De senaste dagarna har jag funderat en del över det här med att dela med sig av sig själv. Internet med alla sina kanaler gör det ju möjligt för den som vill, att vara såväl tillgänglig som transparent och öppen gentemot sin kringvärld. Det ställer samtidigt krav på oss att tänka till om HUR öppna vi vill vara, HUR mycket vi vill visa upp.
Ett medvetet val
Jag har medvetet valt att vara väldigt öppen och ge mina läsare tillgång till mig själv ur många vinklar. Ni får dela mina tankar, min livsstil, min vardag. Varför det, då? Det har blivit så, är mitt svar. Det har växt fram. Det som började som en dagbok för nästan bara mig själv och mina närmaste för mer än åtta år sedan, har i takt med att läsarskaran växt blivit ett fönster genom vilket du kan kika in i delar av mitt liv. Jag ville först börja visa upp min vardag som chef, provade ett tag att blogga enbart i min yrkesroll men det blev för enahanda i min smak. Så jag återgick till min personliga blogg och började här i stället att blanda alla delar i mitt liv. När jag så fick mitt politiska uppdrag för ett par år sedan, blev det helt naturligt att bygga på bloggandet med inblickar i det. Jag kände det som en utmärkt kanal att dels berätta lite ur politikens vardag, dels avdramatisera det lite. Jag ville också visa att jag är en människa som vem som helst, fast jag är politiker. En människa med fel och brister, förtjänster, tankar, känslor och vardagsliv.
Sårbarhet
Det här sättet att uttrycka mig hjälper mig själv att få syn på vad jag gör och tänker, hur jag rör mig framåt och vad som händer med mitt liv och allt runt omkring. Bloggandet i den här formen hjälper mig att reflektera över mina dagar och veckor. Annars skulle de bara flyta förbi som en odefinierbar massa. Det ger mig också kontakter jag troligen annars inte skulle fått. Jag har fått en kontakt med mina läsare som är ovärderlig, via kommentarsfält, mejl och på andra sätt. Jag får frågor, tips och interaktion. Jag skapar ett förtroende, tror jag.
Men det gör mig också sårbar. Jag blir öppen som en bok, och går att angripa om en vill. Det är en risk jag tar, och ett pris jag i så fall får betala.
Jag vet att flera anser att jag uttrycker mig en smula frispråkigt i bloggen, då och då. Att jag blottar för mycket. Att jag inte tänker mig för och borde vara mer försiktig med vad jag skriver. Men faktum är att mitt sätt att uttrycka mig och det jag uttrycker, är ett medvetet val. Jag har järnkoll på sociala mediers kraft, och använder den också med medvetenhet. Jag tror vi behöver vänja oss vid den här extra dimensionen av mellanmänsklighet.
Om jag skulle tvingas begränsa mig, blir det inte bra. Jag kommer att kväva mina berättelser, och blir sannolikt inte heller bli värd att läsa. Det blir trist, helt enkelt. Då kan jag lika gärna sluta.
Jag bloggar med ett personligt perspektiv
Jag bloggar inte som privatperson, i så fall skulle jag inte skriva om vare sig jobb eller uppdrag. Dessutom kan jag inte vara privatperson i ett sådant här sammanhang, jag är en offentlig person antingen jag vill eller inte i och med både jobb och uppdrag. Och offentligheten blir än större av mitt bloggande, det ena ger det andra. Det jag gör däremot, är att beskriva det jag är med om och det jag vill förmedla ur mitt personliga perspektiv. Det är en väsentlig skillnad. Och jag har ett privatliv. Du vet faktiskt inte allt om mig!
Lämna ett svar