Hur det ändå är!

Jag har nu varit sjukskriven i två månader. Jag har klättrat ur zombiestadiet, och en diffus otålighet börjar pocka på. En inre stress, som berättar för mig att jag nu borde ta tag i situationen. Den oron och stresskänslan känner jag igen, den är bekant. Den har rent av varit min ständiga följeslagare så länge jag kan minnas. Den är rätt obehaglig att umgås med, så jag har insett – nu när jag har oändligt med utrymme att tänka efter – att den har jag tidigare använt som drivkraft och bränsle. Den har manat mig framåt, den har talat om för mig att fylla på mer mer mer och den har försvunnit när jag har gjort saker.

Men nu.

Min egen takt

Nu kan och ska jag inte fylla på med en massa saker. Det går helt enkelt inte, heller. I stället blir jag obarmhärtigt konfronterad med den här stresskänslan, vi står ansikte mot ansikte. Den yttrar sig bland annat i ett tryck och ett tjutande i huvudet, att jag har svårt att djupandas och svårt att sitta stilla för det kryper i mig.

Även när den inte är helt påtaglig, så finns den i bakgrunden som en molande oro. Det var den oron som började formulera tankar på att jag nu bör ta steg vidare framåt. Att börja se på mitt förhållningssätt till arbetet och skaffa mig verktyg att agera annorlunda. Målet står ju klart – att komma tillbaka. Men jag fattar ju att det måste jag göra i en annan form, och jag inbillade mig härom dagen att jag nu är mogen att börja gjuta den formen.

Jag hade tid för samtalsstöd hos Företagshälsovården, och yppade mina tankar och planer. Min vilja att identifiera orsaken till att jag befinner mig i utmattning, för att kunna förändra och staka ut färdriktningen framåt.

Framåt. Mitt gamla mantra. Bilden av mig. Framåt.

Ännu en gång blev jag nedtagen på jorden. På ett mycket mjukt och vänligt sätt. Jag blev påmind om att just det beteende jag visade var en del av mitt problem, och orsaken till att jag befinner mig i utmattning. Jag blev också påmind om tidsperspektivet; två månaders sjukskrivning (=vila) kontra åratal av press på mig själv, destruktivt leverne och kanske till och med sjukdom fast jag inte låtsats om det. Jag ska fortsätta ta saker i min egen takt. Men vad är min egen takt? Jag har inte en aning. Jag trodde det var bråttom som var min takt, men så är det nog inte.

Kaos

Ok, då. Kapitulation. Någon sorts förståelse. Jag gick inte från samtalet med ens början till en verktygslåda mot framtiden, vilket hade varit min plan, istället hade jag framkallat en ännu tydligare bild hos Företagshälsovården att hela deras uppgift är att fortsätta bromsa mig.

En märklig känsla av sorg blandad med förvåning och lättnad.

Nu befinner jag mig här och försöker identifiera min egen takt. Försöker att bara göra det jag känner lust till, inte tvinga mig till något för att jag bör eller för att det kanske vore bra. ”Bra för vem?” frågade min terapeut. Det som är bra för mig är det enda som räknas, och det är tydligen det jag känner lust till.

Det är fruktansvärt rörigt i mitt huvud, jag får inte fatt på tankarna som jag önskar och vill. Därför är det bra för mig att skriva, det sorterar i någon mån.

Nu när jag trodde jag skulle börja min väg tillbaka på ett konkret och handfast sätt, är jag mer vilse i pannkakan än någonsin!