Nu har jag definitivt bestämt mig för att springa Tjejmilen i augusti. Gjorde det för två år sen, anmälde mig även i fjol men åkte på en förarglig lunginflammation. Den kom visserligen på våren, men den blev ett utmärkt skäl för mig att sluta träna. För så är jag beskaffad – minsta motståndets lag. Tar jag ett break är det kört, jag måste vara ihärdig och disciplinerad och hålla i, annars rasar allt.
I morse var jag ute i spåret och flåsade mig runt två varv (5 km). Jag har lite att jobba på om man säger så, men det är inget hopplöst fall. Jag skulle verkligen vilja klara milen på 60 minuter, något som vore en bedrift för mig som bara lufsar utan särskilt tempo. Sist jag sprang Tjejmilen tog det 1 timme och 12 minuter om jag minns rätt, men då var jag så himla stolt att bara komma runt. Alltså att SPRINGA (nåja, lufsa) hela vägen! Jag var superstolt.
Men jag funkar också så att då nöjer jag mig givetvis inte med det i år, utan nu ska det tävlas med mig själv. Så – nu drar träningen igång!
Heja, heja! Själv ska jag försöka vara med i Vårruset, det är så mycket jag klarar av!