Jag är en självutnämnd språkpolis. Jag är road av, och rätt bra på, svenska språket. Ja, inte som min mycket goda vän Petra förstås, som har det som yrke och som är utbildad språkkonsult. Jätteduktig, dokumenterat och upplevt. Men i alla fall. Jag tycker jag har känsla för språket även om allt jag gör inte är så korrekt alla gånger. Och jag är den där typen ni vet, vars blick oftast faller på det som är fel i en textmassa. Oavsett. Därför hamnar mycket av det som produceras på jobbet inför mina argusögon innan det går i tryck.

Ett av mina irritationsobjekt nu för tiden är begreppet som jag anser bör vara ”både – och”. Numera har det blivit allt utom det, flera varianter. Vanligast är; ”både – men också”.

– Hur har vädret varit i midsommar?
– Jo tack, det har varit både regn men också solsken.

Visst är det konstigt? För det här hör du väl aldrig:

– Hur har vädret varit i midsommar?
– Jo tack, det har varit lite både men också.

Nej, just det. Det heter ”både och”, och ingenting annat. Förklara det här för mig, språkkonsulten eller någon annan!