Prestationsprinsessa

Jag jobbar åt helskotta för mycket, precis som alltid så här års. Orsakerna är ett par stycken, men det tänker jag inte älta. Det är som det är – jag lever jobb, andas jobb och tänker nästan bara på jobb. Jag är ingen trevlig person att vara med, jag är irriterad, inåtvänd och har inte tid med något. Glömmer andas ibland, inte så mycket yoga över det, precis. Arma omgivning, arma medarbetare och – inte minst – arma familj!

Varje minut är intecknad och jag bävar för att det ska komma något nytt som jag inte tänkt på som jag måste klämma in. Men ska det vara så här?? Vid 52 års ålder, när en har förvärvsarbetat hårt i närmare 35 år, borde det inte vara lite roligare då? Inte så jäkla allvarligt?
Hur sänker en ambitionsnivån, när en är högpresterande? När inget mindre än det fulländade duger? Jag brukar kalla mig gränslös, och som jag ser det kan det vara såväl en styrka som en brist. När blir det en brist, en svaghet? Jo, när jag inte klarar att balansera, när det gränslösa och högpresterande tar överhanden. Det är hårfint, när det går över från att vara lust och drivkraft till att bli ett gissel och ett fängelse, något som bryter ner.
Men alltid övergående. Vips! Så är jag en glad, balanserad person igen, älskvärd och kanske rent av rolig att umgås med. Bara jag får åka bort och ha lite semester emelllan. Och det får jag snart!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.