Funderar rätt mycket på det här med hur tiden används, och mitt förhållningssätt till tid. Ett av skälen till att jag har haft – och fortfarande kämpar emot – stressrelaterade besvär tror jag är att jag alltid jagat tiden. Har också alltid försökt vara tidssmart, och snåla på den. Ingetdera funkar, kan jag meddela den som inte redan förstått det. Tiden, den bara går. Det är liksom bara att följa med.

Mitt förhållande till tiden har varit som Alfons Åbergs

Jag har alltid fyllt min tid med måsten och borden. Det har varit mitt naturliga tillstånd, jag har inte nöjt mig om jag händelsevis blivit klar med mina beting (som det naturligtvis oftast är jag själv som gett mig) utan finns då en gnutta tid kvar så har jag fyllt på med nya göror. I stället för att använda eventuellt överbliven tid till att göra något jag själv gillar; läsa, kolla nån TV-serie, släktforska, yoga… Nej, i stället har jag fyllt på för att vara så effektiv som möjligt. Det hänger naturligtvis ihop med att jag också alltid gillat mina jobb, jag har verkligen tyckt om att arbeta. Annars hade det nog inte blivit så.

Det här förhållningssättet har jag fått ompröva under det senaste året. Stundtals funkar det hur bra som helst, sen ibland faller jag tillbaka. Men allt mer sällan, vill jag betona. Allt mer sällan.

50 + 50 = ?

Det som nu sysselsätter mina tankar, är hur jämrans ineffektivt det faktiskt är med två halvtidsjobb. Det går ju lite slarvigt att säga att det är det jag har; jag har 50 % tjänstledigt från mitt ordinarie arbete på ABF för att på 50 % verka som förtroendevald politiker. Men jag har verkligen fått erfara att 50 % x 2 inte är lika med 100 %!

Det hade nog fungerat annorlunda om jag hade de två sysslorna uppdelade på tydliga dagar; måndag, tisdag och halva onsdag ABF, halva onsdag samt torsdag och fredag politik. Jodå, då kanske det hade blivit 100 %. Men så funkar det naturligtvis inte, utan båda områdena saxar i varandra dagligen. Inte bara tidsmässigt, utan även i mitt huvud. Det innebär att varje gång jag ska fokusera på det ena så är det en startsträcka in, innan jag är fullt där. Innan den startsträckan är över finns stor risk att något har trängt sig in, i värsta fall från det andra området. Det innebär också att om jag varit från kontoret ett par dagar på grund av politikuppdrag, så behöver jag ju givetvis landa på plats, prata med medarbetarna etc. Den sträckan är också lång, och alldeles nödvändig. Men det innebär att den effektiva arbetstiden krymper. Den är redan liten, och krymper ytterligare. Exakt samma sak med politiken – startsträckan är lång, jag kanske inte har allt ligger längst fram bakom pannbenet utan får gräva lite för att att komma upp på den banan.

Det innebär att den lilla 50 %-iga tiden, inte alls blir 50 % utan något mindre när jag räknat bort startsträckan. Startsträcka finns alltid, men eftersom jag hela tiden har två stycken som jag hela tiden kastas in i, känns det ibland som om jag inte åstadkommer mycket alls.

Jag har fått ompröva mitt förhållande till tid

Ja, sånt här sysselsätter jag mina tankar med, då och då. Jag – den supereffektiva tvingas inse att jag inte kan vara det längre. Och det är ju rätt OK.