Solen sken, den här dagen. Det var längesen, snön hade vräkt ner länge nu, ofta ihop med blåst. Det var kallt, och det knarrade under fötterna när vi gick till bilen. Vi huttrade, det berodde både på kylan och spänningen.

Vi kom tidigt till kyrkan, för att hinna vänja oss vid miljön och för att dekorera kistan. Medan Joakim och Leyla repeterade ”Stilla ro och nära”, ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand” och ”Why worry” på flygel och sång, såg vi på medan alla fantastiska blommor lades ut runt kistan. Med en oerhörd omsorg placerade Ingrid från Fonus alla buketter på ett sätt så var och en skulle komma till sin rätt. Under tiden lade vi golfklubban och målarpenseln på kistan tillsammans med en fantastisk skapelse av rödlila kallor som liksom ”rann” över locket. Bredvid kistan ställdes porträttet av en brett leende Roffe, på det sätt som vi alla är vana att se honom.

Ett femtiotal släktingar och kära vänner kom till kyrkan, och akten blev så fin, så fin. Lugn, ljus och faktiskt lite glad. Jag ömsom grät, ömsom log. Särskilt när prästen Katarina berättade om Roffe på det sätt hon i sin tur fått sig berättat. Då var det inte svårt att le.

Efteråt traskade vi till det närliggande Skärgårdshotellet där Marcus och hans personal hade dukat i ordning så fint med småbord, i en miljö så det kändes som om vi satt på en brygga nånstans ute i skärgården. Ett bildspel med över hundra bilder på Roffe rullade på väggen, medan vi alla åt paj, drack kaffe och samtalade. Det var en skön avslutning på begravningen.

Väl hemma i lägenheten var de allra närmaste med. Vi betraktade läget tillsammans några timmar, innan vi skildes åt. Solen gick röd ner i Nickstaviken, den hade hållit ut hela dagen. Till slut var bara Kerstin och jag kvar, och vi satt i många många timmar vid köksbordet. Pratade, skrattade, grät och mindes. Trivdes tillsammans.

Det var en fin fredag, den dagen vi sa adjö till Roffe. Jag ser honom vinka till oss alla, han är också väldigt nöjd med dagen. Det är jag säker på.