Att gilla sin kropp

Tänkte mig några rader om det här med relationen till sin kropp. En inte alldeles okomplicerad sak, tycker jag.

Först: jag vet att det finns dom som anser att jag blottar mig för mycket här på bloggen. Att jag berättar för mycket, att jag är alltför personlig. Jag har tidigare skrivit om det där med att vara personlig kontra privat, så det är redan avhandlat. Men jag vill än en gång påpeka att jag väljer hur mycket jag lägger ut här och vad jag skriver. Jag väljer att vara personlig. Om jag skulle behöva tänka på att slipa ner mina inlägg till att bli mer allmänna så skulle det inte längre vara jag, och bli tämligen ointressant läsning för dig och minst lika ointressant för mig att skriva. Eftersom det är min blogg, skriver jag precis vad jag vill.

De som tycker att jag är alltför personlig, kommer inte att gilla det här inlägget, men då är det bara att sluta läsa.

Att åldras

Jag har ju i princip inget emot att åldras, jag brukar alltid säga att alternativet inte är något vidare. Det är på ett sätt skönt att bli äldre, det följer så mycket bra med det. En blir klokare och mer erfaren. Referensramarna är vidare än förr, och med åren kommer insikter som tidigare inte funnits. Bland annat att det inte har någon betydelse vad omgivningen anser.

Men det finns saker med åldrandet, och då kanske speciellt som kvinna, som jag har haft svårare att hantera och komma överens med. De kroppsliga förändringarna. Jag höll på att skriva “det kroppsliga förfallet”, men det är inte riktigt så ändå. Dock går det inte att bortse från att det är stora förändringar. En del smyger sig på, andra händer över en natt. Eller det känns åtminstone så. Gemensamt för dom alla är att de är oundvikliga och bara att acceptera. Helst också gilla, även om det ibland kan verka mycket begärt.

Min kropp började förändras för nio år sen ungefär. Vid pass 47 års ålder bestämde sig min kropp och knopp för att var dags för klimakteriet. Jag förstod det nog inte riktigt först att det var det som hände – eftersom det aldrig pratas om klimakteriet speciellt mycket så var det inte precis något jag tänkte på skulle komma. Men 2010 skrev jag ett blogginlägg som bland annat handlade om det här, som jag i dag läser med stort intresse.

Sedan dess, alltså i nio år, har jag befunnit mig i klimakteriet, i olika stadier. Under de senaste åren kryddat med en begynnande och så småningom om fullt utvecklad utmattning dessutom. (Jag beklagar mig inte! Jag beskriver.)

Den mentala och psykiska delen av allt det här lämnar jag därhän, däremot är det kroppen. Den kroppen.

En kropp i förändring

Vi har inte varit HELT on speaking terms de senaste åren, min kropp och jag. Jag har i omgångar gått upp i vikt utan att ha förändrat vanor, vilket är oerhört frustrerande. Om det hade handlat om att jag blivit helt försoffad i kombination med att jag hade börjat äta mer och osunt i form av en massa socker och annat skräp, då hade jag ju själv varit orsaken. Men att oförskyllt öka fettlagren på kroppen är frustrerande. Det hände i början av klimakteriet att jag gick upp nästan 20 kg på relativt kort tid, och lika märkligt gick jag sedan ner nästan lika mycket igen. Utan att göra något speciellt! Det är inte kul att inte ha makten över sin kropp.

Visst, det är inte onaturligt att gå upp några kilo med åren antar jag. Jag inser att jag inte kan se ut som när jag var 20 år, men någon måtta tycker jag ändå att det kan vara.

att gilla sin kropp fredspipa

Rökt fredspipa

På senare år har det smugit sig på för många kilon igen, och det har tidigare gjort mig obekväm. Kruxet för mig i min situation just nu (utmattningssyndrom) är ju också att om jag ska försöka gå ner i vikt så blir det också något som är en prestation. Då måste jag skapa nya vanor; äta mindre och röra mig mer, och jag vet av erfarenhet att det krävs mer än förr åt båda håll om det ska hända något. Men jag ska inte ägna mig åt prestationer längre, sånt ska jag sluta med. Även om det är störigt när magen tar emot vid framåtböjningarna i yogan, haha.

Så nu har jag bestämt mig för att inte vara obekväm längre, utan förlåta min stackars kropp som jag klankat på så länge. Den tjänar mig ju ändå väl. Den är hygglig i övrigt. Så jag har rökt fredspipa med den, och börjat tänka snälla tankar om den i stället. Alla blir så mycket gladare då, och livet blir faktiskt lättare.

 

Jag vill betona att det här handlar om mig, och min kropp. Det är ingen allmän värdering av vad en ska väga eller hur en ska se ut. Jag kan bara relatera till mig själv. Vi har alla väldigt olika förutsättningar och också olika förhållningssätt. Jag har stor respekt för det, och värderar och dömer ingen annan för vare sig utseende, vikt eller vad en själv anser om det.

 

2 tankar på “Att gilla sin kropp

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.