Ett sommarminne

Bilden visar sinnebilden av förgänglighet.

Eller egentligen visar den restaurang Vinägers i Visby uteservering. Men i min och min goda väninna Petras värld, visar den hur tiden går.

För bara två månader sedan satt vi där, i en trendig loungesoffa. dit vi lyckats tränga oss ner bland alla andra som stimmade runt på Almedalsveckan. Restaurangen och läget är attraktivt, mitt i backen strax ovanför Donners. Alla vill sitta i en skön soffa på Vinägers uteservering en kväll under Almedalsveckan.

Därför kändes det extra bra för oss att få en plats där. Vi bestämde oss raskt för att skrota alla planer på att mingla omkring på stan. Vi skulle aldrig få en lika attraktiv plats igen. Garanterat. Därför parkerade vi oss – och blev kvar. I massor av timmar!

Vi beställde in öl efter öl, och också lite tapas att världsvant knapra på medan vi vinkade till alla som passerade. Eller åtminstone alla som var värda att vinka till. Under Almedalsveckan vinkar alla tillbaka oavsett om dom känner en eller inte. Liksom för säkerhets skull. Vi skulle ju kunna vara några som var värda att känna, så därför tar man det säkra före det osäkra.

Faktum är att flera som passerade känner vi på riktigt. Vi har båda arbetat “mitt i smeten”, och har de facto några bekanta i dom här kretsarna. Men om sanningen ska fram så vinkade vi till betydligt fler än vi känner. Och dom vinkade glatt tillbaka.

Härom dagen gick jag förbi uteserveringen, i backen. Inga loungemöbler, inga bord. Ingen som vinkade till mig när jag gick förbi. Bara några torra löv som blåste förbi.

Tänk så förgängligt allting är! Men mina minnen från vår kväll där lever kvar, vi hade riktigt riktigt kul. Som bara Petra och jag kan ha.

2 reaktioner till “Ett sommarminne”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.