Gå till innehåll

För mig har den här lilla meningen två betydelser.

Härom dagen gav jag mig själv en födelsedagspresent - en ny tatuering. Har lurat på just den här en längre tid, och när vi var i Thailand bestämde jag mig för att det skulle bli av när vi kom hem.

För mig har den här lilla meningen två betydelser.

Medan jag var sjuk blev den en påminnelse om att det skulle gå över. Ibland behövde jag varje dag påminna mig om att den här dagen skulle ta slut. Ibland handlade det om att hela den där perioden då jag mådde dåligt skulle gå över. Meningen blev en tröst under en jobbig period.

Med tiden fick den dessutom en annan men lika tänkvärd betydelse. För i takt med att friskheten tog övertaget över sjukdomen så dök ju en hel del goda stunder upp i tillvaron. Och det blev viktigt för mig att påminna mig om att även dessa försvinner. På så sätt påminns jag om att ta vara på dom, glädjas åt dom och vara rädd om dom.

Idag fyller jag 57 år. Och jag gör vad jag kan för att ta tillvara på den här dagen. Tänk att få bli 57, det är ju en jättebra ålder!

Halkskydd

När jag var ung, hade gamla tanter broddar på skorna så här års, när temperaturen pendlar mellan plus och minus och det är bokstavligen glashalt på vägar och trottoarer. Lite töntigt var det allt, och sen det där klapprandet när de kom in på ett golv...

Men TÄNK vad en kan ändra inställning, haha! För i dag är det ju inte bara gamla tanter som har det, nu har jag själv det som tydligen heter halkskydd (fick jag veta av en tillrättavisande personal på Apoteket för några år sedan, när jag genant mumlande frågade efter broddar) och det är mina bästa vänner just nu. Jättesmidiga, spänner dom bara på klacken på kängan, och sen känner jag mig mycket säkrare i steget. Jag slipper gå och spänna mig och vara rädd för att slå på rumpan. Kanske är jag gammal tant, eller också är jag bara klok.

Så mitt budskap är - köp halkskydd, skit i åldern!

Halkskydd
Enkla och smidiga, med reflexer på!

 

2

Så sorgen går över. Blues, helt enkelt. Och så gäller det att tänka på vad som ersatt allt det jag inte förmår, och saknar.

Vågar påstå att jag aldrig tänkt så lite - ja, inget alls, faktiskt! - på arbetet som denna semester. Jag har släppt det helt, tack vare att jag tillåtits och tillåtit mig själv att göra det. Jag är befriad från ansvar nästan helt och hållet. Den befrielsen har jag svalt med hull och hår, omfamnat och tagit till min. Arbetet är bara ett arbete, och inget jag behöver ta ansvar för och tänka på 24/7, 365. Arbetet är bara ett arbete, från vilket jag just nu har semester. Alldeles på riktigt.

Alltid på tårna

Det kan vara så att jag tidigare varit offer för FOMO - fear of missing out. Det numer så använda uttrycket. Alltså om inte rädsla för att missa, så i alla fall en vaksamhet över och strategi för att ha koll på det mesta som händer omkring mig och inte minst omkring det som har med jobbet att göra. Ständigt på tårna hur vi kan utveckla vår fina gamla folkbildningsorganisation. Ständigt uppsnappande av uppslag, idéer, trender... även inom mina egna intresseområden. Intressanta sajter, nya böcker, spännande artiklar. Saker som satt igång mitt huvud så det praktiskt taget alltid tjattrat där inne. Säkert medan jag sov också, fast jag inte hörde det just då.

Blues

Fomo är jag nästan botad från. Men för att spinna vidare på akronymspåret så är jag stundtals i stället drabbad av BLUES - bara ledsen under en stund (fyndigt, va?)

Eftersom jag idag inte orkar ta in speciellt mycket (till skillnad från förr då jag tog in det mesta som passerade min väg och som hade något av minsta intresse) så tvingas jag avstå från mycket. Jag har rensat omkring mig, sållat, prioriterat bort. Trots det är jag fortfarande både fysiskt och mentalt väldigt trött. Därför känner jag mig lite ledsen över sånt jag inte kan göra och uppleva fullt ut, som jag SÅ önskar jag kunde! Men bara lite ledsen, och bara en stund. Det går alltid över. Därför blues - bara ledsen under en stund.

Till exempel känner jag blues över att sällan lyssna på bra musik. Blues över att inte följa bra bloggar som ger mig mycket. Blues över att jag inte förmår mig att umgås. Blues över avsaknad av lust och energi och därmed initiativkraft.

Jag har tappat flera förmågor, men saknar dom sällan. Möjligen kan jag känna frustration över att inte kunna fatta de enklaste beslut eller ibland inte förstå vad folk säger. Arbetar på att inte känna mig dum i huvudet när jag funderar vad som sas och försöker få ihop det till ett sammanhang. Jag har stunder av total tomhet i huvudet. Litar inte riktigt på mig själv, har gjort tokiga saker som att missat betala nån räkning t ex. Stressar fortfarande upp mig över det ibland, att jag inte känner igen mig själv som jag var.

Så mycket fint jag fått istället

Nej, jag har ingen rädsla för att missa, men känner lite sorg över att dagarna går och jag inte ”tar vara” på dom. Fast jag tar vara på mig själv i stället, jag vet. Så sorgen går över. Blues, helt enkelt. Och så gäller det att tänka på vad som ersatt allt det jag inte förmår, och saknar. Det handlar till exempel om att jag lyssnar till mig själv och (nästan alltid) bejakar mina behov, att jag lyssnar till och betraktar naturen, att jag (nästan) alltid gör en sak i taget. Att jag tänker tankar till slut, att jag fördjupar mig i släktens historia och därmed min egen, att jag läser (om än väldigt långsamt). Att jag skapar med garn, virkningen har blivit det jag blir glad över och längtar till. Hur banalt det än kan låta så gör det mig glad och lugn.

4

Det är straff på att göra våld på och misshandla en annan människa. Men det är fullt tillåtet att misshandla sig själv. Och gör vi inte det alla, till vardags?

Detta inlägg är ett samarbete med Non Original.

I hela den här utmattningshistorien som blivit en oväntad och ovälkommen långkörare, har jag massor av tid att tänka efter och reflektera. Jag har ända från början då jag blev sjukskriven (2 oktober i fjol) haft ett behov av att förstå varför. Varför gick det så långt? Varför har jag behandlat mig själv på ett sätt som gjort att jag hamnat här? Vad är det som gjort att jag haft det förhållningssätt jag haft, och som fått till följd att jag drabbats av utmattning?

Den enda jag kan förändra är...

Det finns säkert massor av svar på dessa frågor, och jag är inte säker på att jag fortfarande är lika ivrig att ta reda på alla bakomliggande orsaker. Möjligen för att tiden gått och acceptansen sakta kommer smygande med den. Möjligen också för att jag tror jag har fått syn på ett och annat medan jag tänkt, reflekterat och känt efter. På något sätt är det ju så att det viktigaste att få syn på och förstå för att kunna komma vidare, är det som går att göra något åt. Som går att ändra.

Göra våld på sig själv

Eget förhållningssätt och beteende är en jättestor bov i utmattningsdramat. Hur jag förhåller mig till det som händer och det jag har omkring mig, hur jag beter mig mot mig själv och omvärlden. Jag vågar numera både tänka och säga att jag delvis genom åren försökt leva upp till av mig upplevda yttre krav, att jag i och med det försökt vara någon jag egentligen inte är och därmed gjort våld på mig själv. Inte det enda skälet, men en klart bidragande orsak.

Jag - en våldsverkare. Sånt är straffbart, om en gör våld på och misshandlar en annan människa. Men det är fullt tillåtet att misshandla sig själv. Och gör vi inte det alla, till vardags? Hur ofta tänker eller säger du till exempel: "Åh, så dum jag är!"? En sån vardaglig och enkel tanke, som så lätt kommer över våra läppar eller far genom huvudet när vi kanske kommer på något vi inte har tänkt på. Hur ofta säger du det till någon annan: "Åh, så dum du är!"?

Äkthet och inre behov

Att lyssna mer på den inre rösten, att våga lita till intuitionen och agera utifrån vem jag egentligen är, innerst inne, är åtminstone min stora utmaning. Den första tröskeln att kravla mig över har varit just - och är fortfarande - att komma underfund med vem jag är innerst inne. Vad vill jag, egentligen? Sen kämpar jag också emot de allestädes närvarande Jante och Ågren, naturligtvis. För om jag hittar något som gör mig lycklig och glad, tillfreds och ger energi - kan det verkligen vara ok att jag ägnar mig åt det?

Får jag verkligen sitta i tallskogen bland fågelkvitter och skapa av garn en hel dag? Att leta mönster på Internet, att modifiera dom efter mitt eget huvud, att leta garner och kombinera färger och att virka det där jag hittat eller själv hittat på? Det blir ju ingen gladare av (mer än jag, då) och inte gör det någon nytta heller (mer än för mig, då). Är det verkligen ok att ägna timme efter timme åt mitt släktträd och borra i historien efter mina rötter, att renskriva gamla släktingars dagböcker och göra bloggar av dom? Det är ju ingen nytta med det! Mer än för mig, då.

Dessa exempel är uttryck för det som gör mig glad och hel. Men jag får ju ingen lön för det, så vad är det värt då? Vilka andra värden än pengar borde vi prata om?

Yttre strukturer

Även om det största ansvaret definitivt är mitt, kan jag inte heller låta bli att fundera över yttre strukturer som formar livet och det sätt på vilket vi tror vi behöver vara. Visst finns det både synliga och osynliga samhälls- och maktstrukturer som vi lever efter idag? Jag nämnde pengar här ovan. Vilka andra styrande strukturer ser du?

Non Original

Jag tycker vi behöver snacka mer om det här; samhällsstrukturer, maktstrukturer, yttre krav kontra inre behov... etc. Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Och så dök konstprojektet Non Original upp alldeles lägligt, där konstnären Peter Lindberg lyfter just dessa frågor om bland annat äkthet, och gör konst av det samtidigt som han också vill att vi snackar om det.

Snacka och göra verkstad. För att det är bara tillsammans vi kan göra skillnad - och det förutsätter att vi får syn på samma sak och att vi delar samma bild.

Gå gärna in på hemsidan www.nonoriginal.se och tyck till, där finns plats att snacka!

Ni är många som läser min blogg, och jag vet att några av er saknar inlägg från mig. Det är ganska glest mellan dom just nu, jag vet det. Men jag har helt enkelt inte rätta lusten att skriva, och då får det vara så. Mitt gamla jag skulle ha tvingat mig, jag skulle ha satt en press på mig själv att prestera inlägg trots att jag inte hade inspirationen eller lusten. Men sånt har jag slutat med, förstår du. Jag försöker låta lusten styra istället.

Därför får det vara så här ett tag. med lite glesa och sporadiska inlägg. Jag finns ju ändå, och det går alltid att följa mig på Instagram om du inte redan gör det. Där heter jag @Mariayogini.

Och häng kvar! Rätt vad det är så kommer ett inlägg.

Puss!

2

Det är som om jag varje år glömmer hur härligt det är, varje vår låter jag mig överraskas av det underbara...

Våren.

I söndags överraskade Moder Jord oss med rejäl värme och flödande sol, just den dag vi ändå hade tänkt åka ut och titta till stugan. Vilken tur!

Det är som om jag varje år glömmer hur härligt det är, varje vår låter jag mig överraskas av det underbara...

Vi tog med oss en termos kaffe och varsin äggmacka. Aldrig någonsin smakar det så bra som i vårsolen, första gången för året! Vi stannade ett par timmar, lyssnade till fåglalåten, njöt av doften av nyvaknad barrskog och drömde om sommaren. Vi öppnade dörrar och fönster för att befria stugan från den råa vinterluften, huset jublade av vårlycka. Vill jag gärna tro, i alla fall.

Säg hej till vitlöken!

Det här är ingen vanlig onsdag, mina vänner. Det här är den 7 mars, Perpetuadagen då vintern slutgiltigt motas bort och då Camilla har namnsdag!

Jag har ett litet knep för att öva uppmärksamhet och som också förhindrar känslan av att dagarna bara rusar iväg, lite grann. Jag gör det inte jämnt, men så ofta jag kan och kommer ihåg. Det är busenkelt!

Landa i dagen

På morgonen medan jag mornar mig, påminner jag mig om vilket datum det är. 7 mars, är det idag. Landar i det, en stund. Tänk, att en hel vecka har gått av mars redan! Ljuset kommer, den här morgonen behövde vi inte tända några lampor. Så kollar jag vem som har namnsdag; idag är det Camilla. Då kommer jag förstås att tänka på ett par Camillor jag känner.

Sen lite bonus på det; jag har en app som heter "Årets dagar". Det är Nordiska museet som står bakom den, och den är både rolig och lärorik. Där har de skrivit historiska fakta om olika dagar på året, massor som jag inte hade en aning om.

Idag den 7 mars, är det Perpetuadagen (jag har slagit upp att det uttalas Perpétua). Nordiska Museet skriver: I en uppteckning från 1830 framgår att Perpetuadagen slutgiltigt motar bort vintern: "Vad Bloses bråtat Perpetua förstör, i havet hon varma stenar strör". (Bloses kommer från Blasiusdagen 3 februari, och ansågs innebära blåst och kyla som Perpetua alltså bryter för att i stället komma med värme).

Det är väl alldeles otroligt hoppfullt!

Följdfunderingar

I mitt fall kommer nästa fundering som ett brev på posten; vem sjutton är Perpetua? På Wikipedia hittade jag svaret; Perpetua är ett helgon inom romersk-katolska kyrkan, hon och hennes slav Felicitas led martyrdöden på grund av sin kristna tro, och dödades den 7 mars år 203. Stackars Perpetua var bara 22 år. Men nu tjänar hon alltså som ljusbärare åt oss!

Så det här är ingen vanlig onsdag, mina vänner. Det här är den 7 mars, Perpetuadagen då vintern slutgiltigt motas bort och då Camilla har namnsdag!

Det är inte varje morgon en får sig såna här berättelser till livs, men att bara stanna upp och tänka på vilket datum det är och kolla vem som har namnsdag funkar för att stanna tiden lite grann. Prova!

Orden har jag hittat i en bok, men de har också cirkulerat runt i min arma hjärna de senaste veckorna. Dessutom har det varit en grundinställning i mitt liv fram till nyss, att det alltid går att rycka upp sig. Skärpa sig. Inte känna efter så förbannat. Då blir en gnällig, då tar en på sig offerkoftan. Må gud förbjude, nej bit ihop och ryck upp dig!

Att rycka upp sig

Genom Facebook-gruppen Snacka om utmattning fick jag tips om en lättläst liten bok som ligger bra i handen; "Väggen - en utbränd psykiaters noteringar" av Pia Dellson. Den är uppdelad i hennes olika faser i utmattningen, och är verkligen bara små korta noteringar. En får intrycket att hon skrivit ner allt som någonsin kommit för henne, en metod som jag också ofta tillämpar.

Det finns en del noteringar som står för henne mer personligt, och ett och annat jag kanske inte så tydligt kan relatera till. Men det finns också noteringar som är så fruktansvärt mitt i prick att jag skulle skratta åt det om det egentligen inte vore så sorgligt. Vill gärna dela med mig lite till dig som läsare, för jag tycker det är så bra och för att det kanske bygger på förståelsen ännu mer.

 

Ur boken "Väggen - en utbränd psykiaters noteringar" av Pia Dellson alltså:

Någon har bytt ut
min hjärna
mot en liter sirap.

***

Man ska lyssna på sin kropp
och det har jag gjort.
Men jag har inte låtit det den sagt
hindra mig.

Jag hör vad du säger.
Nu kör vi!

***

Farten är så hög
att det tar två månader
bara att bromsa in
till stillastående.

***

Övermannas av en trötthet
som är absolut.
Som är starkare
än min vilja.
Som inte går att
förhandla med.

Jag sitter i ett skruvstäd.

***

Upptäcker i tystnaden
att jag har tinnitus också.
Fast det kan inte vara öronen.

Det är min hjärna
som piper.

***

Men det är ju absurt
att det inte bara går
att rycka upp sig!

***

Fångad i en dålig kropp.
Jag vill ha paus,
vila i min egen
tills jag har kraft
att läka den här skadade.

Jag orkar inte
vara så här sjuk.

***

Ensam,
fast många
står mig nära.

Men det är min kropp
som är sjuk
och som jag måste
ta genom detta.

Ingen kan göra det åt mig.

***

På drift
utan styrfart
med roder som inte tar.

Jag är manöveroduglig.

***

5

Undrar vem som gjort hennes vantar av mormorsrutor? Kanske hennes mamma Linnea, eller rent av hennes blivande svärmor Elsa?

Den här fina bilden på min morfar och mormor sitter i ett av albumen jag har, och jag var bara tvungen att fota av det direkt. Det är risig kvalitet just för att jag bara har fotat av, inte skannat ännu. Det ligger lite framför mig i tiden, att skanna alla foton som är värda att bevara för eftervärlden. Annat får gå före.

Men just den här bilden gör mig så glad. De är så fina mina morföräldrar, och så unga. Bilden är sannolikt tagen något av de första åren under 1940-talet. De ser glada ut och är säkert väldigt kära. Det strålar om dom.

Vintrarna i början av 40-talet var stränga, det vet vi. Ändå står hon där mormor, i bara strumpbyxor och kjol. Är det till och med nylonstrumpor? Brrr. Och morfar är inte så varmt klädd han heller; skjorta och slips under en skinnjacka. Kanske är de uppklädda på väg att fira något? Kanske är det vårvinter. När jag tittade lite noggrannare, fick jag syn på att hon har vantar av virkade mormorsrutor. Så lustigt. Just nu ägnar jag TV-kvällarna åt att virka upp mina mängder av restgarner i just mormorsrutor. Inte helt klar över vad det kommer att bli, men många rutor blir det. Det är förförande enkelt och beroendeframkallande, att göra mormorsrutor.

Undrar vem som gjort hennes vantar? Tror kanske inte det var hon själv, hon var ingen virkare. Kanske hennes mamma Linnea, eller rent av hennes blivande svärmor Elsa? Elsa var min gammelfarmor, och den som lärde mig virka. Jag hoppas nog det var hon, det är en skön tanke att cirkeln sluts på det sättet.

Jag möter en och annan person som har uppfattat att jag inte längre finns på jobbet (ABF), och som därmed också dragit slutsatsen att jag slutat. Men se DET har jag inte! Däremot har jag tryckt in pausknappen ett tag eftersom jag är sjukskriven just nu för utmattningssyndrom (finns massor att läsa om det under Min resa mot balans om du är intresserad) och pausar därför lite från jobbet. Men det är tillfälligt, jag kommer tillbaka framöver. Jag har alltså bara tryckt in pausknappen ett tag.

Pausknappen kommer att göra gott för oss alla

Under tiden jag är borta håller mina fantastiska medarbetare ställningarna på ett alldeles förtjänstfullt sätt. Lotta har klivit fram och tagit en tillförordnad ledarroll och gör det med hjälp av omgivningen på ett sätt som inte kunde vara bättre. Jag har kommit på att ABF Gotland aldrig mer kommer att vara som förr. Och det är enbart till det positiva. Tack vare min sjukdom har vi alla tvingats tänka efter, ompröva och omvärdera arbetssätt och organisation. Vad vi ska arbeta med, och på vilket sätt. Medarbetarna skapar nu ett nytt förhållningssätt, och jag kommer att komma tillbaka med insikter och verktyg, och en stark vilja att agera väldigt annorlunda mot förr. Ska bli spännande, det!

Mina dagar tuffar på, och jag försöker ta dem som de kommer och också ta hänsyn till dagsformen. Otroligt lyxigt att ha den förmånen. Ägnar mig en del åt släktforskningen, äntligen har jag tid till att fördjupa den vilket jag verkligen haft en stark längtan efter. Ser en hel del på TV/Netflix, samtidigt som jag skapar det ena virkalstret efter det andra. Promenerar 5 km varje dag (om det inte regnar, och det har det knappast gjort på hela november hittills!) samtidigt som jag lyssnar på poddar, yogar och besöker företagshälsovården lite nu och då.

pausknappen
Ett av mina alster den senaste tiden. Inte för att jag behöver mera kläder, utan för att jag vill ha lättvirkat framför TVn!

Impulskontroll

Framför allt tänker jag väldigt mycket. Reflekterar. Jag gillar ju att tänka och filosofera, men tror faktiskt inte jag har gjort det så här mycket sen jag var barn. Utmaningen för mig ligger i att inte agera på alla mina tankar. Att inte tolka varenda tanke som en idé som måste utvecklas. Det är annars en väldigt stor del av mitt gamla jag, att göra så. Jag jobbar på min impulskontroll, skulle en kunna säga!