I det senaste numret av den utmärkta tidskriften ”Vi Läser”, finns en artikel om s.k. kvinnolitteratur. Som exempel nämns författare som Nora Roberts, som aldrig omnämns på kultursidorna, men som läses av miljoner runt om i världen. Man intervjuar några personer i bokbranschen om detta, och bokklubben Svalans chef Maria Capor säger: ”Bokutbudet ska vara lättillgängligt, men den nedre gränsen går vid Agneta Sjödin”.
”Nedre” gränsen? Vad menar hon? Att Agneta Sjödins böcker ligger på gränsen för vad som är läsbart/bra/kulturellt/fint? Jag vet inte, men jag anser att jag själv ska få avgöra vad som är bra för MIG. Det är förmätet att tycka åt andra människor, och även om man som bokklubbschef har ett ansvar för att ta in böcker man tror ska sälja, ska man passa sig för, och vara smartare än att, uttala sig nedlåtande om viss litteratur.
Eller missförstår jag? Betyder inte en ”nedre gräns” att allt under är sämre eller svårare att acceptera?
25 mars, 2010 kl. 14:18
Visst är det så som ni beskriver. Tycka kan och får alla göra, men jag anser samtidigt att man bör fundera över sin roll och därmed sitt ansvar. Att som bokklubbschef visa såna "smakpolisfasoner" som Åsa uttrycker det, verkar inte så smart om man vill ha kundbredd.
25 mars, 2010 kl. 04:22
Och jag tror att man tycker på ett sätt offentligt och på ett annat – hemligt – när man är själv. Det är så lätt att vara kulturpolitisk korrekt, att tycka "rätt". Jag är dock helt övertygad att många sedan läser "skräp" för sitt eget höga nöjes skull. Men erkänna det, det vågar vi inte alltid…
24 mars, 2010 kl. 21:47
Jag har många funderingar om detta, vilka som får finnas i den lilla smala kulturelit som dikterar vem som är ute vem som är inne – till syvende och sist är det en sak som dikterar vilka klubbarna vill ha: Den som säljer. Gärna den som också syns. Jag går som sagt och grunnar på detta och återkommer! Jag tror för övrigt som Petra skriver att man tycker på ett sätt i trånga kretsar i Stockholm och på ett annat sätt – inte lika likriktat – ute i landet.
24 mars, 2010 kl. 21:14
Jag har också funderat på det där, inte minst sedan jag flyttade ut på landet. När jag bodde i stora staden hade jag mycket bestämda uppfattningar om "fint" och "fult", både i kulturvärlden och vad gäller normer i övrigt. Men jag har blivit mer ödmjuk med åren – om det beror på bostadsort eller på ålder kanske jag borde låta vara osagt. Det vet jag inte.
Men grundfrågan är ändå: Vem är jag att döma?
24 mars, 2010 kl. 20:50
Smakpolisfasoner. Jag grubblar en del på det där med fult och fint. Ofta gör man bedömningen helt baserad på ett eget smalt kulturperspektiv. Så det man säger är oftast "det där går inte i stil med just mina kulturnormer för vad som är fint".
Fast då kan man ju undra hur någon ska klara att INTE tänka så? Vi har ju bara vår egen värld med våra egna upplevelser att utgå ifrån.
Samtidigt finns det en inbyggd längtan efter harmoni och symmetri – men det är ju inte alltid som det sköna är harmoniskt, ibland kan det spraka av färger.
Om man vad gäller böcker sätter den nedre gränsen just vid Agneta Sjödin så gör man det nog mest för att man tror att man själv får bättre status av att säga så. Skaffa poäng genom att försöka dra poäng från någon annans statuskonto…