för mig att jag nu borde ta tag i situationen. Den oron och stresskänslan känner jag igen, den är bekant. Den har rent av varit min ständiga följeslagare så länge jag kan minnas. Den är rätt obehaglig att umgås med, så jag har insett – nu när jag har oändligt med utrymme att tänka efter – att den har jag tidigare använt som drivkraft och bränsle. Den har manat mig framåt, den har talat om för mig att fylla på mer mer mer och den har försvunnit när jag har gjort saker.

Men nu.

Min egen takt

Nu kan och ska jag inte fylla på med en massa saker. Det går helt enkelt inte, heller. I stället blir jag obarmhärtigt konfronterad med den här stresskänslan, vi står ansikte mot ansikte. Den yttrar sig bland annat i ett tryck och ett tjutande i huvudet, att jag har svårt att djupandas och svårt att sitta stilla för det kryper i mig.

Även när den inte är helt påtaglig, så finns den i bakgrunden som en molande oro. Det var den oron som började formulera tankar på att jag nu bör ta steg vidare framåt. Att börja se på mitt förhållningssätt till arbetet och skaffa mig verktyg att agera annorlunda. Målet står ju klart – att komma tillbaka. Men jag fattar ju att det måste jag göra i en annan form, och jag inbillade mig härom dagen att jag nu är mogen att börja gjuta den formen.

Jag hade tid för samtalsstöd hos Företagshälsovården, och yppade mina tankar och planer. Min vilja att identifiera orsaken till att jag befinner mig i utmattning, för att kunna förändra och staka ut färdriktningen framåt.

Framåt. Mitt gamla mantra. Bilden av mig. Framåt.

Ännu en gång blev jag nedtagen på jorden. På ett mycket mjukt och vänligt sätt. Jag blev påmind om att just det beteende jag visade var en del av mitt problem, och orsaken till att jag befinner mig i utmattning. Jag blev också påmind om tidsperspektivet; två månaders sjukskrivning (=vila) kontra åratal av press på mig själv, destruktivt leverne och kanske till och med sjukdom fast jag inte låtsats om det. Jag ska fortsätta ta saker i min egen takt. Men vad är min egen takt? Jag har inte en aning. Jag trodde det var bråttom som var min takt, men så är det nog inte.

Kaos

Ok, då. Kapitulation. Någon sorts förståelse. Jag gick inte från samtalet med ens början till en verktygslåda mot framtiden, vilket hade varit min plan, istället hade jag framkallat en ännu tydligare bild hos Företagshälsovården att hela deras uppgift är att fortsätta bromsa mig.

En märklig känsla av sorg blandad med förvåning och lättnad.

Nu befinner jag mig här och försöker identifiera min egen takt. Försöker att bara göra det jag känner lust till, inte tvinga mig till något för att jag bör eller för att det kanske vore bra. “Bra för vem?” frågade min terapeut. Det som är bra för mig är det enda som räknas, och det är tydligen det jag känner lust till.

Det är fruktansvärt rörigt i mitt huvud, jag får inte fatt på tankarna som jag önskar och vill. Därför är det bra för mig att skriva, det sorterar i någon mån.

Nu när jag trodde jag skulle börja min väg tillbaka på ett konkret och handfast sätt, är jag mer vilse i pannkakan än någonsin!

Välkommen till Facebookgruppen Snacka om utmattning!

snacka om utmattning

Nu har jag skapat en sluten Facebookgrupp för dig som vill fortsätta samtalet om detta fenomen som kallas utmattning – Snacka om utmattning.

Gruppen har jag startat för att det är så oerhört många som kontaktar mig i olika sammanhang, i olika forum och på olika sätt för att vittna om egna upplevelser när det gäller utmattning och väggen-upplevelser. Det finns hur mycket som helst att skriva om, och mina läsare har hur mycket som helst att berätta. Jag vill inte att den här bloggen kantrar över och bara handlar om utmattningssyndrom och allt som hör därtill, den ska fortsätta vara en spegling av hela mitt liv.

Snacka om utmattning!

Därför vill jag erbjuda en plats där alla som vill kan fördjupa samtalet, inte bara med mig utan också med andra. Bidra gärna med dina egna betraktelser och upplevelser, med vardagsbeskrivningar, tips, känslor, tankar… Din berättelse är intressant! Det är en grupp som är sluten, det krävs alltså att vara medlem för att kunna läsa inläggen. Det är också en grupp som jag önskar ska ha en tolerant och kärleksfull stämning, vi ska vara trygga där.

Här hittar du länken till gruppen Snacka om utmattning – välkommen in och bidra, samtala, dela med dig eller bara häng!

Med facit i handen

I sociala medier-flödet dök det upp ett blogginlägg i dag, som jag gjorde på dagen för tre år sedan. Ett inlägg där jag på ett väldigt bra sätt beskrev på vilket sjukt sätt jag jobbade. Jag beskrev min gränslöshet och undrade om det fanns någon där ute som hade ett gott råd att ge mig.

Till bilden hör att jag inte lyssnade – på riktigt – på några råd. Jag hörde, men tog inte till mig. Så vad hjälpte det, att ropa på hjälp? Jag kan tycka synd om den där tjejen som för tre år sen så väl kunde formulera vilka problem hon hade. JAG hade. Och med facit i handen vet vi ju hur det gick, när hon fortsatte med sin gränslöshet ett par år till.

Inlägget går att läsa här, om du är intresserad.