”Att vara utmattad är inte ett tecken på att man är svag, utan på att man varit stark för länge” skriver Underbara Clara på sin blogg.

Mjuka och trösterika ord för en sån som jag, som numera lever mitt liv i en trötthet som i perioder gränsar till utmattning. Sällan fysisk trötthet, mer mental. Undantagsstunder ibland; mellanrum av min gamla kända energi som innehåller glädje och kvicktänkthet. Stunderna kommer när de själva vill, och då är jag kraftfull och kreativ, och utnyttjar förstås det till max som den engagerade människa jag är. Men jag kan också simulera dessa tillstånd, när jag måste. I båda fallen laddar jag ur fort, och blir inåtvänd, trögtänkt och tråkig för såväl mig själv som min omgivning. Alltid värre under den mörka årstiden förvisso, ljuset gör snälla saker med mig. Jag blir en bättre människa i solljus! Men jag ser ett tydligt mönster i mitt liv, att min allestädes närvarande trötthet och osociala sida blivit normal för mig och något jag lärt mig hantera och förhålla mig till.

Jag är precis som ett gammalt uttjänt mobilbatteri; går hyggligt fort att ladda upp till 100 %, men efter ett par samtal eller en stunds surf är det nere på varningsnivå och måste laddas igen.

Men jag tror hon har rätt, Underbara Clara. Jag har nog varit stark i så många år, att kraften liksom måste ransoneras nu för att inte helt ta slut. Jag har själv försatt mig här, eftersom jag är en intensiv, engagerad och gränslös människa som ställer stora krav på mig själv. Jag kan inget annat, vet inget annat sätt att leva! När jag är nyladdad är det fullt ös, skillnaden på nu och då är att perioderna med 100 % är betydligt kortare nu för tiden och det krävs allt längre laddtid. Våra vintersemestrar i sol och värme är en sådan laddtid, som blivit nånting alldeles nödvändigt. Jag är SÅ tacksam att vi har möjlighet att få göra dem. De gör mig till den jag egentligen är och min omgivning förtjänar; käre maken får tillbaka en glad fru, dottern en stark, stöttande och ömmande moder och vännerna en kul kompis. Hon finns trots allt där i mellanrummen mellan tröttmorna och när batteriet är nyladdat!

Nej, det är inte synd om mig. Jag skulle bara behöva lära mig hur ni gör som lever i lagom tempo, inte antingen eller!

Läs gärna Underbara Claras blogginlägg här