I dag har jag varit på ett seminarium om sociala medier, där kommunikatörer från några av de större svenska koncernerna berättade om hur de arbetar med Facebook, Twitter, YouTube och Flickr bland annat. Inspirerande och bekräftande.

I somras nån gång, hittade Åsa och jag varandras bloggar. Gotland är inte så stort men vi har båda stora nätverk och då vet man oftast om varandra. Jag blev lite snopen och full i skratt, för hon hade exakt samma design på sin blogg som jag på min. Sen såg jag att vi var födda dagarna efter varandra, samma år.

Vi började följa varandra, och blev vänner på Facebook. Slängde lite käft, så där. Så småningom skaffade vi både appen Gowalla till våra iPhones, hon tipsade mig. Plötsligt hade vi järnkoll på var den andra befann sig. Vi hade lite kul med det där.

Men vi hade fortfarande aldrig mötts IRL! Vi gick om varandra då och då, och glömde nästan bort att vi aldrig träffats. Konstigt.

Så i förmiddags, fick jag veta att hon skulle vara på samma seminarium som jag. Mycket riktigt, jag såg henne direkt och gick fram och hälsade. Efter sisådär 2,5 sekunder kopplade hon när hon såg mig, och så hade vi också träffats ”på riktigt”.

På fikarasten samtalade vi lite, och jag erfor en egendomlig känsla. Jag visste så mycket om henne att det fanns väldigt lite att fråga. Jag vet ju vad hon jobbar med just nu, vilka relationer hon har, lite hur hon tänker om saker och ting. Det var som om vi bara fortsatte ett samtal, ungefär som gamla vänner. Och ändå hade vi aldrig setts. Det var spännande, varmt och tryggt på samma gång. Jag gillade min vän!

Jag tycker det är en rätt bra illustration på vad sociala medier kan innebära. Man får nya vänner, och det är ett fantastiskt komplement till den fysiska världen.

Tack för vänskapen, Åsa. Hoppas vi får anledning och ses mer även IRL!