Att virka en mochila bag

Jag är ju virkare, har blivit det i kvadrat de senaste åren eftersom det är en så bra, meditativ och avkopplande sysselsättning när en behöver öva på att leva närvarande. För ett par år sedan stötte jag på de virkade väskorna – mochila bag!

Mochila bag – så mycket mer än virkning

Ordet mochila betyder ryggsäck på spanska, och just begreppet mochila bag syftar på de alster som åstadkoms av kvinnor i delar av Colombia och Venezuela. Där finns otroligt skickliga virkerskor som tillverkar de mest färggranna och vackra väskor en kan tänka sig. Tekniken är flerfärgsvirkning, eller tapestry, och att tillverka en mochila bag är egentligen så mycket mer än virkning! Det är viktigt att använda ett garn med rätt dimension, att använda en lite mindre virknål än en kanske annars gör eftersom det måste vara väldigt fast virkning, att bara virka i bakre maskbågen, etc. Det gäller också att hitta på ett smart sätt att inte trassla garnet eftersom en virkar med flera färger som följs åt genom hela arbetet.

Lång ställtid

Jag gick med i Facebookgruppen Mochila bags Sverige – virkning och började läsa och se på vad andra gjort. Det visade sig vara en hel vetenskap! Där finns instruktionsfilmer för det mesta en behöver lära sig, och jag såg på film, läste, tänkte, klurade, beundrade och planerade. Det har tagit väldigt lång tid för mig att komma till skott, men så i början av sommaren bestämde jag mig att nu får det vara färdigläst och färdigtänkt, nu är det dags att ge sig på en egen mochila bag!

Sagt och gjort – jag laddade ner mönstret på nybörjarväskan (som är en liten rackare, mindre än vanliga mochila bags), och beställde hem garn. Startade med liv och lust att virka bottenplattan enligt alla konstens regler, för att rätt snart inse att den inte blev så platt och rak som tanken egentligen är. Den blev skålformad, men eftersom jag avskyr att riva upp och göra om så lät jag den vara så. Intalade mig själv att ett nybörjarprojekt är till för just det – att göra fel och lära av sina misstag till nästa gång. Dessutom är det inte hela världen med en skålformad botten tycker jag, även om det inte är så det är tänkt att vara.

Mochila bag tar form

Det var pillrigt och klurigt att virka tillräckligt fast, att låta följetrådarna hänga med utan att lysa igenom (inte lyckats helt med det ska erkännas) och att det hela skulle bli jämnt. Det är ett pyssel mer än virkning, och jag är egentligen ingen pysslig person. Men den här utmaningen var ändå tillräckligt spännande för att jag ville göra det.

Efter botten var det dags att påbörja ”väggarna” på väskan, som alltså är helt rund. Det låter sig göras genom att helt enkelt sluta utöka maskantalet, då reser sig arbetet upp helt automatiskt. Jag pillrade vidare, det tog tid och blev inte så många varv åt gången, men jag tyckte faktiskt det var riktigt kul!

Högt upp gör en hål för att kunna trä en snodd igenom, och så avslutar en med ett varv kräftmaskor för att få en snygg kant. Det här var första gången för mig med såväl flerfärgsvirkning som kräftmaskor, redan här tyckte jag alltså att jag hade lärt mig mycket. Det skulle visa sig att jag hade mycket mer att lära mig…

Kumihimosnodd, tofsar och axelrem

För att tillverka snodden att trä genom hålen för att kunna dra ihop och stänga väskan, rekommenderas att använda en kumihimoplatta. En kumi-vadå, tänkte jag. Och så började nästa process – att googla, läsa och se på instruktionsfilmer. Beställde hem en platta och började. Lite klurigt i början att komma underfund med det, men när jag väl hade gjort det var det jätteroligt! Finns en uppsjö av olika mönster även för kumihimosnoddar, en ny värld öppnade sig för mig.

När jag väl gnolat mig igenom snoddmakeriet, kom jag på att snoddarna ju inte alls var klara. Det skulle på tofsar, gubevars. Kom nu ihåg att jag redan sagt en gång att jag inte är den pyssliga typen, jag är alltså helt renons på tofsar. Har nog aldrig pysslat ihop en tofs i hela mitt liv tror jag. Så det krävde också instruktioner, steg för steg. Jag gjorde så gott jag kunde, och vips hade min nygjorda och snygga snodd fått en tofs i varje ände. Inte jättesnygga tofsar, men dock – tofsar!

Så var det axelremmens tur. Den går att göra på två sätt – antingen vävs den, eller så virkas den. Valet var enkelt för mig, jag är en virkare och inte en vävare. Dessutom skulle vävning kräva ännu mer utrustning, och det hade jag inte lust att skaffa mig. Så jag virkade ihop remmen (som blev snygg på utsidan men inte lika snygg på insidan eftersom följetrådarna lyser igenom här och var) och sen var det bara ett moment kvar. I stort sett klart, alltså.

Jag kan inte sy!

Här stötte jag på den största patrullen under hela processen, löjligt nog. Axelremmen ska sys fast på ett osynligt sätt på väskan. Jag kollade instruktioner och gjorde som jag lärt mig. Men det är så här, att sömnad verkligen inte ligger för mig. Verkligen inte! Jag är pulig och valhänt, klumpig och fumlig, och det blir inte bra. Till slut hade jag svurit mig igenom arbetet med att sy på båda ändar så jag kunde använda väskan, och jag var mäkta stolt. På riktigt stolt! Det låg så mycket möda bakom väskan, inte bara tid och garn utan nya lärdomar som jag skaffat mig på egen hand. Kändes kul, och kändes som jag skulle vilja göra flera väskor framöver. En stor, en riktig.

Efter en dags användande, började axelremmen släppa från väskan. Jag hade sytt fast för dåligt, och från mor Kerstin – som är en fena på att sy – fick jag rådet att kanske fästa bättre såväl i början som slutet. Jag gjorde om, och fäste så in i norden. Sydde fram och åter flera gånger, både i början och slutet. Svor mig igenom arbetet en gång till, för jag tycker det är så förbålt tråkigt och jag gör det inte bra. Men till slut hade jag gjort det igen, och kunde börja använda väskan. Nu lyckades jag använda den i flera dagar när jag upptäckte att det började släppa igen, men inte i början eller slutet av sömnaden, utan mitt i.

Alltså!

Nu har jag fått rådet – från samma fena på att sy – att försöka med dubbel tråd. Och kanske inte sy så nätt, utan med lite grövre tag. Hon har säkert rätt. Jag ska nu samla krafter för att ge mig på eländet en tredje gång. Men hur ska det blir om jag gör en väska till…? Jag ska försöka klura ut ett annat sätt att fästa remmen på… textillim kanske? Skojar bara.

Nåväl, en väska blev det i alla fall, det var riktigt kul och jag är stolt sånär som på det där sista abret. Vad tycks?