I går åkte hon hem, Petra. En kär vän som jag lärde känna för 18 år sedan (!) på vår dåvarande arbetsplats. Att det skulle vara 18 år sedan är helt obegripligt i min lilla värld. Det kan jag bara inte förstå.

Vi arbetade tillsammans i bara drygt tre år, sen skildes våra vägar rent arbetsmässigt. Även om våra vägar korsades under ännu några år, så blev det allt glesare, så där som det blir. När jag sen tog steget och flyttade till Gotland, så upphörde umgänget.

Men så finns ju Internet med Facebook, mail och annat. Utan det, hade nog Petra och jag helt förlorat kontakten. Men med dessa hjälpmedel har vi alltid funnits där i varandras periferi. Och där äkta vänskap en gång har uppstått, fortsätter den faktiskt att leva. För att växa kanske det krävs lite vård och ans, men kvarstår gör den utan att man gör nånting uppenbarligen.

För de år vi umgicks som mest präglades av samförstånd, glädje, fniss, käftslängande, skämtande (rått och hjärtligt) och värme. Ni vet – så där när man bara behöver ge varandra en blick och man därmed har samma tanke… Dessa saker var bara att plocka upp härom dagen när jag hämtade henne på flyget. Hon var samma gamla Petra, och jag var uppenbarligen samma gamla Maria. Vi bara fortsatte där vi slutade, ni vet.

Det är en gåva att få ha en sådan vänskap. Vi har nu lovat varandra att det nödvändigtvis inte behöver dröja 10 år innan vi ses igen. Fast även om det skulle göra det, är jag trygg i att det blir precis lika kul nästa gång!