Utmattning och acceptans

utmattning och acceptans

Vilken konstig resa det här med att ha varit (vara?) utmattad. Att ha haft en diagnos; utmattningssyndrom. Det är så konstigt, att jag behöver skriva av mig en smula igen, det var ett tag sedan. Det blir en reflektion om utmattning och acceptans. Varning för ett lite långt inlägg den här gången…

Utmattning

För det första grunnar jag en hel del på när en blir frisk. En sak har jag begripit – jag kommer aldrig tillbaka till att bli precis som jag var innan jag blev sjuk, jag kommer att komma ut på andra sidan som en lite annorlunda person. Så långt är jag med, har insett och till och med tycker det är bra. Vem skulle vilja fortsätta som förut, och ramla tillbaka i gropen igen?

Men alltså – NÄR är en ute på andra sidan sjukdomen? Jag har pratat med många om det här, många som själva varit där och några som har andra sorts erfarenheter av det. Alla är eniga om att det tar tid. Jag fattar. Det tar inte bara tid, det tar uppenbarligen lång tid. Några har sagt till mig att jag får räkna med lika lång tid att tillfriskna som det tog att bli sjuk. OK. Men hur vet jag när jag påbörjade resan mot sjukdom?

Om det är som jag tidigare trott och tänkt, att det är min livsstil och mitt förhållningssätt till livet som har gjort mig sjuk, då handlar det om hela mitt vuxna liv. Då snackar vi kanske 35 år eller mer. Tjena. Förhoppningsvis har jag haft fel, förhoppningsvis är det inte mitt sanna jag, utan att det i stället handlar om att jag har utvecklat det här under senare år. För jag har verkligen inte tid med att jobba på friskskapet i 35-40 år!

Men att det handlar om prestation, det står helt klart. Prestation och en drivkraft att gå i täten, framåt. Och det har ju skett av lust, det är inget jag har tvingat mig till! Utom under de allra senaste åren… Så. Sneglar jag då lite i backspegeln, så ser jag en prestationsprinsessa som ända sedan hon kom till Gotland för snart 20 år sedan har gjort ett hästjobb. Hon fick ta över en verksamhet som började vika, och hon trodde hon skulle kunna vända hela skutan. På egen hand! Hon har gjort förbaskat mycket bra saker, till och med somliga underverk, hon har styrt med hjärta och hjärna, hon har vågat prova nya saker, hon har tillsammans med medarbetare drivit en verksamhet med stolthet och framgång trots motgångar. Hon har gjort den verksamhet hon har befunnit sig i till något som legat i framkant, både i branschen och på Gotland. Och hon har stundtals jobbat i sanslös motvind. Men alltid orkat, alltid stått upp, alltid hittat nya vägar. Hon blev liksom aldrig klar, hon sökte hela tiden nya lösningar på problemen som faktiskt aldrig tog slut.

Hon glömde bort sig själv. Och hon glömde bort hur det går till att leva, att jobbet inte var livet.

Under dessa år, alltså sedan år 2000, tror jag att jag sakta utvecklade det som skulle bli utmattning. Så gränsen är väldigt suddig och bred, och går knappast att urskilja. Sen inbillar jag mig att det också kan hänga ihop med annat som händer i kroppen när en blir medelålders. För ca 10 år sen smög sig klimakteriet på mig (fast jag fattade inte det heller då. Hade väl inte tid att tänka efter. Jobbade väl antagligen), och de hormonförändringar som då sker har verkligen inte varit att leka med. Jag tror säkert det är en kombo av allt.

Summa summarum: det är åratal vi pratar om, antal går inte att säga. Alltså ska jag försöka förlika mig med att det tar åratal att bli frisk. Inte  “komma tillbaka”, utan blir frisk.

Acceptans

För det andra kämpar jag lite med det här med att acceptera sakernas tillstånd. För det är så förbannat ryckigt. Och jag är fortfarande så otroligt trött, stundtals. Så där bottenlöst trött du vet, att inget kan “rycka upp” mig, eller få mig att tycka det är roligt. En sorts livströttma, men inte på det sättet att jag önskar jag vore död, utan mer att jag inte orkar vara levande. Kan du förstå skillnaden? En sorts likgiltighet – det får vara hur det vill med allt, bara jag får gå och vila. Så, liksom.

Och jag blir så sorgsen av det! Jag vill vill ju LEVA! Nu när jag äntligen har återupptäckt hur en gör när en ska leva, så orkar jag inte! Så himla taskigt. Jag har ju under de månader jag var sjukskriven hittat tillbaka till sånt jag tycker är roligt. Jag har också fördjupat min yogapraktik, det har jag faktiskt utmattningen att helt och hållet tacka för. Det hade jag aldrig tagit mig tid till annars. Eller jo kanske – men jag hade gjort det till ytterligare en prestation, i stället för den gåva jag ser det som i dag.

Men jag är ju inte trött jämt, tro inte det. Det handlar bara om att batteriet är i ett rätt risigt skick, och måste laddas jädrigt ofta. Och om att jag verkligen verkligen behöver mina dagliga rutiner med andningsövningar och meditation för att orka en hel dag. Yogan har blivit oerhört viktig, inte bara för att kroppen ska orka utan också för mitt sätt att se på livet.

Jag får ofta höra att jag ser pigg ut igen. Och jag vet att människor som träffar mig ibland tycker jag är nästan som vanligt, och att jag verkar återställd. Det de kanske inte vet är att det är en oerhörd ansträngning för mig att möta människor och göra det som behöver göras. Jag lägger manken till så mycket jag orkar bland människor, men när jag kommer hem eller går in på mitt kontor i ensamhet, så händer det att all kraft rinner ur mig. Och ibland går det inte heller ens att lägga manken till. Vissa dagar är det så skört, att jag bara inte orkar med folk. Då har jag ett fantastiskt stöd i mina arbetskamrater, som förstår och hjälper mig. De förstår bättre än jag själv, nästan.

Yogan hjälper mig till acceptans i någon mån. Men när jag har perioder då jag faller tillbaka i den stora tröttheten, glömmer jag att acceptera det. Jag överväldigas av sorg och uppgivenhet, irritation och hopplöshet. Jag glömmer att det måste få vara så! Det har vännen Lotta med en dåres envishet försökt pränta in i mig – att jag ska förlika mig. Acceptera. Och varje gång hon säger det så går det upp ett ljus för mig – javisst, ja! Nu har jag halvt om halvt lovat både henne och mig själv att inte glömma det något mer. Vi får väl se hur det går med den saken.

Självomsorg

Jag har alltid känt omsorg om andra, och inte minst under den tid jag har arbetat med ansvar för medarbetare. Under mina år som prestationsprinsessa tänkte jag aldrig på att jag själv behövde omsorg. Jag var ju stark, jag visste vad jag gick för och tålde, jag kände mina gränser. Trodde jag. I dag vet jag bättre, och när jag nu är där jag är behövs mer omsorg än någonsin. Jag försöker ge mig det.

Självomsorg ser olika ut för olika människor, men några saker är gemensamt som till exempel: Klanka aldrig ner på dig själv! Vi är så himla snara att göra det. Att säga “så dum jag är”, är en sån sak. Vi tror inte vi menar så mycket med det, men vi talar om för oss själva att vi är dumma. Hur smart är det? Hör du det tillräckligt många gånger – även om det kommer bara från dig själv – så tror du ju på det. Hjärnan är därvidlag rätt korkad. Gör ett experiment och fundera över om du verkligen skulle prata med den du älskar mest på jorden, på det sätt du pratar (eller för den del tänker!) om dig själv. Skulle du det? Tror inte det. Se på dig själv som den du älskar mest. Gör det du behöver. Tänk snälla tankar om dig.

Nej nej, jag är inte världsbäst på det här, tro inte det. Men jag jobbar på det, och blir allt bättre! Och också jag behöver hjälp av andra att påminna mig ibland.

Att säga nej

Jag har varit Problemlösare nr 1. Andra har inte ens behövt be mig om hjälp, jag har omfamnat deras problem, lagt dom i mitt knä och gjort dom till mina. Samt funnit lösningar. Slagit knut på mig själv. När människor har mått dåligt, har jag gjort det tillsammans med dom. Jag har tagit in deras energier, kanske i någon slags förhoppning att jag därmed lindrar deras plåga. Och om någon de facto ber mig om hjälp, ja då går jag in för det med hull och hår.

Det går ju inte längre, jag kan inte hålla på så. Men märker att jag ibland faller i fällan fortfarande. Min hjärna sätter igång när människor delar med sig av sina problem, stora som små. Så fort ett litet dilemma dyker upp hos någon annan, glömmer min hjärna att den är trött, och kopplar genast på problemlösaravdelningen. Oftast numera lyckas jag minnas att övermanna den delen av hjärnan, och påminna om att det inte är mitt problem. Men ibland glömmer jag. Vill att alla ska må bra, vill att allt ska gå som de önskar, vill gärna bidra till det.

Så för mig handlar detta om att säga nej inte så mycket om uppdrag eller jobb, utan mer om att säga nej till andras problem och att inte säga ja innan någon har bett mig om det!

Jag kan egentligen bara göra en sak åt gången nu för tiden. När jag glömmer det, och ska börja göra tjänster åt andra, då blir det kaos i mitt liv. Så lite behövs det.

Tålamod

Det som står klart, är jag jag behöver oändligt med tålamod. Yogan hjälper mig med det, för jag har varit en synnerligen otålig person i mitt gamla liv. Jag har alltid ansett att saker ska lösa sig fort. Jag har också blivit irriterad på andra som inte varit lika snabba som jag. I dag övar jag långsamhet. Och tålamod.

Och har du lyckats läsa så här långt, måste jag säga att du också har ett stort tålamod. Med mig och mina visor, som aldrig tycks ta slut. Men som jag samtidigt vet att jag delar med många, och som många finner en tröst i att läsa.

Det finns personer i min dagliga omgivning som också visar mig stort tålamod, vill bara nämna några: förutom mina fina arbetskamrater Synnöve och Jonathan så är det min fantastiska och kloka dotter Sara (om än på avstånd) och – inte minst – Lotta och Bosse. Utan ert tålamod vore jag en blöt fläck. Om jag ens vore. Hoppas ni aldrig slutar orka påminna mig om hur en lever!

Tack.

(Vill du läsa mer, har jag samlat alla mina inlägg om utmattningen på ett ställe, på sidan Min resa mot balans under fliken Om mig.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.