Vi har varit Norrtälje över helgen, av en sorglig och lite jobbig anledning. Det var dags för begravning av mormor, och sen påbörja tömning av hennes lägenhet.
Det blev en jättefin akt, alldeles lagom, med fin musik hon skulle ha gillat och en präst som var bra och hade fångat henne på ett bra sätt.
Lördagen ägnades åt att påbörja rensning av mormors lägenhet. Vi var några som hjälptes åt, så även om det var mycket att greppa tag i, så gick det rätt geschwint.
Mormor var inbiten korsordslösare. Tycker nog den här bilden visar det rätt tydligt!
Hennes hem kryllar av saker som framkallar olika slags minnen. Här är min barndoms kaffepanna, lika fin genom alla år.
Märklig känsla med alla möbler, som hon alldeles nyligen satt i och använde, i en enda hög ute på gräsmattan.
Mycket gick till återbruk, annat fick vi kasta bort. Återvinningsstationer är rätt fantastiska platser, tycker jag. Nästan så det var trevligt att vistas där.
Helgen gick i smörgåstårtans tecken. Det som blev över efter begravningen tog vi hem, så det blev även middag samma dag. Och det blev också lunch på lördagen. Inte så mycket kostcirkeltänk dessa dagar, precis.
————-
Lägenheten är långt ifrån klar efter den här dagen men jag har gjort mitt, jag kommer inte att hinna komma tillbaka hit. Nu är det de andra som får avsluta den här gemensamma delen av våra liv.
Även om anledningen till att vi sågs var jobbig, så har vi haft en skön samvaro. Jag har väldigt mycket att vara tacksam för.
14 maj, 2017 kl. 09:10
Vad skönt att det blev ett fint avslut. Korsordboken och kaffepannan var mina favoritbilder – kannan var så välputsad och fin!
14 maj, 2017 kl. 09:19
Roligt att du fastnade för de bilder som så väl symboliserade min mormor, Helena! Den pannan har alltid sett ut så där, utan att ens behöva putsas!
14 maj, 2017 kl. 08:30
Tycker om det där – när anledningen må vara sorglig eller jobbig, men man ändå kan se det sköna i samvaron. Kan landa i glädjen åt det som varit, och tacka för det, samtidigt som sorg för det som är borta kan göra att en tår eller två trillar längs kinderna. Livet liksom!
14 maj, 2017 kl. 08:47
Ja Helena – livet, liksom!