I sociala medier-flödet dök det upp ett blogginlägg i dag, som jag gjorde på dagen för tre år sedan. Ett inlägg där jag på ett väldigt bra sätt beskrev på vilket sjukt sätt jag jobbade. Jag beskrev min gränslöshet och undrade om det fanns någon där ute som hade ett gott råd att ge mig.
Till bilden hör att jag inte lyssnade – på riktigt – på några råd. Jag hörde, men tog inte till mig. Så vad hjälpte det, att ropa på hjälp? Jag kan tycka synd om den där tjejen som för tre år sen så väl kunde formulera vilka problem hon hade. JAG hade. Och med facit i handen vet vi ju hur det gick, när hon fortsatte med sin gränslöshet ett par år till.
Inlägget går att läsa här, om du är intresserad.
14 november, 2017 kl. 20:42
Ojoj, som jag kände igen mig i det där inlägget! Vilken tur att vi nu blivit bättre på att ta hand om oss och förhoppningsvis kan vara förebilder för andra!
Kram Lena
14 november, 2017 kl. 21:32
Hej Lena! Sorgligt att du känner igen dig, men jag är ju inte särskilt förvånad… vet ju att du gör/har gjort ungefär samma resa som jag. Take care!
12 november, 2017 kl. 17:53
Fina Maria!
Läste inlägget du länkade till. Läste med sorg hur du beskrev, en redan av utmattningsyndrom drabbad Maria, utan att veta om det själv. Du beskriver precis alla symptom. Blir ledsen för att du inte lyssnade (som du lovade), men mest för att kunskapen om sjukdomsförloppet ännu inte var så känt att någon i din omgivning kunde ha dragit åt handbromsen åt dig. För det var ju du inte kapabel till då.
Tacksam för att du är klokare idag, min vän. Tacksam för att du känner att du betyder mer än ett jobb.
Fortsätt utvecklas, fortsätt växa, fina Maria.
Du är en underbar själ.
Kram
12 november, 2017 kl. 18:57
Tack bästa Tony! Faktum är att det fanns folk som försökte hjälpa mig, försökte få mig på andra tankar. Men jag var nog inte mogen att ta emot det, jag var tydligen tvungen att köra mig själv i botten.
Tack för fina ord!