Härom dagen skrev jag ett inlägg som rönte oväntat stort intresse och engagemang, om min situation just nu då jag är något en kanske kan beteckna som ”slutkörd”, eller ”utarbetad” eller något ditåt. Läs inlägget här. Jag är en smula förskräckt över hur många som hörde av sig och vittnade om att de befinner sig i ungefär samma situation, på samma plats där jag är. Det borde inte vara så, men om jag har lyckats vara en efterlängtad röst för några personer som så väl känner igen sig, har jag ju gjort något gott, resonerar jag. Men det är bedrövligt hur det är, att så många är trötta och utmattade!

Båda ledarskribenterna i Gotlands Tidningar uppmärksammade problemet och lyfte politikerrollen. Väldigt bra! Här är Erik Franssons spalt från den 29 juni och här är Eva Bofrides dito från den 30 juni. Båda lyfter hur utsatta politiker kan vara på mer än ett sätt, och hur viktigt det är att vi har det rätta stödet. Det kan jag skriva under på, och i mitt fall kan det vara en del av problemet. Men inte hela, jag ska försöka förklara.

När jag för drygt ett år sedan fick frågan om jag kunde tänka mig att ta uppdraget som Socialnämndens ordförande eftersom den posten skulle komma att stå tom inom kort, sa jag efter en viss betänketid ja. Helt självklart var det inte, men utmaningen var alltför lockande för att jag skulle avfärda frågan direkt. Två saker var viktiga – dels att diskutera där hemma så klart, dels att prata med min ordförande och styrelse på jobbet om att gå ner i arbetstid. Jag är högst beslutande tjänsteperson i organisationen, och har ingen anställd chef över mig som kan avgöra den frågan, ABF som är min arbetsplats är en ideell organisation där en tillika ideellt arbetande styrelse med ordförande i spetsen utgör min arbetsgivare. En inte helt okomplicerad lösning, särskilt en sån här gång. Det fanns ju ingen annan än jag själv som måste hitta lösningar på att chefen – d.v.s. jag – plötsligt bara skulle tjänstgöra 50 %. Vilka arbetsuppgifter som skulle fördelas på andra, och hur det skulle gå till, samt vilka arbetsuppgifter som eventuellt gick att ta bort, det blev mitt huvudbry tillsammans med medarbetarna och till syvende og sidst också mitt beslut. Jag tror faktiskt svårigheterna började redan här, för mig. Det blev oerhört dubbelt.

Att jag valde varianten 50 % tjänstledighet, har en så enkel förklaring att det arvode jag erhåller för förtroendeuppdraget, motsvarar ungefär 50 % lön. Då kan en förmoda att det väl också innebär ungefär 50 % arbetstid. Sen att arbetstiden inte följer givna klockslag och veckodagar utan är ytterst flytande, det passar mig utmärkt. Jag jobbar gärna så; fri i tid och rum. Lyckligt lottad är jag också att mitt förvärvsarbete ofta går att sköta på det sättet, annars kan jag med ett års facit i handen lätt säga att det aldrig hade fungerat.

När det sedan visade sig att jag också förutsattes en ordinarie plats i Regionstyrelsen, samt att jag blev vald som ordförande i Tryggare Gotland och så småningom också upptäckte att det var lite andra sammanslutningar där jag förväntades ingå, började det bli riktigt trångt. Naturligtvis i kalendern, men inte minst i mitt huvud och hjärta. Det är nämligen så här: det som har tröttat ut mig är inte enbart en stor tidsmässig arbetsbelastning, utan kanske ännu mer kampen om min uppmärksamhet! Att försöka ha fokus och total uppmärksamhet på dels det politiska uppdraget (som i sig är delat i flera delar som sagt) och dels förvärvsarbetet där jag är ansvarig för verksamhet, ekonomi och personal och där jag också brottades med skuldkänslor över att ha försatt medarbetarna i en lite besvärlig situation genom att abdikera på halvtid – det blev svårt. Under ett helt år mätte jag min arbetstid och förtroendetid, timme för timme, vecka för vecka. Jag kan med väldigt gott samvete säga att jag under det året i snitt jobbade ungefär 2 x 75 %.

”Jamen ta tjänstledig från jobbet på heltid då, medan du har det här uppdraget!” har flera engagerade och hjälpsamma personer rått mig. Ja, det låter ju som den ideala lösningen, men tyvärr. Min ekonomi tillåter inte det, uppdraget ger det arvode det ger, och det täcker inte min heltid. (Dessutom skulle jag just nu aldrig orka ta mig igenom arbetet det skulle innebära att rekrytera min vikarie…)

Och nu – ÄNTLIGEN – till min fråga i rubriken: vilken sorts politiker vill vi ha? Vill vi ha såna som jag, som lever ett hyggligt ”normalt” liv (vad nu det är) såväl privat som i jobbet, och som kan kombinera det med att stå till medborgarnas tjänst genom ett förtroendeuppdrag i några år? I så fall är det något fel just nu, för det funkar inte. I alla fall inte med det uppdrag jag fått förtroende att sköta. Vi har många fritidspolitiker, och jag är verkligen inte ensam i Socialnämnden; vi är 13 politiker, från olika partier. Alla har vi ansvar för de beslut som fattas. Men jag har det yttersta ansvaret, och det sträcker sig så mycket längre än att läsa handlingar och delta i beslut. Så är det för alla nämndordförande, det är ett tufft uppdrag. Och så himla viktigt och därför också en sån fantastisk ynnest att ha fått förtroendet!

Allt detta i kombination med att jag är en galet ambitiös person som inte nöjer mig med mindre än att göra mitt yttersta och som hittills nästan helt saknat förmåga att sätta gränser för mig själv, kan faktiskt bara leda i en riktning. Det fattar vem som helst. Till och med jag fattar det nu.

En lördag i mitten av juni hade ABF styrelsekonferens, och jag tillsammans med medarbetarna deltog och höll i några arbetspass. Mot slutet av dagen drabbades jag av svår yrsel, så svår att det var omöjligt för mig att resa mig utan stöd. Jag blev hämtad av käre maken som körde hem mig och la mig i sängen. Där låg jag i princip ett par dagar, innan yrseln började ge vika så pass att jag kunde börja gå utan hjälp. Stöttade mig i väggar och möbler till att börja med, för att sen bli allt djärvare. Gick till läkare som undersökte mig grundligt för att utesluta fysiska sjukdomar, och fick förklarat för mig att alla värden är bra och jag svarar som jag ska på allt. Inga fysiska problem alltså, utan slutsatsen blev att jag kanske kört lite hårt med mig själv.

De dagar då jag är lite piggare än andra dagar, kan jag förledas att tro att det nog inte är så farligt. Att de där dagarna med yrsel nog ändå var något tillfälligt. Men jag lovar – de tankarna får inte fäste på riktigt, de bara sveper förbi och nuddar vid mig. Jag hör själv hur befängda de är. Det är rester av mitt gamla jag som viskar i mitt öra, bara. Det är klart det var farligt! Det var bara det att det var vänligt sinnade högre krafter som varsamt slog mig i huvudet för att få mig att fatta. Det hade kunnat vara mycket värre!

Själv tror jag att jag kanske hade grejat den här situationen om jag inte under många år dessförinnan kört hårt och varit rätt sträng mot mig själv. Utmattning har nog sällan en enda orsak, jag tror det är viktigt att tänka på det om en drabbas. Jag tror en ska dissekera alla delar av livet, både nu och då.

Har du orkat läsa ända hit, ska du ha en eloge. Det blev ett långt inlägg, men du vet: varav hjärtat är fullt! Och för mig funkar det som terapi – det hjälper mig att få syn på delarna. Tack för att du läser!