Det känns som om den här bloggen borde döpas om till ”Krasslighetsbloggen”, eller nåt sånt. Jag kvalar snart in i sällskap där det första och största samtalsämnet är ens krämpor! Men jag ska bara berätta om det senaste i mitt liv.

Jag har fått hälsporre.

Det kan man få om man har belastat de stackars fossingarna under lång tid i alltför dåliga skor, och om man är predestinerad att få det, d.v.s. har extra högt eller lågt fotvalv. Och ni ska veta – det gör ONT! Det går inte att sätta ner hälen, och värst är det när man vilat, så att kliva ur sängen eller bilen är rent helvetiskt. Nu har jag tvingats iväg för att skaffa både hålfotsinlägg, hälkuddar och ergonomiskt fotriktiga sandaler (men jösses, så präktigt det låter!) och det var riktigt skönt. I övrigt kan man bara låta tiden gå och låta foten vila så mycket som möjligt för att få bort eländet. Det kan ta upp till ett år innan man är återställd…

Det värsta är att jag inte längre kan – min vana trogen – skutta runt i tempo. Jag kan inte, när jag kommer på något, bara resa mig upp och rusa dit där det var jag skulle göra. Jag måste resa mig sakta, känna efter om det går att stödja på foten, och när jag väl kommit iväg gå mycket långsamt. Oerhört frustrerande för en sån som jag, som faktiskt är van att rusa genom tillvaron.

Men ser ni – jag har genomskådat hela den här grejen. Jag har fått hälsporre bara FÖR ATT jag ska sakta ner. Bara för att jag ska få chansen att njuta den här underbara årstiden. Bara för att jag ska hinna se allt och känna alla dofter. Hinna höra fåglarna. Precis bara just DÄRFÖR har jag fått hälsporre.

Mina galghumoristiska medarbetare har numera adlat mig, och jag gillar faktiskt angreppssättet att göra något kul av något mindre kul…

Tillägg februari 2017: Jag blev av med eländet till slut, även om det tog mer än lovligt lång tid. Och faktum är, att jag fortfarande kan ha känningar! Det finns numera en hemsida med mycket information om detta, se gärna vidare på hälsporrerehab.se för tips och kunskap.