Vågar påstå att jag aldrig tänkt så lite – ja, inget alls, faktiskt! – på arbetet som denna semester. Jag har släppt det helt, tack vare att jag tillåtits och tillåtit mig själv att göra det. Jag är befriad från ansvar nästan helt och hållet. Den befrielsen har jag svalt med hull och hår, omfamnat och tagit till min. Arbetet är bara ett arbete, och inget jag behöver ta ansvar för och tänka på 24/7, 365. Arbetet är bara ett arbete, från vilket jag just nu har semester. Alldeles på riktigt.

Alltid på tårna

Det kan vara så att jag tidigare varit offer för FOMO – fear of missing out. Det numer så använda uttrycket. Alltså om inte rädsla för att missa, så i alla fall en vaksamhet över och strategi för att ha koll på det mesta som händer omkring mig och inte minst omkring det som har med jobbet att göra. Ständigt på tårna hur vi kan utveckla vår fina gamla folkbildningsorganisation. Ständigt uppsnappande av uppslag, idéer, trender… även inom mina egna intresseområden. Intressanta sajter, nya böcker, spännande artiklar. Saker som satt igång mitt huvud så det praktiskt taget alltid tjattrat där inne. Säkert medan jag sov också, fast jag inte hörde det just då.

Blues

Fomo är jag nästan botad från. Men för att spinna vidare på akronymspåret så är jag stundtals i stället drabbad av BLUES – bara ledsen under en stund (fyndigt, va?)

Eftersom jag idag inte orkar ta in speciellt mycket (till skillnad från förr då jag tog in det mesta som passerade min väg och som hade något av minsta intresse) så tvingas jag avstå från mycket. Jag har rensat omkring mig, sållat, prioriterat bort. Trots det är jag fortfarande både fysiskt och mentalt väldigt trött. Därför känner jag mig lite ledsen över sånt jag inte kan göra och uppleva fullt ut, som jag SÅ önskar jag kunde! Men bara lite ledsen, och bara en stund. Det går alltid över. Därför blues – bara ledsen under en stund.

Till exempel känner jag blues över att sällan lyssna på bra musik. Blues över att inte följa bra bloggar som ger mig mycket. Blues över att jag inte förmår mig att umgås. Blues över avsaknad av lust och energi och därmed initiativkraft.

Jag har tappat flera förmågor, men saknar dom sällan. Möjligen kan jag känna frustration över att inte kunna fatta de enklaste beslut eller ibland inte förstå vad folk säger. Arbetar på att inte känna mig dum i huvudet när jag funderar vad som sas och försöker få ihop det till ett sammanhang. Jag har stunder av total tomhet i huvudet. Litar inte riktigt på mig själv, har gjort tokiga saker som att missat betala nån räkning t ex. Stressar fortfarande upp mig över det ibland, att jag inte känner igen mig själv som jag var.

Så mycket fint jag fått istället

Nej, jag har ingen rädsla för att missa, men känner lite sorg över att dagarna går och jag inte ”tar vara” på dom. Fast jag tar vara på mig själv i stället, jag vet. Så sorgen går över. Blues, helt enkelt. Och så gäller det att tänka på vad som ersatt allt det jag inte förmår, och saknar. Det handlar till exempel om att jag lyssnar till mig själv och (nästan alltid) bejakar mina behov, att jag lyssnar till och betraktar naturen, att jag (nästan) alltid gör en sak i taget. Att jag tänker tankar till slut, att jag fördjupar mig i släktens historia och därmed min egen, att jag läser (om än väldigt långsamt). Att jag skapar med garn, virkningen har blivit det jag blir glad över och längtar till. Hur banalt det än kan låta så gör det mig glad och lugn.