Över allhelgonahelgen var hon här igen, lilla hundfröken Zoya. Hon och hennes matte och husse brukar gästa oss en helg i november varje år, och nu var det dags.

Hon fann sig fint tillrätta den här gången, och hade uppenbarligen accepterat både mig och käre maken. Möjligen kan det delvis ha berott på att hon fick en och annan godbit av oss, men inte bara det. Riktigt kärvänlig var hon, mellan varven.
I morse när hon åkt, upptäckte vi att hon glömt sina matskålar. Vilken tur, då har vi anledning att träffa henne snart igen!