Delar av vårt hem är en byggarbetsplats. Men det gör ingenting, jag är så glad över att det blir bättre när vi kommer ut på andra sidan, så att säga.
Just nu håller Bosse på med att öppna upp från TV-rummet och ut till vår glasveranda. Det har kommit längre än vad som syns på bilden, och det blir kanonbra! Dels hittar ljuset in, dels hittar värmen ut. Vi får kontakt med ”framsidan” av huset på det sättet. Hurra!
I kölvattnet på väggrivningen följer förstås en massa annat så som det alltid blir. Exempelvis passar ”vi” (=Bosse!) på att riva ner tapeter och måla väggarna vita i TV-rummet, alltför att förstärka ljuset. Det behövs, och det känns särskilt den här årstiden. Och så blir det en ommöblering, förstås. Oundvikligt. Man ser nya möjligheter när man gör sånt här, och det är kul.
Ambitionen är att det ska vara klart till jul, då våra ungdomar kommer hem.
Annika – äsch, man ska man inte ångra en massa saker! Du kan ju för sjutton börja nu!! Det låter på dig som om du inte kan lära dig något längre. Och du kallar dig folkbildare, pft… (fnys).
Pia – flytta hoppas jag att jag slipper så många gånger mer faktiskt. Känner mig rätt hemmastadd här!
Vad härlig att få in ljus! Det är alltid roligt att få göra om lite, bättre än att flytta för att få lite omväxling.
Ångrar så att jag aldrig lärde mig spela piano, eller gitarr, eller någonting annat än blockflöjt…
Kerstin – ja, det blir nog kanonfint, känns det som!
Eva – du har så rätt, man kan knappast ha det bättre. Det enda jag invänder emot är att när man säger sånt där högt verkar det som om jag själv inte gör nånting… knappast gynnsamt i mitt arbete att försöka minska prestationsångesten 😉
Annika – Bosse numera, men även jag har i min ungdom klinkat mig fram på piano faktiskt!
Vem av er spelar piano?
Inte dumt att ha en Bosse i sitt liv som river väggar och lagar middagar och som man dessutom emellanåt kan hålla i handen!
Det ser ut att bli jättebra.
Kram Kerstin