När jag skulle sätta rubrik till det här inlägget höll det på att bli ”Återupptäcker kravlösheten”. Men så tänkte jag, att det blir lite fel. Jag har aldrig tillåtit mig kravlöshet i hela mitt vuxna liv.

Upptäcker kravlösheten

Nu är jag inne i en förändringsprocess som förhoppningsvis ska uppgradera mig till version 2.0, och som ska göra mig till en bättre version av mig själv. Framför allt en mer hållbar version! En del i den processen är att ta hjälp med att få syn på mig själv och mitt beteende, för att hitta sätt att förändra det. Jag kan inte fortsätta med det beteende jag haft, den saken står fullständigt klar. Och på mitt sedvanligt otåliga vis har jag väl gått och trott att det är bara att förändra mig, så blir allt som vanligt igen.

Bara att förändra?

Som vanligt?

Bah.

Det som behöver förändras sitter tydligen så sabla djupt i mig att jag knappt vet om det ens. Som det här med att alltid alltid prestera något. Åstadkomma något. Helst ska det vara bra också, men viktigast är att något blir gjort och att jag når resultat. Det är ett beteende jag är välbekant med och som jag har förknippat med arbetet och därmed också sett som en positiv drivkraft som för mig och mitt arbete framåt. Det jag inte har fattat, och som börjar gå upp för mig, är att det är ett beteende som genomsyrar hela mitt liv i stort som smått.

Och att allt skulle bli som vanligt, vad sjutton har jag menat med det? Vad är det? Ska jag bli mitt gamla jag? Det verkar ju oerhört korkat att sträva efter, målet med förändring borde väl vara att resultatet visar en skillnad.

Samtalsterapi

Jag har börjat gå i samtalsterapi, just för att få hjälpen att få syn på mig själv. Det är bara i sin linda, jag har ärligt talat inte en aning om vart det ska bära hän. Men bara att jag har börjat, har satt igång mina tankar. Redan nu har min terapeut fått mig att tänka efter på saker jag tidigare inte tänkt på.

Bara det här att jag inte vet vart samtalsterapin ska bära hän. Hon har berättat att jag faktiskt inte behöver veta det än. För att veta det, att bestämma sig för det, betyder att jag skapar ett mål att sträva emot som kanske inte är det jag behöver just nu. För så fort jag skapar mig ett mål att sträva mot – vilket är mitt naturliga sätt att vara – så börjar jag prestera. Och mitt system behöver något helt annat än det jag i 35 år matat det med. Därför tycker hon inte vi ska sätta in något åtgärdsprogram åt mig än, som jag själv utgått ifrån att jag ska ha. Hon försöker få mig att fatta att jag måste bara få vara i det här nu, och antagligen har hon rätt. Jag måste först och främst acceptera, innan jag kan börja förändra.

Medveten lättja

Mitt gamla jag åstadkom alltså alltid något. Om jag hade en ledig kväll, så tog jag hem jobb. Om jag hade en tom helg, så tog jag hem jobb. Jag har aldrig satt några gränser för hur mycket arbete jag kan ta på mig, jag har alltid sett kvällar och helger som reservtid. Sen har den reservtiden övergått till att bli ordinarie arbetstid. Måndag-söndag, årets alla veckor om året i stort sett.

Friskt, verkligen.

Men i och med att utmattningen (tänk att jag har börjat våga kalla den för sitt rätta namn!) började göra sig gällande, så har det smugit sig på ett nytt beteende. Inledningsvis för att jag inte hade något val, jag har helt enkelt inte orkat. Men så småningom kom det nya beteendet också ur en medvetenhet (”nu ska jag INTE ta hem jobbpapper ikväll”). Jag har då och då varit medvetet lat. För lättja, det tycker jag fortfarande att det är, att inte åstadkomma något. Där har jag lite kvar att jobba på. När jag sitter en hel kväll framför TVn med en virkning och glor på TV-serier, då anser jag att jag är lat. Skillnaden mot förr är att jag tillåter mig att vara det, jag sitter inte samtidigt med ett gnagande dåligt samvete. Nej, jag vältrar mig i lättja.

Och jag har sagt nej till saker. Jag väljer bort saker. Har nästan slutat tänka att ”jag borde”. Nästan. Även om jag tänker ”jag borde” så kan jag välja bort. Bra, va?

Nu kan jag rent av ibland njuta av att veta att jag har fritid i kväll. Jag kan antingen se ikapp något intelligensbefriande program på Kanal 7 eller så kan jag sätta mig och grotta med min släktforskning. Formen och lusten får avgöra. Inte pliktkänslan. Stort för mig.

Lååång resa

Men jag har börjat förstå – tror jag! – hur lång resa jag har att göra. Jag har bara nosat på insikten att jag kanske inte vet allt om mig själv. Nu ska jag suga åt mig den hjälp jag får, och verkligen verkligen försöka bara vara i det här. Utan att känna stress över att inget händer. Utan att känna otålighet över att jag inte vet vart jag är på väg. Och i kväll ska jag se sista avsnittet på en TV-serie!

 

Det här är ett inlägg i serien ”Min resa mot balans” som återfinns i sin helhet under fliken ”Om mig” ovan.