Vi vet det allihop, att vi en dag ska dö. Ändå skyr vi tanken, som om det skulle ändra det faktum att vår tid på jorden är begränsad. Oerhört begränsad.

Ju äldre vi blir, desto mer påtaglig blir döden. Människor omkring oss försvinner från livet, fler och fler, oftare och oftare. Vi reagerar olika på det; somliga ryser och ruskar av sig, vill inte tänka tanken alltför långt. Så långt som att det en dag drabbar dem själva. Andra fejsar det faktum att döden är en del av livet. Inget sätt är fel, bara ditt eget sätt att förhålla dig är rätt för dig.

Min egen inställning är att jag tror på att det är en bra sak att tänka på döden ibland. För mig är det bra, i alla fall. Det gör inte mindre ont när jag får dödsbud, men jag ser det i ett större perspektiv än att det bara handlar om död och elände. Döden ingår i ett sammanhang. Och jag tycker också det är bra att då och då påminnas om att min tid är ändlig. Jag blir en bättre person då, för mig själv och min omgivning. Det som för mig är lite svårare att tänka på, är att mina närmastes tid också är ändlig. Det kan göra ont ibland.

Jag har en favoritskribent på Gotlands Tidningar, Magnus Ihreskog. Han är inte rädd att beskriva djupen i livet, och i morse ramlade jag rakt in i hans krönika så fort jag vaknade. Eftersom innehållet i den låg på samma våglängd som mina egna tankar just denna dag, så vill jag länka till hans krönika som en del av mitt inlägg idag. Läs Magnus Ihreskogs krönika ”En tanke värd att tänka när klockan tickar” här.

Har du fem minuter bjuder jag också på ett bildspel från mitt augusti, tyckte det passade in här. Jag har plockat lite ur mobilen för att se tillbaka. Inser att det händer mycket i mitt liv, de där dagarna som kommer och går. Hur ofta stannar du upp och reflekterar över senaste tiden? Hur ofta gör jag det? Bilder är ett bra sätt, både att minnas och att reflektera.

Var rädd om dig och ditt liv, hör du. Och som Magnus skriver i sin krönika – det finns inte mycket som du verkligen MÅSTE, om du tänker efter.