För något halvår sen la jag ut ett par studiofoton av mig som ettåring, de går att se här.
Härom dagen föll min blick på det här fotot som står i vardagsrummet, och som gör mig glad. Att döma av klädseln, skulle det kunna vara taget samma dag som jag – Mia-Mojen – förärades ovanstående fotografbesök, jag kanske till och med är på väg dit. Vi är ute i Lunda, gammelfarmors och gammelfarfars boplats där jag och övrig familj tillbringade somrar och mycket annan ledig tid. I bakgrunden syns morfars Opel, den var turkosblå med vitt tak. Jag poserar, antagligen har morbror Leffe bett mig att stå där medan han fotograferade.
Jag återkommer till fascinationen över livets gång. Det där ögonblicket var 54 år sedan, samtidigt alldeles nyss. Jag ser mig själv i den där lilla tultan, minns hur det var att vara hon. Hon är jag! Gammelfarmor skulle det här året fylla 67 år, och gammelfarfar 76. Mormor och morfar var 43 respektive 44 år, betydligt yngre än jag är i dag. Tanken svindlar, och gör mig yr. Hur kan mormor och morfar vara yngre än jag? Morfar som varit borta i nio år, mormor som fortfarande finns bland oss men har påbörjat resan till en annan värld.
Livet är försvinnande kort. Hur vore det att försöka ta vara på dagarna ännu lite bättre? Ska vi säga så, Maria?
Så fint och varligt skrivet. 💕
Tack. Ibland är jag en riktig ”tänkande August”. Nyttigt att reflektera!