Nästan exakt klockan 06:00 varje morgon dunsar det till i våra sängar. Det är katten Seved som anser att det är hög tid för oss att vakna, och helst också gå upp och göra det viktigaste i världen – ge honom mat.

Det är toppen, eftersom det är en bra tid att vakna på. Att vakna till en mjuk päls som stryker sig mot en slår alla väckarklockor i världen, till och med min gryningslampa. Bortsett från att Seved inte skiljer på vardag och helg. Men det får man ta. Vi är rätt morgonpigga ändå.

Den där morgonstunden försöker jag ta vara på. Det är den enda stunden på hela dygnet som han vill kela. Han spinner högljutt, och trampar omkring i sängen. Han buffar och gosar, vältrar sig vällustigt och förväntar sig att bli kliad. Det är så mysigt!

Fast ibland får man nästan hjärtsnörp. Som när han omärkligt först hoppar upp på fönsterbrädan och sitter där och klurar en stund. Sen tar han sats och kastar sig ner på min kropp medan jag ännu sover. Just den detaljen i väckningen är jag kanske inte helt förtjust i…