Gå till innehåll

2

Jag går en 200-timmars utbildning till lärare i yinyoga med ayurvedainriktning. Den sträcker sig under hösten 2018 och våren 2019, och innehåller massor av spännande för mig nya kunskaper. Nästa kurstillfälle till exempel, står anatomi på menyn. Tänk vad jag lär mig!

En läxa just nu är att skapa och hålla ett pass. Härom dagen gjorde jag således premiär som yinyogainstruktör!

yinyoga

Försökskanin var Lotta. Eftersom passet skulle vara inriktat på någon av doshorna som ayurvedan talar om, och Lotta är en typisk vata, skapade jag förstås ett skräddarsytt pass för en vatapersonlighet. Det betyder mycket grundande och värmande, lugnande. En utmaning för en vata!

yinyoga

Jag hade förberett mig väl, och som alltid när det görs så blir det stort utrymme för improvisation. Själv blev jag nästan förvånad över att jag så enkelt talade och instruerade fritt, men det kändes förbaskat bra. Lotta gav mig feedback med goda råd utifrån sin upplevelse efteråt, något som ju också är meningen förstås. Allt som gör att jag blir bättre är välkommet!

yinyoga
Hunden Zoya ville också vara med.

Utbildningen går jag i första hand för mitt eget höga nöjes skull, för att kunna fördjupa min egen praktik och lära mig mer. Kan det sedan generera att jag också får möjligheten att ledsaga andra in i denna fantastiska värld, är det enbart bonus.

Ayurvedan är ett extra intressant område. Det är en flertusenårig indisk "vetskap", brukar jag kalla det. Ayurveda betyder läran om livet och är oändligt spännande. Vill du veta mer rekommenderar jag gärna Tia Jumbes blogg Ayurvediskt.

Varenda maska har varit terapi, varenda varv har gjort mig lugn.

Så blev den klar på höstens första dag, min sommarpläd av restgarner. Varenda maska har varit terapi, varenda varv har gjort mig lugn. Varje ruta som fogats till nästa har varit en tillfredsställelse. Den har - i sin enkelhet - gjort mig gott under tillblivandet. Den är fylld av goda vibrationer. En lyckopläd!

För ett år sedan hade jag inte de pengar som behövdes för att kunna gå utbildningen, så då började jag spara och satte målet ett år senare. Och vilken tur att jag inte hade råd då!

Att yoga i allmänhet har magiska egenskaper har jag vetat länge, och att yinyoga i synnerhet är det som många av dagens uppvarvade människor behöver har börjat sjunka in riktigt ordentligt.

Lärarutbildning i yinyoga

I helgen har jag påbörjat den efterlängtade lärarutbildningen i yinyoga hos YogaDevi i Stockholm. Utbildningen har ayurvedisk inriktning, är uppdelad på sju block och omfattar totalt 200 timmar. Dessa första fyra dagar har vi djupdykt i yinyogans olika positioner, övat på varandra, lärt oss variationer, alternativ och hjälpmedel. Kommande block kommer att bjuda på anatomi, yogafilosofi, ayurveda bland annat.

Det är något år sedan jag fick span på den här utbildningen, och insåg att det vill jag verkligen göra! Yinyogan hittade till mig för några år sedan när det visade sig att den mer fysiskt krävande yogan inte var något för en prestationsmänniska som jag. Kroppen började protestera å det bestämdaste och jag var tvungen att backa. Den fysiska ashtangayogan och även poweryogan jag hade praktiserat, är yang. Aktivitet. Nu behövdes yin, lugn, som motvikt. Så möttes yinyogan och jag. Läraren uppenbarar sig när eleven är redo, bara en är lite uppmärksam!

Rätt tidpunkt

För ett år sedan hade jag inte de pengar som behövdes för att kunna gå utbildningen, så då började jag spara och satte målet ett år senare. Och vilken tur att jag inte hade råd då! Då hade jag definitivt inte varit redo, i samma veva blev jag sjukskriven för utmattning och hade varit sjuk en lång tid innan fast jag bara inte förstått det. Hade jag påbörjat utbildningen då, hade jag presterat mig igenom den också. Med varenda muskel i kroppen på helspänn, med sinnena skärpta till sitt yttersta, hade jag rätt oödmjukt och oreflekterat tagit mig an även detta som en utmaning att övervinna och göra bäst. Gärna helt perfekt, om möjligt. Vad nu perfekt skulle betyda i ett sånt här sammanhang... Jag hade aldrig tagit till mig på riktigt, nått kärnan, i yinyogan då. Nu tror jag att jag kan göra det. Det känns så.

Tacksam

Om åtta månader har jag ett certifikat som ger mig möjligheten att instruera och undervisa i yinyogans magiska värld! Men framför allt har jag lärt mig massor om mig själv och hur jag ännu bättre kan ta hand om kropp och sinne på ett hållbart sätt, och det var huvudsyftet med utbildningen.

Jag är så oerhört tacksam!

Den här bloggen är min egen vrå i sajberspejs, där jag skriver och publicerar precis det jag vill när andan faller på. Men faktum är att det betyder jättemycket för mig också hur det jag skriver och förmedlar tas emot. För att jag ska få lite vägledning och inspiration, finns en enkät som ger mig en vink om vem du är, vad du är intresserad av och vad du vill läsa om. Jag behöver också veta hur du hittar mina inlägg, etc.

Hjälp mig att få syn på dig!

Det skulle betyda mycket för mig om du ville hjälpa mig genom att fylla i nedanstående enkät! Kanske är du en av dom som redan gjort det (för rätt länge sen nu), men jag vet att det är många som ännu inte gjort det.

En virtuell blomma av vackraste sort till dig som vill hjälpa mig. Tack!

2

De senaste månaderna har jag virkat, virkat, virkat. Världens bästa terapi! Att sen hänga på Facebookgrupper och Pinterest och få inspiration till nya alster, former och färger, gör att jag inser att även om jag slutade både arbeta och sova, skulle inte tiden räcka i alla fall till allt jag skulle vilja skapa.

Men jag är glad och tacksam att jag plockat upp det här igen, på riktigt den här gången. Nu släpper jag det inte!

Dödskalleduk

Under våren har jag utmanat mig själv och gjort en duk efter ett engelskt mönster. Mycket enklare än jag trodde! Virkad i ett rätt fint garn, 12/3, med en gammaldags virknål jag fått av min gammelfarmor - Boye nr 8. Dukarna blev knappt 50 cm i diameter.

Den vita fick Lotta, och den rosa blev present till svägerskan Teo.

vit dödskalleduk

4

Det är på intet sätt så, att jag behöver fler väskor. Inte alls. Snarare behöver jag nog se över förrådet av väskor och tygkassar, och göra mig av med några.

Marigold bag CAL

Men sen är det ju så att jag på senare tid tagit upp det här med att virka igen, och tycker det är något av det mest avkopplade en kan hålla på med. Helst skulle jag alltid sitta med en virkning i handen. Att få botanisera bland garner, färger, modeller... en ren fröjd! Och då gick det ju inte att låta bli att skicka efter garnpaketet på en av de Facebooksidor jag följer, som skulle bli just en väska. Garnpaketet kommer från Favoritgarner, och du hittar det här. Jag valde färgpaketet Autumn, en bukett av ljuvliga höstfärger förstås. En CAL - Crochet Along - som det är är, innebär att du förutom garnpaketet också få beskrivning, men bara en del i taget. Varje fredag under fem veckor kom ett mejl med en del av beskrivningen.

Trots min faiblesse för virkning är jag verkligen inte den pyssliga typen. Så när det blir alltför pilligt, pyssligt och tålamodsprövande, brukar jag ge upp. Men inte den här gången! Trots rutor som frestade mitt tålamod ordentligt, kämpade jag på under TV-kvällarna. Rogivande ändå, på något sätt.

Och vips var det en väska. Nåja, vips och vips...

...och jag har gjort den själv

Den skulle inte vinna någon skönhetstävling om en granskar detaljerna. Men den är läcker och annorlunda, och jag har gjort den själv. Från början till slut!

 

 

 

3

En av de mest avkopplande sysslorna för mig är att virka. Jag har skrivit lite om virkning tidigare, bland annat i inläggen Virkning är varken en trend eller något nytt, Emiliasjalen klar och Mitt allra första alster.

Virkning är hälsa för mig

Nu när jag råder över min egen tid under en period, och till och med är ordinerad att bara göra det jag vill och som ger mig energi, är virkningen en stor del av min tillvaro. Det är en helt sagolik lyx att få sitta i timmar med garn och nål, och se något växa fram. Det är ren meditation.

Crochet-a-long

Just nu har jag två projekt på gång, där jag virkar tillsammans med andra på distans. Dels gör jag en temperaturfilt för 2018, dels ägnar jag mig åt en Marigold bag CAL. CAL står för crochet-a-long, det brukar också kallas mysterievirkning. Det innebär att få beskrivning på ett arbete i omgångar, du vet alltså inte från början hur det kommer att se ut när det är färdigt. Det här vet vi nu bli en väska så småningom, men hittills har vi bara fått två veckobeskrivningar på lite olika rutor. Oerhört spännande att se hur arbetet växer fram!

Det här garnpaketet låg och väntade på mig när jag kom hem från Thailand. Det ska alltså bli en väska...

 

Än så länge har jag dessa tolv rutor, samt tolv nya på gång. Stor spänning över hur den kommer att bli. Dessutom en bra övning för mig som gärna vill ha överblick och veta vart jag är på väg!

 

Temperaturfilt

Temperaturfilten skapas genom att ha olika färgställningar för olika temperaturintervaller. Sen virkas ett varv per dag, med den färg som representerar den temperaturen som varit den dagen. Det finns många olika varianter på det här, men jag har valt en färgskala som motsvarar SMHIs färger på temperaturintervaller, och jag har också valt att ta den temperatur som är klockan 12 varje dag i Visby. Än så länge är den rätt enahanda... Ser fram emot vår och sommar då jag får använda lite gult, orange och rött!

Båda mönstren jag följer, kommer från Favoritgarner. Där kan en även köpa garnpaket för båda mönstren, jag har köpt paketet till bag cal där men har annat garn till temperaturfilten. Detta för att jag hade så mycket av det hemma, så jag valde därför att fylla på det förrådet i stället för att beställa det tänkta garnpaketet från Favoritgarner.

Det roliga är sedan att följa andras arbeten via de Facebookgrupper som finns för ändamålet. Inspirerande, in deed!

2

I onsdags - på luciadagen - hade jag förmånen att få uppleva Gotlands Lucia från första parkett. Käre maken var den som skulle "kröna" henne meddelst ett tal och en gåva. Och där fick jag hänga på då, som ett litet bihang. Vilken högvinst, att uppleva det på så nära håll!

Jag har väl mina tankar om det där med att välja lucia - det är ju fortfarande mycket av en skönhetstävling trots allt. För vad går de på de som röstar, om inte utseendet (om du inte är släkt eller bekant, förstås)? Men i år tycker jag det blev bra - internetröstningssystemet saboterades två gånger, så det lades ner och de lottade fram vem av de sju kandidaterna som skulle utses istället.

Lotten föll på Ellen Broström, och hon iklädde sig rollen med den äran. Hon verkar vara en jätteskön tjej med ett härligt och smittande leende. Alla sju hade vackra välklingande röster, det blev en fin stund där i Visby domkyrka med kören som förstärkning.

 

Bakom lucka 5 i Orsakullans julkalender kan du läsa om mitt släktforskarintresse!

Idag den 5 december är jag en julkalenderlucka, minsann! Eller adventskalender, som jag fortfarande föredrar att kalla det. Det hette det när jag var barn, under årens lopp har det smugit sig på att bli julkalender i stället. Tror det var i och med julkalendern på TV, faktiskt. Jag kommer ihåg att jag tyckte de sa fel - det är ju i advent vi öppnar luckor, alltså är det en adventskalender! Det tycker jag fortfarande...

Nu struntar vi i det, och koncentrerar oss på dagens budskap i stället. Det är en bloggkollega - Orsakullan - som har en julkalender/adventskalender på sin blogg med en gästbloggare varje dag och där jag har fått möjligheten att vara med.

Jag berättar i dagens lucka lite om mitt släktforskningsintresse, så gå gärna in på bloggen och läs. Passa samtidigt på att kika lite på hennes egna inlägg, hon är en tjej med många strängar på sin lyra, som skriver om sin vardag. Bland annat är hon doula, vet du vad det är?

Mitt inlägg bakom lucka 5 kan du läsa här.

5

Undrar vem som gjort hennes vantar av mormorsrutor? Kanske hennes mamma Linnea, eller rent av hennes blivande svärmor Elsa?

Den här fina bilden på min morfar och mormor sitter i ett av albumen jag har, och jag var bara tvungen att fota av det direkt. Det är risig kvalitet just för att jag bara har fotat av, inte skannat ännu. Det ligger lite framför mig i tiden, att skanna alla foton som är värda att bevara för eftervärlden. Annat får gå före.

Men just den här bilden gör mig så glad. De är så fina mina morföräldrar, och så unga. Bilden är sannolikt tagen något av de första åren under 1940-talet. De ser glada ut och är säkert väldigt kära. Det strålar om dom.

Vintrarna i början av 40-talet var stränga, det vet vi. Ändå står hon där mormor, i bara strumpbyxor och kjol. Är det till och med nylonstrumpor? Brrr. Och morfar är inte så varmt klädd han heller; skjorta och slips under en skinnjacka. Kanske är de uppklädda på väg att fira något? Kanske är det vårvinter. När jag tittade lite noggrannare, fick jag syn på att hon har vantar av virkade mormorsrutor. Så lustigt. Just nu ägnar jag TV-kvällarna åt att virka upp mina mängder av restgarner i just mormorsrutor. Inte helt klar över vad det kommer att bli, men många rutor blir det. Det är förförande enkelt och beroendeframkallande, att göra mormorsrutor.

Undrar vem som gjort hennes vantar? Tror kanske inte det var hon själv, hon var ingen virkare. Kanske hennes mamma Linnea, eller rent av hennes blivande svärmor Elsa? Elsa var min gammelfarmor, och den som lärde mig virka. Jag hoppas nog det var hon, det är en skön tanke att cirkeln sluts på det sättet.