Fick en flashback och kom plötsligt att tänka på min ungdoms stora idol, David Cassidy. Var tvungen att kasta mig över Google för att kolla vad som hänt sen sist vi ”sågs”, ungefär så där en 30-35 år sedan…
Det här är vad som har hänt. En 60-åring (men hallå!!) med mindre hår, troligen färgat. Samma vackra ögon om än fyllda av en massa erfarenhet och lite trötthet. Samma vackra leende, om än något stelare. Jag måste höra om det är samma röst också, fast lite raspigare. Jag tar genast hem skivan på Spotify!
Samtidigt mal min hjärna: hur sjutton gick det här till? Vad hände? Hjälp!!
17 oktober, 2010 kl. 08:58
Så roligt Siv, att jag lyckades väcka lite nostalgi i dig också! För mig fanns aldrig Osmonds, det var bara David Cassidy som gällde. Kan slå vad om att du genast letade upp en massa Cassidylåtar nu, inte sant?
16 oktober, 2010 kl. 17:17
Åh,David Cassidy, det var inte igår:=)) Tänk att det var såna läger, antingen Donny Osmond eller David Cassidy…jag föredrog David. Tack!
16 oktober, 2010 kl. 09:54
Då var det en gemensam kraft som bankande in David Cassidy i våra arma skallar samtidigt. Riktigt… egendomligt!
16 oktober, 2010 kl. 09:28
Du kommer inte att tro mig – men i exakt, och då menar jag exakt, samma ögonblick som jag öppnade din blogg lyssnade jag på Mae med nämnde David på Spotify. Exakt samma ögonblick! Spooky…
Har inte lyssnat på honom på evigheter, men han har ju så läcker röst – och han var ju alltid bättre än Osmonds! 🙂
För kanske 10-15 år sedan köpte jag en skiva av honom som var lite nyare än de gamla, så att säga och den var också bra.
Som sagt – spooky. Jag har inte riktigt hämtat mig ännu…