Nu är den stora internationella militärövningen Aurora i det närmaste över. Gotland har varit en av skådeplatserna för spektaklet, och jag tycker det ska bli skönt att slippa se grönklädda män i dikena med kvistar på huvudet, fordonskaravaner, militärpoliser, krigsfartyg och dånande plan över huvudet. Jag gillar inte det här, får en klump i magen och dålig smak i munnen. Det är en svårsmält blandning av fruktansvärt allvar och märklig lek som jag har svårt att förhålla mig till.

Jag inser djupt inom mig att det sannolikt existerar hot mot Sverige som vi vanliga inte har en aning om. Samtidigt fattar jag ju också att vi är så pyttesmå – om ryssen, amerikanen eller nordkoreanen kommer har vi inte mycket att sätta emot.

Min taktik vore helt annorlunda än att rusta upp, skramla med vapen och försöka skrämma lede fi.

Vad skulle hända om vi i stället helt avrustar? Deklarerar för världen att Sverige monterar ner sitt försvar, vi kommer inte att ha nånting att slå tillbaka med om ni väljer att anfalla oss? Då blir vi egendomligt oantastliga, för det är inte helt lätt att ge sig på att bita någon som tillitsfullt blottar strupen… Och tänk om fler skulle följa efter. Tänk om!

Vi människor är märkliga djur, som förbereder oss för att slåss i stället för att arbeta på tillit och kärlek till varandra. Jag förstår faktiskt inte.