Ett semesterbokslut – den osminkade verkligheten

Det här är ett lååångt blogginlägg, och väldigt egotrippat. Det handlar blott och bart om mig själv, och den resa jag har påbörjat under semestern. Du som följt mig och är intresserad av hur jag har det och hur jag hanterar min situation, kanske orkar läsa hela. Jag har förstått att det är många som undrar hur jag mår och verkligen bryr sig om mig, inför det känner jag stor tacksamhet. Är du inte intresserad av mitt innersta, hyser jag den största respekt för det. Då kan du se fram emot nästa inlägg istället, som med stor sannolikhet blir ett kortare och mer lättläst sådant. Tack för att du läser min blogg!

Solen lyser från en blå himmel med sommarmoln i dag denna söndag, såsom nästan varenda dag under hela semestern. Det har varit helt fantastiskt. Semestern är slut nu, i morgon börjar vardagen igen, och jag behöver öppna verktygslådan och plocka fram de där redskapen jag samlat på mig under de senaste veckorna.

Jag har mediterat varje dag i fyra veckor. Eller ”mediterat”. En bättre beskrivning vore att jag har suttit ner i stillhet med slutna ögon och gjort tappra försök att stilla mina tankar, som det är meningen ska ske under meditation. Jag tror att jag har långt kvar innan tankarna stillnar, däremot klarnar de under dessa stunder. Tankarna far runt, ibland som projektiler, ibland lite långsammare så jag hinner få syn på dom och reflektera över dom. Jag kommer då och då underfund med saker, när jag sitter där. Saker står klart för mig, som om de varit dolda tidigare men nu träder fram. Rätt självklara saker ibland, men sånt som jag i allt brus inte har tänkt på tidigare. Det är gott nog, jag är tacksam för det. Jag tror att det är en nödvändig omväg för mig att gå mot meditationen, eller det kanske rent av är en del av meditationen för mig. Troligen. Min teori är att jag aldrig tillåtit mig att sitta ner och tänka tankar helt enkelt, och nu när jag sitter i stillhet så slåss tankarna om att göra sig hörda. När alla dessa tankar har fått säga sitt och jag har skrivit ner dom i min bok – jag skriver några rader varje dag om det jag har tänkt under meditationen – tror jag stillheten får plats. Jag hoppas i alla fall det.

Bortsett från tankarna som trängs så händer andra saker med mig när jag mediterar och yogar (för det har jag också gjort varje morgon nu i ett par veckor). Det händer saker inombords, jag börjar känna känslor. Det låter inte klokt, men jag har tydligen inte känt särskilt mycket alls på väldigt länge. Det är den slutsats jag kommer till, när jag plötsligt nu börjar känna och knappt känner igen hur det är – att känna känslor. Fatta, hur sjukt är inte det! Jag har börjat känna sorg, vemod, irritation och glädje. I pyttesmå portioner, och inte över något speciellt. Det sipprar fram lite grann här och där. Läcker, liksom. Jag är stundtals lite obalanserad, men på det hela taget känner jag ett större lugn än tidigare. Jag märker att jag kan ta emot det som kommer till mig, jag tillåter mig att känna och acceptera det jag känner. Jag inser att jag i många år fyllt mitt liv med allt mer uppgifter och arbete, tills det nu till slut svämmade över. Oklart varför jag gjort så. Kanske har jag varit rädd att möta mig själv av någon märklig anledning. Jag har ett tjockt och hårt pansar, som jag precis är i början av att riva ner. Lätt skräckslagen över vad jag ska hitta där innanför, men det är väl Maria antar jag.

Ergo – jag fortsätter med mina meditations- och yogastunder på morgonen. Det har blivit en viktig del av mig under dessa semesterveckor.

Semestern på landet har förutom detta, givit mig rikligt med tanketid faktiskt. Vi har ju skuffat undan allt annat, och bara tagit dagen som den har kommit vilket ger väldigt mycket tid, och jag har fått tänka till lite på just det där med tid. Dessutom läste jag om Bodil Jönssons böcker om tiden, på inrådan av min dotter. Det var ett smart drag, jag hade glömt mycket av de klokskaper som står där.

Vad har jag då kommit fram till, dessa veckor av arbetsledighet och tanketid? Lite ditt och datt, här i en salig röra (ungefär som i mitt huvud, du anar inte hur det ser ut på insidan där!). Följande är en del av det jag plitat ner i min vackra anteckningsbok:

• Jag behöver förändra min relation till tid; jaga den inte, spara den inte (det går nämligen inte), utan låt den gå!
• Jag behöver förändra min syn på prestation; prestera gärna ibland, men inte varje dag och hela tiden! Hugg inte på allt, gör inte allt! Att också tillåta prestationsfria perioder (en dag eller vecka ibland) vore bra.
• Jag behöver förändra mitt förhållningssätt till arbete. Arbetet och uppgifterna finns där hela tiden. Det tar aldrig slut. Därför – försök aldrig bli klar, för det går inte! Prioritera noga och ofta, och gör en sak i taget.
• Vara lite coolare. Det som inte hinns med, hinns inte med (herregud, vilken utmaning för mig!). För vem är det som bestämmer vad som ska hinnas? Ibland andra, men i 90 % av fallen jag själv korkat nog.
• Sluta använda reptilhjärnan och hugga på allt. Det skadar mig!
• Jag behöver ändra min dagliga rytm. Dels är jag väldigt trögstartad på mornarna (och värre blir det när mörkret kommer), dels behöver jag fortsätta mina lugna morgonritualer med meditation och yoga. Därför kommer jag att – när jag själv kan bestämma – inte lägga något möte eller någon arbetsuppgift före kl 10 någon dag (inser att jag inte kan påverka det helt, men i den mån jag kan). Däremot fungerar jag bättre på eftermiddagar och tidiga kvällar. Förskjuta arbetstiden framåt ett par timmar, alltså.
• Max två kvällar/vecka efter dagens arbete för jobb eller uppdrag. Resten av kvällarna ska tillbringas hemma med sysslor som är mina egna.
• Stort behov av att planera, såväl kort- som långsiktigt. Jag kommer att ägna mycket tid åt prioritering av uppgifter och planering av arbete och uppdrag. Det ger ett bra ramverk som blir ett stöd för mig. Planering och prioritering – dessa båda är vapnen mot min gränslöshet, de är det skydd jag behöver mot mitt gamla destruktiva beteende.
• Jag kommer att säga nej till mycket som jag hittills inte gjort. Det kommer att vara alldeles, alldeles nödvändigt.
• Tänker skapa cykelmån och tankemån i min kalender. D.v.s. ha luckor som gör att jag inte behöver flänga mellan arbete och uppdrag utan kan cykla i lugn och ro, och som också gör att jag mellan göror och möten hinner landa. Även det känns alldeles nödvändigt.
• Sluta proppa dagen full av uppgifter (apropå det jag skrev tidigare; vem är det som bestämmer vad som ska hinnas med?). Jag måste inte vara effektiv varenda fucking minut. Ursäkta svenskan.
• Jag vill fortsätta med det dagliga bloggandet. Någon gång långa drapor som den här, men oftare korta betraktelser eller dagsrapporteringar.
• Mina främsta behov är långsamhet, struktur och att lära mig ta en sak i sänder. Även en dag i sänder, faktiskt.
• Sluta stycka tid, skapa tidssjok av större eller mindre karaktär.
• Jag ska aldrig gå någonstans utan notisblock och penna med mig.
• Jag har i hela mitt liv sökt ensamheten. Måste det vara fel? Måste en vara social jämt?
• Ett inövat beteende är att skaffa mig saker att se fram emot, när livet känns motigt. Som en fest, en resa eller något annat. Men jag fyller nu på den listan med att också kunna se fram emot en period av tomhet, en period av att inte ha något framför mig. Jag tror det skapar andrum.
• Jag investerar just nu 40 min i mig själv varje morgon, successivt kommer det att bli mer. Det är stort gjort av en person som alltid drivits hårt av effektivitet och av att få något gjort varje minut.

Så – hur mår jag då? Jag vill påstå att det är gott hopp, jag hyser stor tillförsikt om att jag återvänder till såväl liv som lust vad det lider. Jag kommer att bli en så mycket bättre version av mig själv så småningom! Men just nu: jag är trött och glömsk, och det väldigt rörigt i mitt huvud (därav behov av struktur och planering). Jag har svårt att sortera tankarna. Mina energidepåer är hemskt små, energin kan ta slut plötsligt.

Jag kommer att bli en så mycket bättre version av mig själv så småningom!

Grejen är; som jag mår nu tror jag i själva verket att jag har mått väldigt länge. Skillnaden är att jag tidigare har kört över mig själv och lurat mig att leva i ”ryck-upp-dig-” och ”ta-dig-i-kragen”-världen. Nu lyssnar jag, med självömhet och självmedkänsla.

Och sen är det kroppen, den arma kroppen. Den protesterar rätt rejält, hormonerna lever rövare, ämnesomsättningen strejkar, jag går upp i vikt och har något vajsing på termostaten som gör att jag brinner av hetta inombords stundtals. Jag lider av det för jag känner inte igen min egen kropp, det är som att något har tagit över den. Har varit här förut, men trodde det började gå över. Varför i h-e måste vi kvinnor behöva tampas med sånt här också, kan någon förklara det? Jag vet att vi är många, men det pratas alldeles för lite om det. Nåväl, det tar slut det också förr eller senare.

Jag ser tre huvuddrag:

• En resa är påbörjad, som jag ser fram emot att fortsätta
• Jag behöver ändra på stora delar av mitt beteende, och för det har jag skaffat några verktyg
• Acceptans över att detta tar tid och att jag inte orkar som förr. Jag behöver vara snäll mot mig själv!

Slutligen – min älskade make förtjänar några ord i det här sammanhanget. Utan hans tålamod, omsorger, kärlek och förståelse hade jag ALDRIG kommit vidare med mig själv. Jag hade inte klarat det på helt egen hand. Han stöttar i både bokstavlig och bildlig mening, han är uppmärksam på hur jag mår, han tar på största allvar det jag delar med mig av, hur flummigt och konstigt det än är. Han peppar när det är läge för det, men bara då. Han är oerhört lyhörd, och möter mig med precis det jag behöver i varje stund. Vilken gåva, jag böjer mig i ödmjuk tacksamhet för att han finns hos mig.

Bosse – jag hoppas verkligen jag kan ge dig samma sak någon gång, om du kommer att behöva det!