”Nej”, sa jag resolut och reste mig ur stolen, ”nu måste jag skriva ett blogginlägg”. Insikten att det var EVIGHETER sedan, från att ha bloggat ivrigt med lite svackor upp och ner, har jag blivit en latoxe. Varför vet jag inte riktigt, men det är inte viktigt. Jag gillar ju min blogg, jag gillar ju att skriva och jag gillar att reflektera.

Sagt och gjort.

Väl vid datorn, får jag beskedet att nu är jag TVUNGEN att använda den ”nya” designen på Blogger, för den gamla är på väg ut. Huvaligen. Jag har verkligen aldrig kommit överens med den, och nu måste jag. Nu blev det ju ett hinder till.

Sen vet jag faktiskt ett skäl till att jag drar mig för att blogga. Jag vill gärna ha en egenhändigt plåtad aktuell bild med i mina blogginlägg. Något som knyter an på riktigt till det jag skriver. Det har blivit krångligare sen jag började med Mac, tycker jag. Det jag fotar med mobilen får jag inte in i Macen, och jag fattar inte riktigt om det ska gå och vad jag gör för fel.

Hinder, hinder.

Men nu är jag här!

Almedalsveckan pågår för fullt, och det är härligt full fart på stan. Det är svårt att förklara för den som inte varit med nån gång, men det är faktiskt en fantastisk vecka. Och vilken reklam för Gotland och Visby! Går knappt att mäta i pengar.

När den här veckan är över, tänker jag ta lite semester. Fast bara lite. Det blir inte så mycket sammanhängande ledighet för mig i år, å andra sidan har jag fått mycket ledighet redan. Vi var i Cornwall i maj, på Åland i juni och i Norrtälje i midsommar. Framför mig har jag många och digra arbetsuppgifter som inte låter sig väntas på att göras, därför är det bara att göra. Men det leder till något bra, så det gör jag gärna.

På sommarledigheten väntar några kära besök – av syster med man och av dotter med man. Jag ser också fram emot att få träffa allra äldsta barndomsvännen som kommer hit från Göteborg några dagar.

Se där – ett livstecken från mig! Nu återstår att se om jag håller i det här.