Det har varit några riktigt soliga vårdagar den här veckan (ärligt talat behövs regn nu), men det är sällan vi slipper blåsten. Dock härom kvällen var det helt vindstilla, så käre maken och jag bestämde oss för att lämna balkongen och gå ner till vattnet och sätta oss.

Vi packade korgen med dryckjom, böcker och tröja, och knallade ner den korta biten från vår klint. Och vilka magiska timmar vi fick! Havet doftade, måsarna skrek, svanarna gled ljudlöst förbi, vattnet glittrade… och jag satt där och kände stark tacksamhet över allt jag har.