Gå till innehåll

Jag ska ärligt erkänna att arbeta heltid är för mig än så länge att balansera på yttersta grenen av min förmåga. Men det finns så mycket jag önskar jag hade energi kvar till, som jag skulle vilja ägna min uppmärksamhet för min egen skull!

Det är alldeles för sällan jag bloggar nu för tiden! Blir lite sorgsen när jag kommer på det, för jag vill mycket mer. Men jag räcker liksom inte till.

Min yttersta förmåga

Efter utmattningen fungerar jag annorlunda, mycket annorlunda, mot förr; jag proppar inte tiden full eftersom jag helt enkelt inte orkar med det. Och om en då som jag har ett heltidsarbete - ja, då blir det baske mig inte mycket energi över till något annat än arbete!

Jag ska ärligt erkänna att arbeta heltid är för mig än så länge att balansera på yttersta grenen av min förmåga. Det går, ibland går det riktigt bra, men det blir inget över till mig själv. Det mesta jag har av tid, uppmärksamhet och energi ger jag mitt arbete. När jag kommer hem på kvällarna har jag inte mycket energi kvar att göra något, egentligen. Jag är mentalt jättetrött efter en arbetsdag, och extra mycket om det har varit interaktioner av olika slag. Jag vill bara vila då, och det gör oftast jag framför TVn med en virkning i händerna.

Men det finns så mycket jag önskar jag hade energi kvar till, som jag skulle vilja ägna min uppmärksamhet för min egen skull!

Jag vill blogga och skriva mer. Jag vill ägna mig åt mina gamla släktingars dagböcker, som jag renskriver och bloggpublicerar. Jag vill släktforska. Jag behöver ge utrymme för min yogapraktik (den kommer faktiskt oftast i första hand numera), gärna mer än idag. Jag vill läsa böcker. Jag vill virka mer. Jag vill göra mer med min man. Det här har utmattningen hjälpt mig att återupptäcka min lust till, tidigare stuvade jag undan alla dom här glädjorna, djupt ner. Jag ville inte längta efter dom, så jag satte på mig skygglapparna, ångade på och låtsades att de inte fanns. Men nu har jag fått prova på och fått smak på dom igen!

Förr arbetade jag ofta på helgerna också, hade alltid arbete med mig hem. Det händer inte längre, aldrig någonsin. Arbete sker på kontoret, aldrig i hemmet. Så helgerna är fritid. Men det är ju ett hem att sköta också. Tvättstuga, pappersarbete och annat nödvändigt ont. Städar gör jag så sällan jag kan, jag avskyr det... snacka om slöseri med dyrbar tid! Dessutom ska jag inte sticka under stol med att jag är rätt trött när helgen kommer.

Att sakta ner ger nya perspektiv

Jag övar också på att sakta ner. Det jag har att göra, försöker jag göra långsammare. Förr skulle jag alltid raska undan saker för att gå vidare till nästa sak att raska undan. Så där höll jag på. Nu övar jag mig på att stanna upp i saker, dels för att jag vill, men också för att jag faktiskt måste. Går saker för fort hänger jag inte längre med. Pratar någon för fort, tappar hen mig rätt snart. Gör jag saker för fort, glömmer jag snart att jag gjort dem. Detta ger också ett nytt perspektiv på tid, och jag blir mer intresserad av att använda tiden till värdefulla saker. Jag har ju börjat uppskatta att göra annat än jobb. Men så ryms det inte, nu när jag väl har återupptäckt det!

Kanske kommer den tillbaka, energin. Jag hoppas ju det.

Ser att det här inlägget skulle kunna uppfattas som gnälligt... men det är inte gnäll! Det är en reflektion över hur det är just nu, hur jag känner. Och att skriva ner det, hjälper mig att få syn på det. Tack för att jag får göra det, och för att du kanske orkat läsa ända hit!

5

Jag blir aldrig den jag var. Jag kommer att fortsätta ha en låg stresströskel och sätta hänsynen till mig själv i första rummet. Men tack snälla för att du frågar för att du är intresserad och bryr dig om mig!

Jag får ofta frågan av intresserade, kärleksfulla och välmenande människor i min omgivning hur jag mår. Jag uppskattar det så mycket! Ibland blir följdfrågan om jag är bra nu.

Utmattning skapar något nytt

Jag kan på riktigt inte svara på den frågan, eftersom jag för det första inte vet hur jag ska vara för att vara bra, och för det andra misstänker att den som frågar med "bra" menar som jag var förut.

Jag strävar efter att bli frisk. Jag har fortfarande en god bit kvar, tror jag. Mina perioder av relativt välmående blir längre och oftare, men välmåendet är oerhört ömtåligt. Det räcker att jag glömmer mig och säger alltför många "ja" på raken, att jag hoppar över yogan och återhämtningspauser, eller att jag är i alltför "stimulerande" miljöer en dag. Då ramlar jag bakåt igen, och blir brutalt påmind. Påmind om att stresströskeln knappt finns längre, att jag måste vila jättemycket och att JAG går före allt annat. Själva jag har blivit ömtålig.

Tränar

Jag tränar på att sakta ner. Jag tränar på att låta saker vara som de är utan att gå igång. Och jag tränar på att vila. Ibland får vilan inte plats, och det märker jag direkt.

På bilden ovan ligger jag på golvet på mitt kontor och lunchvilar. Det brukar bli en kvarts yoga nidra när jag kan och tillåter mig. Men en ska ju hinna äta i lugn och ro också, och gärna så här års ta en promenad för dagaljusets skull! Det är svårt att prioritera mellan varven.

Så svaret på frågan om jag är bra nu kan nog vara att ja - jag är så bra jag kan vara. Just nu. Jag låter yogan, vilan och mitt mindset hjälpa mig. Jag försöker leva betydligt långsammare än förr.

Jag blir aldrig den jag var. Jag kommer att fortsätta ha en låg stresströskel och sätta hänsynen till mig själv i första rummet. Men tack snälla för att du frågar för att du är intresserad och bryr dig om mig!

Varför vill någon sitta tyst tillsammans med andra? Vad är vitsen om en inte får prata med varandra? Sitta tyst kan jag ju göra själv, hemma.

Härom dagen deltog jag i tyst AW på Clarion Hotel. Att jag skulle göra det bemöttes med en hel del förundran och förbryllade miner; varför vill någon sitta tyst tillsammans med andra? Vad är vitsen om en inte får prata med varandra? Sitta tyst kan jag ju göra själv, hemma.

Visst kan du det, men GÖR du det? Inte så ofta, va?

Jag försöker sitta tyst i meditation en liten stund varje dag, vissa dagar händer det inte men oftast till vardags. Och det är "till vardags" som räknas, det är det som är din livsstil. Det du gör 80% av tiden.

Tyst AW, hur var det då?

I dörren möttes vi av arrangörerna som vänligt men bestämt fråntog oss mobiler, paddor och klockor, allt som på något sätt riskerade att distrahera oss. Efter en kort introduktion försjönk vi alltså i tystnad, vi var kanske ett 30-tal personer som kommit. Vi satt på stolar, i soffor, på mjuka kuddar eller placerade oss på en yogamatta på golvet. Det gjorde jag, jag trivs bäst på golvet. I 1,5 timme var vi sen tysta tillsammans. En byter ställning, en hostar och nyser, en blundar eller tittar ut, men vi interagerar inte. Vi umgås i tystnad, och då umgås du lite mer intimt med dig själv och dina tankar. Det tar en stund innan dina ryggmärgsreflexer lugnar ner sig. Själv sträckte jag mig till exempel mentalt efter mobilen efter typ två minuter, för jag ville fota min situation. Jag gör ju ofta det, fotar det jag upplever för att minnas eller dela med mig av. Log lite inombords åt min reflex, och insåg att jag fick spara bilden av ögonblicket på insidan av mig själv i stället. Därför blev illustrationen till det här inlägget en något konstruerad bild hemifrån...

Och jag fann en sådan oerhörd vila i att vara tillsammans utan krav på att interagera! Jag känner ofta det jobbigt i sociala sammanhang, att alltid prata, ha något (gärna intelligent) att säga, att reagera, att vara vaken. Det betyder inte att jag inte gillar sällskap, därför gillar jag det här konceptet.

Den 7 mars är nästa gång. Kom med om du är i Visby, vetja! Anmälan via evenemanget på Facebook: https://www.facebook.com/events/278259056202446/?ti=icl

2

Jag ber om ursäkt om du känner dig osedd, men då har du bara råkat möta mig en stund då jag inte orkar med omgivningen utan har slutit mig inom mig själv. Jag skyggar lite då.

Maria Björkman

Vet du - ibland har jag dagar eller stunder då jag har svårt att riktigt orka fungera som det förväntas att en människa ska. Orka med tillvaron, det som behöver hanteras, alla intryck som ständigt kommer till oss, alla människor omkring mig, ja till och med mig själv kan jag ha svårt att orka med ibland.

Jag traskar med rätt så stadiga steg ut ur mitt utmattningssyndrom, jag skulle säga att jag är betydligt mer frisk än sjuk numera. Men det finns dagar - ibland bara stunder på dagen - då jag inser att jag kanske ändå har en bit kvar.

För även om jag börjar känna att energin kommer tillbaka, jag sjunger på morgonen (!) och orkar vara hyggligt alert ända in på kvällen, så behövs det så himla lite för att det ska dippa lite. Och ibland som sagt, så orkar jag inte riktigt. Det är då jag vänder mig inåt, för att få vara ifred. Det är då jag inte ser folk i ögonen eller ens kanske hälsar när jag möter någon. Det är någon mekanism i mig som gör mig inåtvänd utan att jag aktivt väljer det. Troligen en form av överlevnadsinstinkt.

Kanske är du en av dem som har mött mig utan att jag tittat på dig eller sagt hej. Jag har INTE blivit märkvärdig och stroppig. Och jag är INTE sur. Jag ber om ursäkt om du känner dig osedd, det är ingen bra sak, men då har du bara råkat möta mig en sån stund då jag inte orkar med omgivningen utan har slutit mig inom mig själv. Jag skyggar lite då.

Det kan inte vara lätt att vara omgivning till mig ibland, jag fattar det. Det är därför jag gärna vill förklara mig, så det kanske går lättare att förstå.

Men jag älskar livet, och är oändligt tacksam över att jag håller på att få tillbaka det! Det måste bara få gå i min takt, så blir det jättebra.

4

Så har en vecka av heltidsarbete förflutit. Jag är på ett sätt tillbaka, men inte som förut, liksom. Efter nästan ett år av sjukskrivning i olika grad, och utmattning lite längre än så, är jag tillbaka lite äldre, lite märkt av det jag varit med om, och lite klokare. Hoppas jag.

Ockupation

Successivt har jag ju ökat på min jobbprocent, och i takt med att den ökat så har också min oro stigit över hur jag ska fixa det. Är jag redo? Hur ska jag orka? Jag som knappt har orkat med mig själv, hur ska jag orka arbeta 50 %, 75 %, 100 %? Jag som börjat lära mig att ta hand om mig själv, att ägna mycket tid åt att göra snälla saker för mig själv, att låta tiden arbeta för mig - hur ska den tiden räcka till när jag ska vara på arbetet och jobba så mycket? 

Jag har haft en känsla av kvävning nästan, inför att gå tillbaka upp på heltid. Känt det som att jag har stått inför en ockupation; att jobbet kommer att ockupera mig och stjäla min tid och mina krafter. När jag arbetat 75% har jag inte haft någon kraft över, hur ska det då bli med heltid?

En massa bra-faktorer

Efter den här första veckan, kan jag med en sorts förundran konstatera att det hittills har gått ganska bra. Det är flera orsaker till det, tror jag:

  • Just nu är jag inne i en bra period, jag har mer energi än jag haft på mycket länge. I bakhuvudet är jag beredd på att det kanske svänger tillbaka tillfälligt igen, jag får inte bryta ihop när det händer. Samtidigt tänker jag mycket på att jag måste hushålla med energin som nu visar sig, inte slösa bort den och ramla tillbaka i ett gammalt destruktivt beteende. That´s a big no no!
  • Jag har inte alla mina gamla arbetsuppgifter hängande över mig. Det här kommer jag att berätta mer om när det är dags, men jag kan säga så mycket att jag i dagsläget har några få givna arbetsuppgifter utan stressande deadlines eller annat som kan trigga mig. Det ger mig ett lugn, och hjälper mig stort att förstå att jobbet bara är ett jobb. Inte ett liv.
  • Lyckan över att ha en arbetsplats, arbetsgivare, arbetskamrater och arbetsledare som inte bara förstår mig, de förstår mig bättre än jag själv gör. Jag kan avstå samvaro om jag inte orkar, ingen lyfter på ögonbrynet för det utan snarare uppmuntrar de mig att gå in till mig och stänga dörren. De visar en fantastisk hänsyn och omtanke.
  • Jag har fått förlägga min arbetstid exakt så som jag själv vill, för att jag ska hinna med att ta hand om mig själv på det sätt som passar just mig.
  • Eftersom jag har haft paus från ledarskapet i snart ett år, har jag ju själv fått en chef eftersom Lotta fått och tagit den rollen. Bara en sån sak, att ha en arbetsledare att gå till när det skaver eller jag inte kan prioritera... jag har varit så jäkla ensam om allt tidigare. Nu har jag den sagolika turen att ha min chef, bästa vän och coach i en och samma person! Det kan möjligen låta märkligt, det hade jag nog själv tyckt om jag inte provat på. Men hon balanserar så bra mellan dessa roller, på ett mycket professionellt och skickligt sätt. Jag är fullständigt trygg hos henne, i vilken roll det än är; hon håller isär rollerna men en röd tråd genom dem alla tre är hennes kärlek och omsorg om mig. Fatta hur bra jag har det!
  • Hon har också uppmuntrat mig att "boa in mig" på mitt kontor. Att göra det ombonat och mysigt, att få det att bli min oas där jag kan vila när jag behöver. Just nu fyller jag på med yogapryttlar, kuddar, filtar m.m. för att skapa min plats. Käre maken har varit behjälplig med att sätta upp gardinstång och ljusslingor. Förr flyttade jag jobbet till mitt hem, jag tillät det till och med att flytta in i mitt huvud och hela mitt liv. Nu flyttar jag en del av mig till jobbet i stället. Verkligen mycket smartare, när jag nu ska tillbringa så mycket tid där.
  • Daglig yogapraktik hjälper definitivt till. Jag har hittat rätt metod att skapa lugn i kropp och sinne, yinyogan ger mig exakt det jag behöver. En stor utmaning för mig - om jag känner mig själv rätt - är att inte släppa iväg yogan igen, utan hålla fast vid en daglig, regelbunden praktik. Att inte börja tulla på det, att alltid låta den vara det viktigaste för mig. Varje dag.

Jag har alltså fått ett lugn på arbetet, vilket starkt bidrar till att det fungerar hyggligt just nu. Det vore att ljuga att säga att jag sprudlar, men just nu tänker jag lite snabbare, är lite gladare och har möjligen lite energi över när arbetsdagen är slut. 

tillbaka

Dåligt samvete

Ibland snuddar jag vid tanken: förtjänar jag verkligen det här? Det dåliga samvetet sveper snabbt genom mig, och daskar mig lätt i bröstkorgen. Får en ha det så här bra?

Svaret jag ger mig själv i medkänsla är: ja Maria, du får ha det så här bra. Du har förtjänat det.

Jag är oändligt tacksam.


Under fliken "Om mig" finns samtliga blogginlägg om min resa samlade, om du är intresserad av att läsa mer: Min resa mot balans

2

Den är så märklig, den här resan jag gör. Jag känner inte vägen, jag vet inte var jag hamnar, jag vet knappt var jag kommer ifrån. Det bästa jag kan säga är att jag vet ungefär var jag befinner mig just för tillfället, men faktiskt bara ungefär. Jag är mer än lätt vilse i pannkakan.

Utmattningssyndrom

Från att ha varit en person med massor av åtaganden och poster i kalendern, så verkar jag just nu vara en person som knappt tål att ha någonting som ska göras och passas tid till. Jag vill bara flyta omkring - drälla omkring! - och absolut inte ta på mig något som kräver resultat av mig. Kanske kommer jag tillbaka till att vilja det, men just nu skyr jag det!

Av det team som tar hand om mig på företagshälsovården, har jag bland annat lärt mig och förstått att jag är både mentalt och fysiskt utmattad på grund av att jag varit på tårna alltför länge. År ut och år in, så länge jag kan komma ihåg faktiskt. I stort sett i hela mitt vuxna liv. Jag har inte sett det som att "vara på tårna" tidigare, men fattar nu att det är precis det jag har varit. I ständigt beredskapsläge. Det är min kropp fortfarande, har jag lärt mig känna igen. Jag har fortfarande en hög stressnivå stundtals, som skapar stora spänningar i min kropp. Nu när jag börjar lära mig att aktivt slappna av, märker jag ju hur oerhört spänd jag är.

Jag har också fått lära mig att utmattning ofta beror på att en länge gjort alltför mycket våld på det som är en själv. Det vill säga gjort saker tvärt emot vad en egentligen vill och passar för. Jag tror det gäller för mig, fast jag har inte fattat det förut. Jag har bara sökt nya utmaningar, nya marker att beträda, nytt att lära. Det är nog länge sedan jag slutade att reflektera, jag har bara gjort. Presterat. Jag är en riktig human doing. Fel - jag har varit en riktig human doing!

Hjärnskador

Utmattningen har också givit hjärnskador, som dock inte är bestående såvitt de lärde vet i dag. Min hjärna har en väldigt begränsad kapacitet numera, vad gäller hur mycket den orkar ta in eller vad den minns. Och om du visste hur konstigt det är! Jag som varit skärpt, snabbtänkt och kreativ. Nu står det allt som oftast still, eller är tomt. Det är nog den delen som är svårast för mig att acceptera, det som för mig symboliserar den största skillnaden mellan gamla och nuvarande jag.

Jag får hjälp av sjukgymnast att slappna av, via övningar och akupunktur. Jag får hjälp av samtalsterapeut med mitt förhållningssätt till tid och prestation. Jag får hjälp av läkare med mitt allmäntillstånd. Det är så otroligt tacksamt och hjälpsamt, och äntligen har jag börjat förmå att ta hjälp! Men oj - det tar tid.

Arbetstid

Nästa vecka går jag upp i arbetsgrad till 50%. Jag hoppas jag har förmågan som gör att det kommer att fungera. Redan nu märker jag att det utsätter mig för nya utmaningar, när det gäller min relation till tid. Min läkare sa delvis på skämt, men också delvis med allvar, att jag har utvecklat en "ansvarsallergi", och att det är bra för mig. Jag tror jag har en tidsallergi också, faktiskt.

Ibland undrar jag hur mycket våld jag har gjort på det som egentligen är jag. Nu när jag bokstavligen vänder ryggen till det som jag trodde var jag, vilket torde tyda på att det inte är det. Men för att veta det, måste jag ju veta vem jag är. Och jag har ingen aning.

Maria 2.0

Vad vill jag då? Jag önskar mig förnöjsamhet. Jag önskar att leva uppmärksamt och reflekterande. Jag önskar långsamhet och enkelhet. Jag inser att allt detta går att uppnå, men det är inte inom räckhåll ännu eftersom min livsstil har varit... tja, exakt tvärt om.

Men just nu vill jag bara drälla. Jag har hemskt mycket dräll att ta igen.

Ska bli intressant att stifta bekantskap med Maria 2.0 så småningom.

Allt om min resa in i och ut ur utmattning, finns på sidan "Min resa mot balans".

5

Nu har det gått en månad sedan jag började "arbeta" ett par timmar om dagen. Eller åtminstone befunnit mig på arbetsplatsen. Hur det går? Tja; comme çi, comme ça. Att komma tillbaka från ett utmattningssyndrom finns det mycket att säga om.

Bakslag

Först och främst är det bergis på sin plats att jag slutar sätta ordet arbeta inom citationstecken. Jag har hittills gjort det för jag tycker att jag inte gör någon nytta alls när jag är där. Enligt mitt gamla mönster, mitt gamla sätt att se på arbete. Så - nu har jag gjort det. Nu säger jag i stället att jag arbetar två timmar om dagen, eftersom jag fortfarande är sjukskriven på 75%.

Sen är det ju bara att erkänna högt att jag har fått lite bakslag sedan jag började arbeta, rent fysiska sådana. Troligen stressar det mig fast jag inte tycker det, och det är också något att förhålla sig till. Detta faktum.

Yrseln, som var det som slog mig till marken från början och som jag varit skönt befriad från i några månader, har återkommit. Inte alls i samma omfattning som då, inte alls lika otäck, men ändå. Den finns där och ställer till det lite. Örontjutet, som läkaren nu säger mest troligt är tinnitus, har tilltagit. Skitjobbigt. Och den elaka klådan som jag haft i omgångar tidigare, har också kommit igen. En klåda som är obeskrivlig, som liksom ligger innanför huden. Oerhört plågsam.

Min inkännande och kunniga läkare har en teori som jag är helt villig att testa. Nämligen att alla de här sakerna beror på extrema spänningar i nacke och axlar, och kan jag bli av med dom så lindras också besvären. Jag är beredd att köpa det och åtminstone testa. Därför har jag återupptagit besöket hos sjukgymnasten, och nu provar vi akupunktur. Visste ni att en kan ha spända muskler i skalpen? Det kan en, för det har jag. Helt sanslöst. Tydligen också en del av ett utmattningssyndrom.

Att komma "tillbaka" från ett utmattningssyndrom

Det finns så många människor omkring mig som undrar hur det går med min väg tillbaka. Jag är verkligen lyckligt lottad, de flesta bryr sig på allvar, på riktigt. Grejen är att det är så svårt att svara på, och det av två skäl.

Dels har jag ingen aning om hur det går. Alltså - jag famlar och vet inte riktigt vart jag är på väg. Därför att - och här är det andra skälet - jag vill ju inte tillbaka till där jag var! Det vore ju rent av korkat att sträva mot det, för det var ju en livsstil som slog mig till marken och som nästa gång kanske inte skulle vara lika mild utan slå ännu hårdare. Så DIT vill jag ju inte. Men kruxet är att jag inte har klart för mig vad det är jag strävar mot, vilket riktmärke jag har som kan tala om för mig hur långt jag har kvar. Därför är frågan svår att besvara.

Hur ska jag göra för att komma vidare, åt rätt håll? Vad ska jag göra?

Rutiner

En sak jag börjar inse, är att jag behöver rutiner. Jag behöver förenkla, skala ner, skala av. Jag har haft rutiner i mitt tidigare liv också, men då bestod dessa i arbete. Arbete, arbete, arbete. Jag behövde aldrig fundera över vad jag skulle göra när jag var ledig, för hade jag luckor så fyllde jag dom med arbete. Det är också en rutin.

Men nu gäller att skaffa mig fasta rutiner som gör mig gott. Att sträva efter att varje dag göra de små sakerna som jag i långa loppet mår bra av. Nu gäller dessutom långsamhet och en sak i taget. Nu gäller att leva uppmärksamt, något som yogan lär mig. Jag brukar rent av säga att yoga betyder att leva uppmärksamt.

Det här är inte helt lätt för en person som alltid varit på väg, som alltid velat vara steget före och ha tusen bollar i luften samtidigt. Gärna med flera bollar på väg in i systemet också. Jag har gillat det, det har triggat mig och hållit mig levande. Men det går verkligen inte längre.

Sociala medier - en del av livet

En av de saker som ofta beskrivs som stressande, är sociala medier. Alltför ofta sätts likhetstecken mellan sociala medier och stress eller psykisk ohälsa. Uppkopplad = stressad. Nerkopplad = fridfull. Nej, säger jag. Det finns grader av det här.

Jag menar att även här handlar det om förhållningssätt. Sociala medier är en del av mitt liv, av väldigt mångas liv i dag. Att stå utanför är ju givetvis fullt möjligt, men för mig inget alternativ. Jag har varit aktiv i sociala medier i 10 år, jag har en stor del av mitt liv och nätverk där. Däremot, går det att välja på vilket sätt en använder det. Utgå från dig själv i stället för från andra. Håll i taktpinnen, sitt i förarsätet, eller vilken liknelse du vill använda. Kort sagt - bestäm själv hur och vad! Jag tror verkligen inte på antingen-eller. Det är samma sak som att säga att en ska sluta äta godis eller sluta dricka öl. Gillar du godis eller öl är det inte hållbart. Däremot behöver du inte göra det hela tiden, utan med måtta.

Själv har jag till exempel stängt av mina notifikationer från sociala medier, för att jag inte ska frestas att kasta mig över någon av apparna så fort det plingar eller blinkar. Jag har ett par, tre stunder per dygn då jag ägnar mig koncentrerat åt att läsa och interagera på Facebook, Instagram och Twitter. Det är faktiskt inte så att alla sitter där ute och väntar på att du ska agera, utan du kan bestämma takten helt själv. Undantaget från detta är personliga meddelanden på SMS, Whatsapp eller Messenger t.ex., som ju är till mig personligen. Det är mer att likna vid ett telefonsamtal, så där har jag "ringsignalen" - d.v.s. plinget - påslaget så jag uppmärksammas. Men det är allt. Resten styr jag själv när jag vill se på.

Nyckeln är ditt förhållningssätt och att komma ihåg att du bestämmer.

Jag har ett motto där det här passar in så bra: Livet är summan av mina val. Precis så är det. Väljer jag att låta andra bestämma när jag ska interagera på sociala medier t.ex., eller vad jag ska delta i eller säga ja till - då blir det inte bra.

De små stegens kraft

Så det här med att "komma tillbaka". Att bli frisk. Hur ska en göra? Vad ska en göra?

Jag har inget universalsvar på frågan, jag önskar jag hade. Men jag tror faktiskt på de små stegens kraft. Att små steg tillsammans och på sikt gör skillnad.

Jag har fortfarande väldigt svårt att hitta ro. Rastlösheten finns där, tankesnurret, när jag försöker stilla sinnet genom meditation eller yoga till exempel. Men jag har lärt mig att det får finnas där, det är ok. Jag försöker betrakta det, och acceptera det. Svårt, men troligtvis helt nödvändigt. I gengäld kan det stå helt still i huvudet när jag skulle behöva lite aktivitet. Lika viktigt med acceptans där, men fy sjutton så svårt ibland.

Att ha en målbild

Jag tror också det finns ett trick; att ha en målbild. Vad jag vill bli, hur vill jag vara. Jag tror, att om en kan ha en klar bild över hur en vill att ens framtid ska te sig, så är det lättare i nuet. Varje steg jag tar, varje val jag gör, siktar mot målbilden. Livet är summan av mina val.

Min målbild är än så länge rätt suddig. Men jag försöker mejsla fram den för att se vem Maria är i framtiden; den bilden kommer att hjälpa mig ur det här, uppåt och framåt. Den, tillsammans med de fantastiskt tålmodiga och kärleksfulla människor jag har runt omkring mig. Ni vet vilka ni är.


Fler inlägg om min resa genom utmattningssyndromet hittar du här, under "Min resa mot balans"

8

Jag har i hela mitt vuxna liv varit en person som ångat på. Jag har ofta kört över mig själv, något jag börjar förstå nu. Det har inte varit så viktigt vad jag känt eftersom det har funnits så mycket att göra och ta tag i, jag har för enkelhetens skull inte känt efter så noga. Som jag skrivit om tidigare, så har jag tyckt att det blir alldeles för lätt att falla in i gnäll om en börjar känna efter hur saker och ting känns.

Det är helt klart en av orsakerna till att jag i dag befinner mig där jag gör. Jag tränar nu på att känna efter, att inse att jag inte gnäller när jag berättar hur jag mår, och det händer att jag drabbas av en stark känsla av självupptagenhet. Men: träna träna. Öva öva. Acceptera acceptera.

Att komma tillbaka...

I skrivande stund har jag under nästan två veckor varit "bara" 75% sjukskriven, och är tillbaka i någon sorts arbete på 25%. Det blir ju inte mycket till arbetsinsats på två timmar per dag, ska erkännas. Men tanken är att jag ska gå till kontoret, umgås med arbetskamrater och utföra lite enklare arbetsuppgifter. Just nu består dessa i att rensa mitt rum, något som är jätteskönt och oerhört befriande. Ja, nästan nödvändigt känns det faktiskt.

Jag har ju upptäckt saker under de här dagarna. Som att jag till exempel är i någon sorts identitetskris. Den Maria jag "alltid" har varit och som jag identifierar mig med, har alltid haft fullt upp med arbete, uppdrag och saker där jag har behövts. Det har varit kvällar och helger med arbete, väldigt lite tid för mina personliga och privata intressen. Jag har ju gillat det, så jag klagar inte. Men nu då - jag är hemma varje kväll. Det är verkligen jätteskönt, eftersom min energi inte räcker till för att göra saker på kvällarna, men konstigt samtidigt. Den Maria jag känner sedan gammalt har antingen möten på bortaplan, eller också har hon arbetsuppgifter att göra på kvällarna. Nu har jag jättemycket tid för mig själv, mitt mående och mina intressen. Det är svårt att ömsa skinn. Gör nästan lite ont, faktiskt.

...till vadå?

Det är också så att jag behöver ha klart för mig vad det är jag ska "tillbaka" till. Jag vill inte tillbaka till den gamla livsstilen, eller mitt gamla förhållningssätt. Vill jag tillbaka till mina gamla uppgifter? Vet inte.

Klockallergi

En annan upptäckt jag gjort är att jag är näst intill allergisk mot att passa tider. Jag jobbar med att ha ett lugn inombords, att mota bort stresskänslor och ta en sak i taget. Allt det där går rätt hyggligt mestadels, mycket tack vare medveten träning. Men om jag vet att jag har en tid att passa, sätter stressen in. Helt galet. Den gamla Maria hafsade över mycket som rörde henne själv för att snabbt komma vidare till det som väntade på att bli gjort; toabesöken måste gå fort, att äta var också något som raskades av fortast möjligt och jag duschade och sminkade mig så fort jag kunde och la nästan aldrig någon omsorg på det.

Min träning på att vara mer närvarande i nuet innefattar att göra saker med omsorg, inklusive det som rör mig själv. Men om jag då vet att något väntar runt hörnet, klarar jag liksom inte av att känna ro och göra det omsorgsfullt. Jag får stresskänslor, klarar knappt av att något eller någon väntar på mig. Det kan räcka att det är något som ska hända under dagen, så rubbar det min sinnesfrid.

Kroppen och sinnet protesterar lite

De senaste veckorna har en del av mina gamla fysiska symptom kommit tillbaka, något som både retar mig och gör mig lite ledsen. Den yrsel som alltsammans började med har jag varit lyckligt fri från de senaste månaderna, men nu har den kommit tillbaka om än lindrigare. Jag känner oro vissa kvällar när jag ska sova, och har fått tillbaka en stickande klåda på huden ibland. Vissa dagar och stunder övermannas jag över en trötthet och uppgivenhet så stor att jag har svårt att hantera den, och visst kommer det också stunder när jag känner mig riktigt ledsen.

Det här är nog det bakslag som läkaren sa skulle komma nästan lika säkert som ett brev på posten, så jag är inte särskilt orolig. Det känns ändå bra att få börja gå tillbaka i ett så här sakta mak, och att få så mycket tid för mig själv och mina egna intressen. Jag är lyckligt lottad, men kan konstatera att det blev tuffare än jag både trott och hoppats på.

Eremitkräfta eller fjäril

Jag är rätt sårbar just nu. Hudlös. Värnlös. Ett lätt byte. Jag är i ett mellanrum.

Min läkare liknade mig vid en eremitkräfta. När dessa byter skal kan de inte som andra skaldjur skapa sitt eget, utan måste hitta ett nytt. Medan de söker efter det, är de skallösa och ett lättåtkomligt byte. Precis som jag just nu. Jag har kravlat mig ur ett gammalt hårt skal som var en Maria som strävade framåt, framåt, blind och döv för sina egna behov men väldigt mån om att bistå omvärlden. Jag försöker att inte döma henne, hon använde en strategi hon hittat som mycket liten. Den funkade i 50 år, i alla fall.

Men min egen liknelse på det jag genomgår är en annan, i mitt tycke vackrare (jag är nämligen skaldjursallergiker, haha). Jag har levt som en larv i alla år, ömsat skinn några gånger, men i övrigt tämligen självutplånande larvat runt. De senaste månaderna har jag levt i en puppa, och nu håller jag på att utvecklas till en vacker fjäril. När jag är klar ska jag bara flaxa omkring och vara vacker, sprida glädje och göra det jag vill! Eller nåt liknande. Åtminstone tycker jag bättre om fjärilar än kräftor...

Klart står i alla fall att det liv jag är på väg tillbaka till kommer att vara annorlunda än mitt tidigare. Därför att jag kommer att vara annorlunda. Jag har en lång och krokig väg att gå, men är fast besluten att klara det. Med hjälp av en kärleksfull omgivning kommer det att gå.


Är du intresserad av mer ur min resa in i och ut ur utmattningssyndrom, så finns allt att läsa under fliken "Min resa mot balans"

2

Förra veckan blev en jättekonstig vecka, eftersom jag var lite sjuk. Eller ganska dålig, men svårt att sätta någon sjuk-etikett på det. Fick galet ont i kroppen, precis så där influensa-ont du vet, men utan hög feber. När jag kollade tempen någon dag senare visade det sig att jag hade liiite feber, men det räcker för att däcka mig.

En "släng av" influensa?

Ingen förkylning, ingen hosta, däremot en elak huvudvärk som inte gick över. Att vakna med huvudvärk är inte kul! Sätter liksom ribban för dagen... Nej, jag var bara ett skrutt förra veckan. På anmodan av Lotta köpte jag ColdZyme för att hindra en eventuell förkylning, jag vilade jättemycket (hade inget val) och efter några dagar hade kroppen slutat göra ont. Och i morse vaknade jag utan huvudvärk för första gången på nästan en vecka. Så nu finns det hopp om livet igen!

Det blev ju en hel del OS-tittande då, förstås. Det hade det säkert blivit ändå, men extra soffhäng måste jag ju medge att jag ägnade mig åt i min bedrövelse. Det, och så virkning och lite läsning. Inser när jag skriver det, att det inte är så stor skillnad mot andra dagar nu under min sjukskrivning, haha.

Jag har alltid hävdat att en inte kan ha en släng av influensa. Antingen har en det, eller också inte. Men faktum är att jag nog måste ändra på den uppfattningen - jag tror faktiskt jag hade "en släng"!

OS och semi-influensa
Min mysterievirkning in progress. Avancerade färgkombinationer gör att det gäller att hålla reda på vad som är vad...

 

Området kring min fåtölj liknar närmast en krigsskådeplats, men här har jag liksom hängt en vecka... fjärrkontroll och ColdZyme inom räckhåll, hantverket utspritt på övriga fria ytor...

 

Visst är de kul! Passar mig perfekt just nu. Halvt på skämt, halvt på allvar...

 

I lördags hade livsandarna börjat komma tillbaka så pass att jag kunde gå på Queenkonserten med Magnus Bäcklund och GotlandsMusiken. Och VILKET drag det var!

Söndagen bjöd på rätt skönt väder, så jag tog en promenad via Kärleksstigen in till biblioteket. Det är över två månader sedan jag promenerade här, och 4,5 km blev en skön stund i dagsljus.

Det finns något jag förknippar extra starkt med Thailand, och det är kokosolja. Jag älskar (den äkta) kokosdoften, och den är så himla bra för huden. När jag går på massage, får de väldigt gärna massera med kokosolja, och jag smörjer mig själv med det också nu när solbrännan djupnat lite och den första känsligheten är över.

Det känns fint att ge huden något naturligt utan tillsatser, gud vet vad det är i alla solkrämer en behöver använda innan huden vant sig vid solen. Oljan går bra in i huden och kladdar inte efter en stund. Den ger en svag doft av härlig kokos, inte en sån där stark, artificiell som en del solskydd har. Den gör huden nöjd, solbrännan jämn och har faktiskt också ett visst solskydd har det visat sig. Jag var lite skeptisk till det tidigare, men det kan jag numera skriva under på. Jag använder den även i håret som skydd för solen då och då.

Det finns egentligen bara en nackdel - den stelnar om det blir kallare än 24-25 grader, och funkar då följaktligen inte jättebra i pumpflaska... Det blev jag varse härom dagen, när jag behöll flaskan inomhus över natten. Vi har vår air condition programmerad på 21 grader för att få bra sömn, nämligen. Hädanefter får flaskan stå kvar ute på natten så den går att använda på morgonen.

Den är ju också ätbar, på den här flaskan står kaloriantal och den rekommenderas för bland annat detox.

Sa jag att jag gillar kokosolja?