I mitt arbete på väg mot att bli helt frisk igen, skördar jag såväl framgångar som lider nederlag. Framgång känner jag när jag har en vecka med luft mellan åtagandena, när jag varje dag har givit mig själv chansen att då och då stanna upp och tänka efter vad jag håller på med, när jag lyckats med att energi och lust dominerat över trötthet och olust. I somras sa jag till mig själv och käre maken att det som oroade mig mest, var jag själv. Att jag – när jag kommit igång med vardagen – skulle glömma bort mina löften till mig själv och också hur jag har mått, och därför bara köra på som vanligt och därmed också köra mig rakt i fördärvet nästa gång. Jag var rädd för det på riktigt.

Nu är jag där, faktiskt. Jag lider ett litet nederlag just nu, men tänker att jag kanske motar det och reder upp det hela genom att skriva och prata om det. Svårare att ducka då, liksom. Svårare att negligera. Senaste tiden har jag slarvat med mina dagliga meditations- och yogaövningar, hittat alla möjliga skäl till att inte göra dom. Det blir allt lättare att slarva med det i takt med att jag har mått bättre och haft lite högre energinivåer, eftersom behovet inte längre varit så påtagligt. Men behovet finns ju där ändå! Och min självkännedom är så stor, att jag visste att det var så här jag skulle agera till slut, genom att sticka huvudet i sanden och glatt glida tillbaka i mina gamla hjulspår. Ni vet de där som leder rätt ner i diket.

Varför måste det vara så, att en (=jag) måste må riktigt dåligt för att ta hand om sig (=mig) själv?

För det är ju inte så att jag är tillbaka på riktigt, att jag är fylld av energi och lust. Nej nej. Men jämfört med hur jag mådde i somras är det rätt bra. Och eftersom jag följer minsta motståndets lag och nu börjar känna igen mig själv lite grann, så väljer jag också det sätt att vara och förhålla mig som är mest bekant. Det gamla, beprövade sättet. Smart, Maria. Verkligen.

I morse sa käre maken åt mig att ta min morgonstund med meditation och yoga. En ledig söndagmorgon, jag hade inte mycket att sätta emot så jag gjorde som han föreslog. Och vad det tog emot. Vad jag tyckte det var jobbigt. Och vad ledsen jag blev när jag satt där! Och då kom ju naturligtvis – som ett brev på posten, som det gick att säga förr – insikten. Den har funnits där hela tiden, men undanstoppad långt bak. Nu tvingades den fram under mina minuter i tyst stillhet, till full beskådan.

Jag har två val. Antingen fortsätter jag med min genialiska plan att dagligen meditera och yoga, att finna den ro och stillhet som dessa verktyg automatiskt ger mig. När jag gör det, går allt långsammare och jag tänker mer. Jag känner också mycket mer, vilket gör att jag kanske mår rätt dåligt ibland och då också blir en mindre glad och rolig medmänniska. Men det är så klart en del i mitt tillfrisknande, det vet jag ju. Därför att när jag tänker, gör jag också dagliga och stundliga val och prioriteringar. Jag hinner fundera över vad som är bäst för mig.

Eller också slutar jag ge mig möjligheten att känna efter, och fortsätter leva som jag har gjort de senaste alltför många åren. Stoppar undan känslorna och går på autopilot i stället. Det som jag varit på väg att glida tillbaka in i den senaste tiden. Fast det verkar inte särskilt begåvat, eftersom jag vet vart resan bär om autopiloten får ta över.

Nej, jag väljer nog hellre den krokiga, jobbiga och känslosamma vägen. Den som jag hittade i somras och som jag skaffade mig bra karta och kompass till. Jag plockar upp de verktygen igen, och slår in på den lilla stigen. Kliver ur de breda hjulspåren som leder åt helvete. Jag kommer förmodligen att gå vilse många gånger till, men är tacksam mot mig själv att jag upptäcker det i tid. Jag är verkligen min egen värsta fiende, men kan också vara min egen bästa vän. Tar nog den senare i handen nu tror jag, och återgår till min plan.