Disney är inte vad det har varit, hävdar jag bestämt. Och förmodligen är det väl som det ska, saker och ting SKA inte vara som det har varit. Utveckling och förändring är både sunt och nödvändigt på de flesta områden.

Men när det gäller Disney och det som produceras därifrån, så kan jag sakna Kalle Anka och hans vänner. De animationer och figurer vi får från Disney och Pixar i dag är jättesnygga, fantastiskt skickligt gjorda och humoristiska (ibland tänker jag att de faktiskt är gjorda mer för vuxna än för barn), men inte är det som Kalle Anka, inte.

Denna förtjusande lilla anka som har så nära till alla sina känslor. Som är godhjärtad och lite korkad mellan varven, hunsad av farbror Joakim och driven med av sina brorsöner Knatte, Fnatte och Tjatte. Ibland lånar han Pluto med sitt underbara hundkroppsspråk, och då och då drabbas han av de irriterande små ekorrarna Piff och Puff. Jag har flera DVD hemma med gamla Kalle Anka-filmer, och känner nu att det var alldeles för länge sen jag tittade på dom. Får nog ta ett rejs i allhelgonahelgen, tror jag!