Så har en vecka av heltidsarbete förflutit. Jag är på ett sätt tillbaka, men inte som förut, liksom. Efter nästan ett år av sjukskrivning i olika grad, och utmattning lite längre än så, är jag tillbaka lite äldre, lite märkt av det jag varit med om, och lite klokare. Hoppas jag.

Ockupation

Successivt har jag ju ökat på min jobbprocent, och i takt med att den ökat så har också min oro stigit över hur jag ska fixa det. Är jag redo? Hur ska jag orka? Jag som knappt har orkat med mig själv, hur ska jag orka arbeta 50 %, 75 %, 100 %? Jag som börjat lära mig att ta hand om mig själv, att ägna mycket tid åt att göra snälla saker för mig själv, att låta tiden arbeta för mig – hur ska den tiden räcka till när jag ska vara på arbetet och jobba så mycket? 

Jag har haft en känsla av kvävning nästan, inför att gå tillbaka upp på heltid. Känt det som att jag har stått inför en ockupation; att jobbet kommer att ockupera mig och stjäla min tid och mina krafter. När jag arbetat 75% har jag inte haft någon kraft över, hur ska det då bli med heltid?

En massa bra-faktorer

Efter den här första veckan, kan jag med en sorts förundran konstatera att det hittills har gått ganska bra. Det är flera orsaker till det, tror jag:

  • Just nu är jag inne i en bra period, jag har mer energi än jag haft på mycket länge. I bakhuvudet är jag beredd på att det kanske svänger tillbaka tillfälligt igen, jag får inte bryta ihop när det händer. Samtidigt tänker jag mycket på att jag måste hushålla med energin som nu visar sig, inte slösa bort den och ramla tillbaka i ett gammalt destruktivt beteende. That´s a big no no!
  • Jag har inte alla mina gamla arbetsuppgifter hängande över mig. Det här kommer jag att berätta mer om när det är dags, men jag kan säga så mycket att jag i dagsläget har några få givna arbetsuppgifter utan stressande deadlines eller annat som kan trigga mig. Det ger mig ett lugn, och hjälper mig stort att förstå att jobbet bara är ett jobb. Inte ett liv.
  • Lyckan över att ha en arbetsplats, arbetsgivare, arbetskamrater och arbetsledare som inte bara förstår mig, de förstår mig bättre än jag själv gör. Jag kan avstå samvaro om jag inte orkar, ingen lyfter på ögonbrynet för det utan snarare uppmuntrar de mig att gå in till mig och stänga dörren. De visar en fantastisk hänsyn och omtanke.
  • Jag har fått förlägga min arbetstid exakt så som jag själv vill, för att jag ska hinna med att ta hand om mig själv på det sätt som passar just mig.
  • Eftersom jag har haft paus från ledarskapet i snart ett år, har jag ju själv fått en chef eftersom Lotta fått och tagit den rollen. Bara en sån sak, att ha en arbetsledare att gå till när det skaver eller jag inte kan prioritera… jag har varit så jäkla ensam om allt tidigare. Nu har jag den sagolika turen att ha min chef, bästa vän och coach i en och samma person! Det kan möjligen låta märkligt, det hade jag nog själv tyckt om jag inte provat på. Men hon balanserar så bra mellan dessa roller, på ett mycket professionellt och skickligt sätt. Jag är fullständigt trygg hos henne, i vilken roll det än är; hon håller isär rollerna men en röd tråd genom dem alla tre är hennes kärlek och omsorg om mig. Fatta hur bra jag har det!
  • Hon har också uppmuntrat mig att ”boa in mig” på mitt kontor. Att göra det ombonat och mysigt, att få det att bli min oas där jag kan vila när jag behöver. Just nu fyller jag på med yogapryttlar, kuddar, filtar m.m. för att skapa min plats. Käre maken har varit behjälplig med att sätta upp gardinstång och ljusslingor. Förr flyttade jag jobbet till mitt hem, jag tillät det till och med att flytta in i mitt huvud och hela mitt liv. Nu flyttar jag en del av mig till jobbet i stället. Verkligen mycket smartare, när jag nu ska tillbringa så mycket tid där.
  • Daglig yogapraktik hjälper definitivt till. Jag har hittat rätt metod att skapa lugn i kropp och sinne, yinyogan ger mig exakt det jag behöver. En stor utmaning för mig – om jag känner mig själv rätt – är att inte släppa iväg yogan igen, utan hålla fast vid en daglig, regelbunden praktik. Att inte börja tulla på det, att alltid låta den vara det viktigaste för mig. Varje dag.

Jag har alltså fått ett lugn på arbetet, vilket starkt bidrar till att det fungerar hyggligt just nu. Det vore att ljuga att säga att jag sprudlar, men just nu tänker jag lite snabbare, är lite gladare och har möjligen lite energi över när arbetsdagen är slut. 

tillbaka

Dåligt samvete

Ibland snuddar jag vid tanken: förtjänar jag verkligen det här? Det dåliga samvetet sveper snabbt genom mig, och daskar mig lätt i bröstkorgen. Får en ha det så här bra?

Svaret jag ger mig själv i medkänsla är: ja Maria, du får ha det så här bra. Du har förtjänat det.

Jag är oändligt tacksam.

Under fliken ”Om mig” finns samtliga blogginlägg om min resa samlade, om du är intresserad av att läsa mer: Min resa mot balans