Ibland rör sig inte tiden

Den 14 juli var jag och käre maken på en höjdarkonsert i en av våra fantastiska ruiner i Visby, S:t Nicolai. Det var Gotlandsmusiken och Pugh Rogefeldt som ”konserterade”, och Pugh bjöd på nytt och gammalt i salig blandning. Mest gammalt, vilket ju naturligtvis också går hem bland oss halvgamla…

Alltså, jag måste bara uttrycka min beundran. Pugh är 64 år, jag har hans debut-LP (ja, LP!) från 1969. Då var jag bara sju år, så jag ska erkänna att jag köpte den lite senare. Men ändå, fatta! Jag var sju år när han albumdebuterade! Och han är fortfarande i gång. Inte bara ”igång”, det låter likt konstgjord andning. Det han sysslar med är så långt från konstgjord andning man kan komma, han lever! Han brinner, skapar och lirar, han skojar, spexar, gråter och verkar tycka det är så förbaskat kul. Och jag halvgamla människan finner mig sitta och skråla med i ”Dinga linga lena” för full hals.

Miljön i S:t Nicolai kyrkoruin är ju magisk i sig, och med hjälp av en fenomenal ljussättning blir det en oefterhärmlig konsertlokal. Pugh gjorde mig inte besviken, han är så jäkla still going strong som någon kan vara. I tider när jag ofta funderar över vart åren tog vägen, är det rätt trösterikt att finna en fristad. Här har inte mycket hänt, mer än att en välgörande mognad har inträtt.

Jag älskar Pugh, hans musik och den livfullhet han levererar. Tack!!

2 reaktioner till “Ibland rör sig inte tiden”

  1. Visst är det underbart med dessa "gamlingar" som faktiskt håller på fortfarande och gör det med såväl glädje som geist! Och ännu mer fantastiskt är det att så många yngre också kan sjunga med i flera av alla "våra gamla godingar".

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.